Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Flyktingkrisen i slow motion

Samuele sitter på båtdäcket och mår illa.
Samuele sitter på båtdäcket och mår illa. Bild: Cinemanse samuele pucillo

Hjälparbetare i vita overaller och munskydd arbetar med att sortera mänskor, en del lever, andra är döda. Arbetet går långsamt. De räknar, hur många överlevde båtturen och hur många dog? Och alltsammans dokumenteras av en kamera.

Det är två kontraster som möts i Gianfranco Rosis dokumentär Fuocoammare – de desperata flyktingarna och den lokala befolkningen som försöker fortsätta sina liv. Vackra, stämningsfulla bilder av ett kargt havslandskap och skrämmande bilder av uttorkade mänskor som ligger på däck och flämtande drar sina sista andetag.

Lampedusa är en liten italiensk ö, endast 20 kvadratkilometer stor och med en lokal befolkning på ungefär 6000 mänskor. Ön ligger bara drygt 100 km från den tunisiska kusten. Därför är det hit som de överfulla flyktingbåtarna styr. En del av dem når ända fram, andra sjunker.

Gianfranco Rosi har åkt till Lampedusa och ställt ner sin kamera och filmat det som sker. Utan att kommentera och i ett lugnt tempo radar han upp scen efter scen. Som åskådare får du själv sätta ihop bitarna.

Samuele ligger på en sten och blickar ut över havet.
Samuele ligger på en sten och blickar ut över havet. Bild: Cinemanse fuocoammare

Vi ser hur lokalbefolkningen fiskar, dyker efter ostron, lagar mat och lyssnar på lokalradio (som spelar gamla, italienska ballader). Uppe på berget roterar radaren och ute till havs patrullerar arméns räddningsbåtar.

Och så kommer ett nödrop in, ännu en överfull flyktingbåt ropar på hjälp. Vad är er position, hör vi en röst fråga. Frågan upprepas – vad är er position? Men i andra ändan är mannen så desperat eller hör inte frågan. Gud hjälpe oss - är det enda han till sist får sagt.

Flyktingar anländer, våta och kalla, med kläder som stinker av bensin. De får glittrande foliefiltar mot kylan. De räknas och sorteras. Placeras i bussar och skjutsas till ett förvar.

Man räknar också dem som är döda, de placeras i plastsäckar.

På flyktingmottagningen sjunger en man från Nigeria om resan genom öknen och över havet, om rädslan och om glädjen över att ännu vara vid liv. På natten spelar man fotboll, det är kanske dokumentärens livligaste scen.

Vi träffar öns läkare, han visar hur brännskador ser ut på flyktingarnas kroppar. Vad som är skillnaden mellan första, andra och tredje klass på en flyktingbåt. Andelen syre minskar ju längre ner under däck du hamnar. Där ligger de döda. Det får vi också se.

Läkaren berättar att han även undersöker de döda, ibland kan det vara ett nyfött barn som ännu är fast vid sin mor genom navelsträngen.

Huvudperson i dokumentären är den 12-åriga pojken Samuele. Han går i skola, sörplar högljutt då han äter spagetti och är bra på att skjuta med slangbella. Hans pappa är fiskare, liksom hans farfar var. Men när Samuele åker med ut och fiskar blir han sjösjuk. Han är heller inte särskilt bra på att ro.

Samuele siktar med sin slangbella.
Samuele siktar med sin slangbella. Bild: Cinemanse samuele pucillo

Och vad har då en 12-årig pojke på Lampedusa med flyktingkrisen att göra?

Inget eller kanske allt. Långsamt låter dokumentären oss förstå att Samuele är symbolen för en större berättelse. Samuele sitter ju både bokstavligt och symboliskt i en helt annan båt än alla de flyktingar som anländer till ön.

Så därför blir det till sist allt mer oroväckande att Samuele är så fäst vid att skjuta, både med slangbella och med låtsasvapen.

Och talande att Samuele har fel på det ena ögat. Han ser inte så bra. Optikern säger att hans öga är slött och att han nu borde träna ögat att se bättre.

För att inte tala om hur det känns när Samuele går till läkaren, densamma läkaren som vi sett tidigare. Samuele förklarar att han ibland har svårt att andas. Nej, det är inte allergi, säger han. Det är som om nåt skulle trycka över bröstkorgen.

I biomörkret sitter jag som åskådare, med en klump i halsen.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje