Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: En miljon anledningar att älska livet

Dennis Nylund i Allt som är underbart av Duncan Macmillan.
Dennis Nylund tolkar Duncan Macmillans monolog Allt som är underbart på Svenska Teatern. Dennis Nylund i Allt som är underbart av Duncan Macmillan. Bild: Cata Portin allt som är underbart,Svenska Teatern

När man är barn känner aptiten på livet inga gränser. Att det finns människor som inte längre vill vakna till en ny morgon ter sig nästintill obegripligt. Huvudpersonen i Duncan Macmillans monolog Allt som är underbart är bara sju år gammal när han inser att hans mamma försökt begå självmord och i sin förtvivlan kommer han bara på ett sätt att hantera sin oro.

Sjuåringen börjar skriva en lista. En lång lista över allt som är underbart i livet.

Glass. Vattenkrig. Att få sitta uppe efter läggdags och se på tv. Färgen gul. Saker som är randiga. Berg-och-dal-banor …

Listan reflekterar barnets värld och förmår naturligtvis inte råda bot på moderns depression. Han får den i retur, okommenterad men med stavfelen rättade.

Men den blir hans egen följeslagare genom livet. Listan växer och förändras i takt med att han själv växer upp men slängs också bort när han själv tappar greppet om livet. Bara för att slutligen dyka upp igen när han behöver den som mest.

Dennis Nylund i Allt som är underbart av Duncan Macmillan.
En lång lista över allt som är underbart. Dennis Nylund i Allt som är underbart av Duncan Macmillan. Bild: Cata Portin Svenska Teatern,allt som är underbart

Precis som i Erlend Loes Naiv.Super. fungerar listan som ett förstoringsglas över allt vi så lätt blir blinda för, inte bara i krissituationer utan också i vårt dagliga vardagsgnet och gnöl.

Och det är nog den funktionen Macmillans pjäs fyller bäst. Att påminna oss vardagsgnölare om allt som är underbart i vårt dagliga liv.

Sitt huvudtema hanterar pjäsen däremot mindre bra.

Ytligt om avgrunder

Macmillans främsta ambition har helt klart varit att skildra hur depression och psykisk ohälsa i förlängningen drabbar alla i en familj men det resonemanget stannar vid rätt ytliga iakttagelser i en pjäs som aldrig tar steget helt ut ur det trygga feel good-spåret.

Mammans depression präglar barnets uppväxt och hotar i förlängningen att knäcka också den vuxna mannen men Macmillan aktar sig noga för att titta för djupt i avgrunden.

I stället skapar han en interaktiv saga där publikens roll blir att ledsaga berättaren ut ur sitt eget mörker. Och som publik behöver vi nog aldrig förtvivla på vägen. Så tydligt låter hela upplägget oss förstå att det i slutet av tunneln alltid finns ett ljus för den som bara förmår ta in det.

Visst är det hoppingivande men också snudd på förljuget i all sin förenklade psykologi.

Men förmår man ha överseende med det är Svenska Teaterns uppsättning på många sätt också en njutbar upplevelse.

I skådespelarens trygga händer

Dennis Nylund tolkar sin roll enkelt och okonstlat. Han har den vuxna mannens auktoritet men framkallar lika tydligt bilden av barnet och ynglingen som en gång var. Skyddslösheten, rädslan och ensamheten när de vuxna kröp in i sina skal men också de där stunderna av eufori när alla bitar föll på plats. Den nyförälskades lycka och sällsynta kvällar när mamma spelade piano och var glad …

Det är mycket i det förflutna som bara antyds i förbifarten och det drabbar dynamiken i någon mån men samtidigt håller Ann-Luise Bertells affektfria regigrepp effektivt all sentimentalitet på behörigt avstånd.

Att publiken får en osedvanligt stor roll i föreställningen är också något som Nylund hanterar suveränt. Somliga får lappar med saker som finns med på den numrerade listan över allt som är underbart och uppmanas att läsa upp dem på signal av skådespelaren, andra dras in i handlingen i assisterande roller.

Foto från Allt som är underbart på Svenska Teatern.
Dennis Nylund tillsammans med en man ur publiken i rollerna som far och son. Foto från Allt som är underbart på Svenska Teatern. Bild: Cata Portin allt som är underbart,Svenska Teatern

Och ingen förefaller nödbedd. Det säger en hel del om det sällsynt starka förtroende Dennis Nylund lyckas etablera så fort han stiger in på scenen.

Allt som är underbart tränger inte särdeles djupt i sin problematik men den interaktiva formen bekräftar en av nyckelteserna. Ensam är inte stark.

I den här föreställningen går publiken rollgestalten till mötes samtidigt som skådespelaren breder ut sitt skyddsnät under oss.

Läs också