Hoppa till huvudinnehåll

"För världen är de döda bara en siffra, men jag har sett dem alla"

Pietro Bartolo under Berlins filmfestival.
Pietro Bartolo på presskonferens i Berlin Pietro Bartolo under Berlins filmfestival. Bild: EPA/Michael Kappeler pietro bartolo

”Jag har sett så mycket sedan de första båtflyktingarna kom till Lampedusa, också vackra saker men mest hemska saker”, berättar läkaren Pietro Bartolo, en av huvudpersonerna i dokumentärfilmen om Lampedusa, Fuocoammare. ”För världen är de döda bara en siffra, men jag har sett dem alla. Och jag vill säga att, inte ens djur behandlar man så illa som dehär människorna.”

Det är tre år sedan den italienska dokumentärfilmaren Gianfranco Rosi kom till Lampedusa för att studera vardagen mitt i flyktingtragedin, som då slog till som värst just på den lilla italienska ön mitt i Medelhavet.

Tanken var att göra en tio minuter lång kortfilm för att ”visa världen vad som försiggår där”.

- Men jag insåg väldigt snabbt att det är omöjligt att beskriva en så komplex verklighet på så kort tid.

Återstod att förhandla med producenten, som gav Gianfranco Rosi fria händer, vilket gjorde det möjligt för honom att göra en dokumentärfilm på hans eget sätt.

- Jag behöver tid, jag måste bli en del av den verklighet som jag försöker beskriva, och den här verkligheten var så komplex att det behövdes extra mycket tid.

Gianfranco Rosi.
Gianfranco Rosi. Gianfranco Rosi. Bild: Kay Nietfeld. gianfranco rosi

Han ville komma åt flyktingkatastrofen via Lampedusas vardag, och för att hitta rätt människor för sin historia behövde han också slumpens hjälp. När han insjuknade i bronkit mötte han läkaren Pietro Bartolo, och när det medicinska var avklarat talade de i två timmar, om allt.

- Det var han som gav mej nyckeln till berättelsen, konstaterar Rosi.

Gastkramande historier

Åtskilliga månader senare, i februari 2016, sitter de två och berättar sina historier för media under Berlins filmfestival, där filmen Fuocoammare fick sin världsurpremiär. Och Bartolos historier är så gastkramande att jag för första gången i min Berlinalehistoria hör den brittiska tolken bli ordentligt berörd.

Personer bakom filmen Fuocoammare, regissören Gianfranco Rosi i mitten
Fuocoammare-teamet inför filmens världsurpremiär i Berlin. I mitten läkaren Pietro Bartolo, regissören Gianfranco Rosi och 12-åriga Samuele, en av dokumentärfilmens huvudpersoner Personer bakom filmen Fuocoammare, regissören Gianfranco Rosi i mitten Bild: MICHAEL KAPPELER/EPA fuocoammare,Film,Filmfestivalen i Berlin,Berlin,Gianfranco Rosi

- Jag har sett så mycket sedan de första båtarna kom i början av 90-talet, vackra saker också men mest hemska, så många döda barn och kvinnor, och våldtagna kvinnor. Det är så hemskt att jag egentligen inte vill tala om det, men så tänker jag att det kanske kan få människor att vakna upp, och tvingar dem som har möjligheter att påverka att faktiskt göra något.

I filmen får vi se Lampedusaborna laga mat till tonerna av italiensk schlager, men vad är det som får dem att orka med de tragedier som spelas upp omkring dem?

- Människorna på Lampedusa är speciella, de klagar inte och de är beredda att hjälpa, fiskarna gör allt för att rädda så många som möjligt. Det handlar om sjömän, det finns i vår dna att alla som kommer från havet är välkomna.

- En gång var det 850 personer som kom efter att ha seglat en vecka på havet. Ni kan föreställa er i vilket skick de var. En kvinna från Nigeria skulle snart föda, hon mådde fruktansvärt dåligt och kunde inte ens flygas till Palermo sådär som vi brukar göra. Vi tog till kejsarsnitt, alla överlevde, och då jag efter operationen gick ut i väntsalen... Där satt femtio kvinnor som hade hämtat något till barnet, allt vad en liten baby kunde tänkas behöva hade de med sig.

- De har så stora hjärtan.

- En annan gång... Jag fick ett telefonsamtal en tidig morgon. Dagen innan hade tusen syrier tagit i land, men nu hade en båt med hundratals människor kapsejsat bara ett par hundra meter från stranden.

Det blev en dag då underverk och tragedi vävdes in i varandra.

- En fiskebåt hade lyckats plocka upp tjugo människor som var i riktigt dåligt skick, fyra döda skulle läggas i liksäckar men jag ville vara säker, låt mej ännu titta sa jag, och så kände jag att en av dem, en liten flicka, ändå var vid liv. Vi kämpade i tjugo minuter, till slut vaknade hon, och jag var så lycklig över att ha lyckats rädda någon.

- Men efter det såg jag bara så många många döda.

- För de allra flesta är 368 döda bara en siffra, men jag såg dem alla, jag var tvungen att gå igenom dem alla, öppna liksäckarna, det var så väldigt många barn... Och jag hoppas, när ni hör de här vittnesmålen, att ni faktiskt skulle förstå vad som händer, och göra nånting för att få slut på den här tragiska skamfulla biten av mänsklighetens historia.

Gianfranco Rosi och Pietro Bartolo.
Gianfranco Rosi och Pietro Bartolo under Berlinales avslutningsceremonier. Gianfranco Rosi och Pietro Bartolo. Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press pietro bartolo

Så, är Fuocoammare en politisk film? Gianfranco Rosi:

- Jag tänker att filmen garanterat kan läsas politiskt, men den har ingen politisk vinkling. Filmen är ett vittnesmål över en tragedi som utspelar sej framför våra ögon, en tragedi som vi alla är ansvariga för.

- Det här är antagligen den största tragedin som världen har sett sedan andra världskrigets holocaust. Havet har blivit en begravningsplats, vi ser det hela tiden och vi är ansvariga för att ingen gör nånting, vi är alla ansvariga som för ett brott.

Vinner huvudpriset under Berlins filmfestival

Några dagar efter mötet med media berättar den Meryl Streep-ledda Berlinalejuryn att Fuocoammare får festivalens huvudpris, den gyllene björnen – och det är första gången i festivalens 65-åriga historia som huvudpriset går till en dokumentärfilm.

Gianfranco Rosi och hans Guldbjörn.
Gianfranco Rosi och Berlinalefestivalens guldbjörn. Gianfranco Rosi och hans Guldbjörn. Bild: Jens Kalaene / EPA Gianfranco Rosi,berlinale 2016

- I min film handlar egentligen allting om stunderna när nyhetskamerorna redan har lämnat platsen, efter tragedierna. Jag tillbringade 18 månader på Lampedusa så jag vill tillägna priset människorna där, säger Gianfranco Rosi under prisutdelningen, med guldbjörnen i sin hand.

- Att bygga upp murar mellan människor har aldrig fungerat, det vet ni väl här i Berlin. Nu byggs det dessutom också upp andliga murar mellan människor, det är farligt.

Sju månader senare hittar filmen äntligen också till Finland. Men filmens tematik är minst lika aktuellt som när den gjordes.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje