Hoppa till huvudinnehåll

I det homosexuella begärets tecken

Milja Sarkola
Milja Sarkola utanför Q-teatteri, där Något annat (Jotain toista) hade sin urpremiär 2015. Milja Sarkola Bild: YLE, Jessica Edén Milja Sarkola,radioteater

En lesbisk kvinna som drömmer om att ragga på krogen, låter sig uppslukas av sitt arbete och lämnar disken och barnen åt partnern. Milja Sarkola upptäckte att hennes pjäs om begär hade en klar machotematik.

Ändå var det med helt andra förväntningar en del av den heterosexuella publiken gick och såg Jotain toista på Q-teatteri i fjol. Vad man ville finna var den nya människan, den sexuella befrielsen och nya rollmodeller.

Vissa kände glatt igen sina egna gamla hemvana heteromönster i parrelationen på scenen, andra blev besvikna. Milja Sarkola tycker själv att hennes huvudkaraktär, Kvinnan, är något av en machogestalt.

Det som hon själv främst ville undersöka när hon gav sig i kast med Jotain toista – eller Något annat som den heter nu när Radioteatern sänder den – var i alla fall hämningar. De hämningar som hon ser som så starkt förknippade med det homosexuella begäret. Och som kommer sig av att vi alla växer upp i en värld där det är ett undantag att vara homosexuell – oberoende av hur liberal omgivningen är.

En annan minst lika viktig ingång var hur man talar man när man känner begär. Att på scenen försöka ge uttryck för det som bara är en inre känsla – allt det dolda, ordlösa och subtila som vi kallar begär.

Med de här två utgångspunkterna började Milja Sarkola skriva den pjäs som hon trodde att bara några få medelålders homosexuella helsingforsbor skulle gå och se. Men som blev en av Q-teatteris stora succéer.

Milja Sarkola

–Född 1975
–Regissör från Teaterhögskolan 2006
–Konstnärlig ledare för Teatteri Takomo tillsammans med Pauliina Feodoroff 2008-12
–Ett flertal regiarbeten på finska, på svenska bl.a. Brevet från Sibirien och I taket lyser stjärnorna på Lilla Teatern.
–Egna pjäser: Perheenjäsen (2011, belönad med Thalia-priset) och Jotain toista (2015).
–Aktuell med: Radioteaterpremiär på svenska för Jotain toista, Något annat.
Regisserar för närvarande en ny pjäs kring temat ensamhet, som hon skrivit på svenska för Teater Viirus.

Det ohörbara begäret

–Den största utmaningen med att skriva den här pjäsen var att fånga det hämmade begäret i dialogen, hitta de situationer och repliker där det blir påtagligt att någon känner begär för någon annan, säger Milja Sarkola.

–Det är ju väldigt sällan begäret sägs rakt ut, så i början kändes uppgiften omöjlig. Alla dialoger blev så triviala. Som författare visste jag att där finns ett begär mellan raderna, men ingenting sägs ut och dialogen kunde i princip handla om precis vad som helst.

Vad det gällde var alltså att försöka synliggöra de här dolda känslorna för åskådarna.

Det gör hon i en räcka vardagliga men mycket laddade scener. Hennes huvudperson, den kvinnliga regissören, håller nämligen på att sätta upp en pjäs om just begär. Hon iscensätter sina sexuella erfarenheter, från det första trevande tonårsfumlandet och fram till nuplanets fasta parrelation. Men också sitt begär efter nya kvinnor.

Ibland blir hon avbruten av sin bror. Systerns pjäs faller honom inte alltid i smaken. Ibland är det hennes partner som kommer med hård kritik :

”Och gör mig inte heller till något helgon! Nån ädel hustru, som är osjälvisk och uthärdar allt och alltid viker undan. Jag hatar den rollen i ditt liv. Den som väntar hemma med barnen och mot vars axel det är tryggt att luta sig efter festen. Jag hatar den känslan! Att jag inte betyder något annat för dig! Är den enda orsaken till att du fortfarande är tillsammans med mig, att jag så behändigt tar hand om våra barn när du jobbar? Bara för att det är praktiskt.”

Men, säger jag nu, låter inte det här väldigt välbekant – också för en heterosexuell publik? Är det så här det fungerar också i lesbiska förhållanden? Har man övertagit samma gamma rollmönster?

Homosexualitet – en utopi?

–Jag har fått väldigt mycket kommentarer just kring det här, både från hetero- och homosexuella i publiken. Dels har det varit en överraskning att pardynamiken i den här pjäsen är så långt den samma som i heteroförhållanden. Man har reagerat med ett lättat ”Vi är ju väldigt likadana!” Det har funnits en vilja att känna igen sig.

–Men folk har också varit besvikna över de här likheterna. Jag stöter ganska ofta på en förhoppning från heterosexuella åskådare att man i den här skildringen av en homosexuell relation skulle kunna se en bild av hur de heterosexuella kunde fungera i framtiden.

–Den nya människan?

–Ja. Den nya människan. Den sexuella befrielsen. Och där är ju då min pjäs en dystopi!

"Varför får jag inte vara den där medelålders manliga heteroregissören? Som väljer att besätta rollerna med såna skådespelare som jag vill knulla!”

Här kommer vi in på machotemat. Det att Milja Sarkolas huvudperson i många avseenden handlar och fungerar ganska lika som en man. Ganska lika som de medelålders manliga regissörer som hon i ett samtal med sin bror kritiserar:

”Det är ju helt uppenbart varför medelåders män helt glatt rollbesätter sina föreställningar med sexiga unga kvinnor och låtsas att det är för att de är så begåvade skådespelare fast det handlar om nånting helt annat.”

Men när hon några repliker senare, i en av föreställningens nyckelrepliker, utbrister:

"Varför får jag inte vara den där medelålders manliga heteroregissören? Som väljer att besätta rollerna med såna skådespelare som jag vill knulla!”

... då handlar det, säger Milja Sarkola, mera om avund än om kritik.

Lesbisk och macho

–För min huvudperson är drömmen – om hon inte vore så hämmad – att få bete sig som den heterosexuella manliga regissören. Det här ser jag som starkt kopplat till det homosexuella begäret. Det handlar om den identifikation en lesbisk kvinna kan känna med män. Hur hon i sitt rollbeteende kan identifiera sig med män.

–Det finns faktiskt en klar machotematik i min pjäs. Jag har velat föra en viss tematik till sin spets, utgående från männen som får förverkliga sig själv och kvinnorna omkring honom som tar hand om allt det praktiska. Kvinnan i min pjäs har genomgående ett mycket manligt förhållningssätt.

Ja, hon skulle gärna ragga på krogen. Hon låter sig uppslukas av sitt arbete och hon lämnar disken och barnen åt partnern. Också om här finns skira ögonblick av ömhet och närhet.

Kanske det är därför pjäsen blir så allmängiltig och talar till både en homo- och en heterosexuell publik?

–Det var oväntat för mig att pjäsen blev så allmängiltig. Jag hade ju räknat och oroat mig för att vårt publikunderlag inte kommer att räcka till. Så många vuxna homosexuella finns det ju inte i Helsingfors. Jag hade väl gått omkring och tänkt att jag beskriver något så specifikt att en heterosexuell inte kan känna igen sig där.

Men, undrar jag. Du går väl också och ser pjäser om heterosexuella och kan identifiera dig? Eller?

–Visst. Men det är för att det är så inlärt. Det är som när finlandssvenskar går och ser finska pjäser för att vi kan förstå finska. Vilken som helst minoritet kan läsa majoritetskulturen.
Det är alltid ett större kliv åt andra hållet.

Det blev det inte den här gången.

Något annat. En pjäs om begär. Premiär i Yle Vega söndag 25.9 kl. 18.03.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje