Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Kungens tal får sin svenska världsurpremiär i Åbo

Riko Eklundh och Peter Ahlqvist i ÅST-pjäsen Kungens tal.
Finalen! Kungen är redo för det avgörande talet, med talterapeuten som stöd. Riko Eklundh och Peter Ahlqvist. Riko Eklundh och Peter Ahlqvist i ÅST-pjäsen Kungens tal. Bild: ÅST/Pette Rissanen the kings speech,Åbo Svenska Teater,Riko Eklundh,Peter Ahlqvist

Nu görs den för första gången på svenska på en teaterscen: Kungens tal, bekant som prisbelönad succéfilm. På Åbo Svenska Teater är inledningen visuellt vacker, men det är den berörande slutscenen man bär med sig hem.

Vi har en osäker man som har mobbats i skolan och som nu står inför en jättelik utmaning. Vi har en udda personlighet som helt oväntat ska hjälpa till. Lägg till ett världskrig som är på kommande, att mobbningsoffret mot sin vilja ska bli kung och en nations samlande kraft, plus att han stammar och ändå förutsätts hålla karismatiska tal i en tid när radion plötsligt förmedlar varje paus och suck och andetag till alla hörn i landet.

Där har vi den dramatiska ramen för David Seidlers verklighetsbaserade pjäs Kungens tal (The King’s Speach), som i filmversionen 2010 blev en jättesuccé. 12 Oscarsnomineringen och 4 Oscars, bland annat till Colin Firth för en återhållsamt laddad roll som den stammande Prins Albert, som blev kung George VI med hjälp av talterapeuten Lionel Logue

Visuellt vacker start

Öppningsbilden är vacker. Det är mörkt och hotfullt, en rad mörkklädda maktens män, några kvinnor (fruar, varken mer eller mindre) och en skakad prins. Och Radiomikrofonen, den skrämmande tingesten som symboliserar både makt och hot.

Den bilden presenterar på en gång inte bara figurernas utan också uppsättningens styrka och svagheter.

Här finns det laddade dramat outtalat men ändå starkt närvarande. Här finns snygga visuella helheter som byggs upp med ljus och projektioner och små detaljer. Men här finns också ett onödigt stort persongalleri, allt för många sidospår som – ifall man inte är riktigt intresserad av maktspel och kungliga problem i ett brittiskt 1930-tal – stjäl uppmärksamheten av det som är dramats styrka och nav.

Laddningen finns i den osannolika relationen mellan två män som normalt inte skulle eller borde ha någonting med varandra att göra. En självlärd talterapeut (Riko Eklundh som Lionel), utlänning dessutom, australiensare, som drömmer om en karriär som skådespelare och plågas av att frun helst skulle återvända hem. Och landets kommande överhuvud (Peter Ahlqvist som prins Albert) som egentligen borde hålla sig till ett umgänge som styrs av maktens män i hans närkrets.

När uppsättningen fokuserar på de två fylls scenen av liv och dramatik. Prinsen kan för några ögonblick släppa alla krav som ställs på honom och hindrar honom att verkligen leva, samtidigt som han någonstans djupt inom sig inte vill acceptera att han är beroende av en så obetydlig vanlig medborgare. Lionel kämpar med sina brustna teaterdrömmar och kan för några ögonblick stå i centrum av världshistorien. Han sätter energi på att helt opassande skämta bort stundens allvar, prinsen slits mellan att bevara någon form av kunglig värdighet och att släppa loss.

Eklundhs självklara närvaro

Riko Eklundh har karisman som krävs för att bära en hel föreställning, och det gör han också i Åbo. Bara hans närvaro får det att hända saker, han hämtar med sig så mycket liv till scenen med en självklarhet som är beundransvärd – utan att han för den skull någonsin stjäl uppmärksamheten av de andra.

Peter Ahlqvist i sin tur lyckas hantera den stora utmaningen – stamningen – på ett tillräckligt trovärdigt sätt, och prinsens otrygghet och ständiga oro bär han också effektivt med sig.

Scen ur Kungens Tal.
Peter Ahlqvist och Riko Eklundh. Scen ur Kungens Tal. Bild: Pette Rissanen. åbo svenska teater,Peter Ahlqvist,Riko Eklundh

Det är deras möten som uppsättningen lever på, och därför hade jag gärna sett att relationen hade fördjupats ännu ett varv. Det är ju så mycket som borde hinna hända under deras möten. Relationen som egentligen är omöjlig men ändå utvecklas till en osannolik vänskap. Prinsens famlande mellan att ta emot den hjälp som erbjuds och vägra sänka sig till en vardaglighet som inte är en kommande kung värdig. Det är många känslokast som ska beskrivas, många hinder på vägen till en vänskap som måste både få plats och röjas undan.

Men nu känns mötena mellan dem så korta. De är många, visst, men de hinner sällan gräva riktigt djupt, och känns ibland litet skissartade. Jag förstår att deras vänskap måste sättas på prov, ofta, men känslomässigt hinner jag inte med. Ibland känns det också som om inte heller prinsen själv skulle hinna med. Hans arga utbrott kommer mer från att det står så i manuskriptet än från att något verkligen skulle hända i och med honom.

Men det är detaljer som kan hitta sin rätta form med tiden.

Det stora problemet är istället att laddningen fejdas bort när det politiska spelet i kulisserna ställs i fokus, med biskopar och ministrar som skvallrar och spekulerar i hur det ska gå med Storbritannien nu när den gamla kungens (George V, Thomas Backlund) äldsta son (kronprins Edward, Jerry Wahlforss) förälskar sig i en gift kvinna och inte kan bli en respektabel kung, eller hur den stammande prins Albert någonsin ska kunna fungera som kung.

Att vi här (igen) har en pjäs där alla kvinnoroller är utpräglade sidofigurer är också en detalj man kunde diskutera till lust och leda, och får mig att grubbla på varför just Kungens Tal är den pjäs som Åbo Svenska Teater anser att är den mest angelägna att berätta för den åboländska publiken 2016.

Det är ju så, när ÅST knappt alls utnyttjar sin studioscen och bara har en vuxentalpjäs på repertoaren. Då får valet av just den pjäsen så stor betydelse.

Kungens ultimata revansch

Hur som helst lämnas vi med en riktigt vacker slutbild när prinsen blivit kung och skaffat sig en röst som hörs. Kungens tal. Kungen och mikrofonen och Lionel. Kungens ultimata revansch. Den osannolika vänskapen. Och inte minst, blicken som Lionels fru (Monica Nyman) sänder sin man när också Lionel har fått sin ultimata revansch. En blick fylld av kärlek och stolthet och vänskap.

Den blicken, som bara finns där, outtalad, så väldigt sann och vacker, knappt synlig om man inte råkar vända sina ögon åt rätt håll. Det är den blicken jag bär med mig när jag går hem.

Kungens Tal är regisserad av Pekka Sonck. På scenen förutom de redan nämnda: Kenneth Battilana, Lasse Fagerström, William Malkamäki, Amanda Nyman, Sabina Segerström, Alvar Svartsjö och Bror Österlund. Scenografi: Peter Ahlqvist. Dräktdesign: Matti Seppänen. Ljusdesign: Ada Halonen.

Filmen The King’s Speach fick sin världsurpremiär under Berlins filmfestival där Colin Firth bland annat konstaterade hur svårt det här med stamning var, för ”det finns ingen som kan hjälpa en att stamma.” En artikel om bland annat den presskonferensen hittar du här under.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje