Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Radioteatern ger hyllad pjäs om modig homoerotik

Radioteaterns "Något annat". Kajsa Ek och Sara Soulié på bild.
Kajsa Ek och Sara Soulié spelar fram homoerotik trovärdigt och utan att vara klibbigt. Här under uppsyn av Iida Kuningas som spelar regissören som iscensätter sina sexuella erfarenheter. Radioteaterns "Något annat". Kajsa Ek och Sara Soulié på bild. Bild: Radioteatern/Svenska yle radioteatern: block

Din mus är som en blomma, som en ros med kronblad och med en pistill inuti. Radioteaterns Något annat. En pjäs om begär är oerhört djärv och vacker homoerotik. Men det är också en minutiös och fascinerande betraktelse över makt, teaterkonst och över en kvinnas sexuella bekännelser.

Regissören och dramatikern Milja Sarkolas pjäs Jotain toista – henkilökohtaisen halun näyttämö höjdes till skyarna efter urpremiären på Q-teatteri i februari 2015. Det var något alldeles nytt som sågs på scenen. Det var en modig sexuell utvecklingspjäs med vissa drag som ansågs vara självbiografiska.

Nu har hela landet chans att få ta del av den här teaterkonstnärliga triumfen när Radioteaterns Janina Jansson gjort en lyhörd översättning och radiobearbetning av pjäsen. Och visst känns det som om man varit med om något speciellt efteråt, en konstnärlig upplevelse av det ovanligare slaget.

Men nej, man ska nog inte samla familjen kring radion för att lyssna tillsammans på hur begäret talar. De mest erotiska passagerna spelas visserligen fram på engelska och därmed skapas en viss distans och när erotiken går hela vägen sker det under en diskussion om pjäsens bevekelsegrunder. Men ändå. Det gäller att veta att Milja Sarkola inte går som katten kring het gröt när det gäller sex. Rakt på sak är det som gäller.

Pjäsen skrivs fram just nu

Här finns huvudrollen Kvinnan, en regissör som skriver en pjäs om begär. Den kvinnliga regissören spelas av Iida Kuningas, som också spelade Kvinnan på Q-teatteri. Hon knappar på sin dator och vi hör skådespelare framföra det hon knappar in. Till exempel just den homoerotiska passagen mellan två kvinnliga skådespelare där vaginan liknas vid en blomma.

Kvinnan har en partner som spelas av Jessica Grabowsky. En kanske lite mjukare kvinna som vill gå hand i hand och som är hemma och tar hand om barnet, som jollrar i bakgrunden. Hon är det stabila och trygga i tillvaron, men rädslan för att hon ska sticka finns ändå med i bilden.

Här finns också den inre rösten, den som berättar om vad som hänt tidigare i kvinnans liv. Genom den lär lyssnarna nogsamt känna kvinnans sexuella utveckling. Från de första trevande sexlekarna och vidare till mindre lyckade sexuella relationer till män. Här handlar det om hårdhänt sex som gör ont, eller opåkallat tafsande i biosalongen. Makten finns hos männen som den unga kvinnan försökt vara till lags.

Kvinnan ger oss också sina sexuella bekännelser, inte minst hos parterapeuten.

Sexualiteten förknippad med makt

Kvinnans förhållande till både makt och sexualitet är komplicerat. Hon flörtar med skådespelare, som hon lovar roller åt men bryter löftet när skådespelaren inte är intresserad av henne på det sexuella planet. Hon beter sig alltså själv lite som de heterosexuella regissörerna som hon säger besätter roller med skådespelare de vill ligga med.

En alldeles underbar scen utspelar sig mellan kvinnan och hennes pappa, spelad av Marcus Groth. Kvinnan kommer ut ur skåpet som lesbisk och pappan svänger till det så att det mest handlar om honom själv och om hans erfarenheter av homosexualitet.

Ett smart drag är att föra in en bror, spelad av Viktor Idman, som kommenterar pjäsen medan den skrivs. Han kommer med vissa poänger om upplägget i pjäsen och blir vederhäftigt tillrättavisad av kvinnan. Just genom broderns och systerns dialog kommer det fram hur hennes homosexuella kvinnoperspektiv ser ut och att den heterosexuella mannens syn på vad som är sexigt inte fungerar för henne.

Skådespelarna kommer nära

Radiomediet är en intim historia mellan lyssnaren och rösten. Skådespelarna kan komma mycket nära och det gör de i Essi Räisänens regi. Spelet är realistiskt och naturligt, och så trovärdigt det kan bli. Milja Sarkolas dialoger löper smidigt, hon skriver såsom folk talar, och det är en fröjd att lyssna på skådespelarna. Å andra sidan kan jag gott tänka mig att det krävts en hel del av framför allt Sara Soulié och Kajsa Ek för att få de rena rama sexscenerna trovärdiga.

Niko Ingman står för ljuddesignen och den är diskret men effektfull. Till exempel tar Ingman med oss till ett nöjesfält där huvudpersonen inte vill hålla sin kärestas hand offentligt, låter det ställvis gnissla sakta, eller låta som om en tvättmaskin centrifugerade långt i bakgrunden. Det är smått oroväckande ljud som passar mycket bra in i pjäsens tematik. Men det är bara några exempel, för det händer hela tiden någonting i bakgrunden i uppsättningen och passagerna går sömlöst in i varandra.

Slutet är bedårande. Där skrivs det fram en tvåsamhet som det, i all sin vardaglighet, skimrar om.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje