Hoppa till huvudinnehåll

"Borde vara princip med sist in, först ut"

En kaffekopp bredvid en laptop på ett bord.
Lagen skyddar inte dem som arbetar på korta kontrakt. Det här är en berättelse om arbetslöshet. En kaffekopp bredvid en laptop på ett bord. Bild: CC0/Luis Llerena kontorsjobb

Om Finland hade haft LAS (Lagen om anställningsskydd) som de har i Sverige, skulle många av oss ha sina jobb kvar. Sist in först ut.

Det här är en av berättelserna om arbetslöshet som har kommit in till Svenska Yle.

Vi borde få en bättre lag om anställningsskydd också här, en lag som också skulle gälla extra och tillfällig personal. På en arbetsplats kan det finnas flera tillfälliga som gör eller har gjort samma sak. Då borde man erbjuda den som varit där längst eller jobbat längst med någonting en tjänst eller ett vikariat som dyker upp. Om det hade det funnits en sådan lag så skulle inte jag ha varit arbetslös nu.

Vi borde dessutom ha en lag som gör att arbetsgivare inte kan utnyttja personal genom korttidskontrakt som förlängs och förlängs, utan att man inrättar en tjänst, trots att någon jobbat med samma sak eller varit ordinarie vikarie under flera års tid. I sådana fall borde tjänsten anses behövas och innehavaren bli ordinarie anställd.

Jag jobbade som tillfälligt anställd med samma uppgifter i nästan fyra års tid. Jag fick många förlängningar, men aldrig en ordinarie tjänst. Sedan fick jag höra att det varken fanns behov eller pengar att förlänga mitt kontrakt. Det här trots att behovet och arbetsuppgifterna fanns kvar.

Länder som Kambodja har bättre arbetsmarknadslagar än vi. Där har de till och med minimilön och även en lag som begränsar längden på förlängning av korttidskontrakt.

Har man riktig otur kommer man aldrig in på sin bana igen eller så duger man inte till någonting alls.

Ibland skulle det vara bra med litet mer rörlighet på arbetsmarknaden här, så att man fick chans till ett nytt ordinarie jobb. Men på många arbetsplatser vill de inte flytta på sig, utan vara kvar till pensionen. Så dit har man ingen chans att komma.

Däremot skulle många arbetsplatser må bra av lite nytt folk, för att de som har jobbat där länge har aldrig ens jobbat någon annanstans. Det är inte alltid en fördel.

Inte blev det en massa lediga ordinarie tjänster på grund av 1940-talisternas pensioneringar heller, som man alltid påstod förut.

Alltihop känns lite motsägelsefullt. När man är ung får man ha drömmar och planer för då ska man få utbilda sig till det man vill jobba med. Sen får man oftast den planen förverkligad. Tills man drabbas av personalnedskärningar och plötsligt kastas ut i arbetslöshet.

Då upphör det där att man ska få ha drömmar och planer. Då ska man nöja sig med att jobba med vad som helst, oberoende vad man jobbat med förut och utbildat sig till.

Har man riktig otur då så kommer man aldrig in på sin bana igen, eller så duger man inte till någonting alls på grund av åldersdiskriminering eller någon annan sorts misstro om ens kapacitet.

Det vore alltså bättre med en LAS-lag även här. Det är inte många mellan 40 och 50 år som vill eller hinner utbilda sig på nytt, som får jobb och hinner jobba med det nya innan de går i pension. Det ska ju också vara ekonomiskt möjligt för personen att studera. Med tanke på att vi ska jobba allt längre bör man ju göra nånting så att vi faktiskt får eller kan vara kvar i arbete så länge som möjligt.


I Finland finns för tillfället drygt 340 000 arbetslösa personer. Svenska Yle vill lyfta fram människorna bakom den här siffran och samlar in era berättelser om arbetslöshet. Det här är en av de berättelserna.