Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Mios Sorgfågel fortsätter sjunga också efter att ridån gått ned

Mio ( Malin Olkkola) glädjs över sin nya vän rockglammiga hästen Miramis ( Kristian Thulesius).
Mio ( Malin Olkkola) glädjs över sin nya vän rockglammiga hästen Miramis ( Kristian Thulesius). Mio ( Malin Olkkola) glädjs över sin nya vän rockglammiga hästen Miramis ( Kristian Thulesius). Bild: Tani Simberg mio min mio

För första gången spelas Astrid Lindgrens Mio min Mio på Unga Teatern. Här fångas det fasansfulla men också det varmhjärtade i Lindgrens saga, samtidigt som den politiska aspekten lyfts in. En mycket viktig familjeföreställning – som dock kräver diskussion och eftertanke tycker Svenska Yles recensent Ylva Larsdotter.

Historien om Mio lämnar alltid en känsla av osäkerhet efter att pärmarna har slagits igen eller ljusen på scenen släckts. Är det egentligen pojken Bo Vilhelm Olssons fantasier och drömmar på en frusen parkbänk i Stockholm, som vi får ta del av? Det är en relevant tolkning. Jag tänker på ensamkommande barn, på barn som far illa, på barn som inte vågar gå hem. En av de mest gripande scenerna i Astrid Lindgrens berättelse är när Bosse sitter och tittar upp mot husen och ser familjer äta middag tillsammans, medan han sitter ensam på en parkbänk utanför med en desperat längtan om tillhörighet, att bli sedd och älskad.

Ruffig Rosengård med politiska förtecken

Det är Unga Teaterns nya konstnärliga ledare, Paul Olin, som sett till att Astrid Lindgren för första gången sätts upp på den scenen. Olin värjer inte för grymheten och sorgen i sagan om Mio. Redan i foajén dras vi in i pjäsen genom att vi hör meddelandet att Bo Vilhelm Olsson är försvunnen.
Genom Kristina Lugns dramaturgi lyckas man på Unga Teatern fånga den på samma gång varmhjärtade och melankoliska tonen i Lindgrens saga. Samtidigt behålls - och i viss mån också förstärks- berättelsens viktiga markörer utan att de för den skull blir övertydliga, som till exempel brödet som mättar hungern, de osynliga mantlarna.

Scenografen Janne Siltovuori har skapat en ruffig industrimiljö med hjälp av bildäck, graffitimålade plaströr och tomflaskor. Det är suggestivt och dystopiskt. Tankarna går snarare till Malmöförorten Rosengård en dunkel höstkväll än till ett sockersött sagoträdgård med sprakande blommor och mossbeklädda tak på stugorna.

Samma scenografi används genom hela föreställningen, men ändras genom Jukka Hannukainens olika ljud-och ljusarrangemang. Särskilt mörkt blir det naturligtvis när vi kommer in på den onde riddare Katos domäner.

Att låta scenbilden vara den samma genom hela föreställningen skapar en känsla av här och nu. Det gör att berättelsen på samma gång binds ihop och samtidigt förstärks det sociala och politiska patoset som finns i Lindgrens berättelse.

Riddar Kato ( Mika Fagerudd) hotar och hånar den skräckslagna  Mio ( Malin Olkkola)
Riddar Kato ( Mika Fagerudd) hotar och hånar den skräckslagna Mio ( Malin Olkkola). Riddar Kato ( Mika Fagerudd) hotar och hånar den skräckslagna Mio ( Malin Olkkola) Bild: Tani Simberg mio min mio

Rockglammig Miramis

Siltavuori har även skapat de enkla men samtidigt fyndiga dräkterna, som förstärker det industriella och ruffiga. En plastpåse blir en mössa och tomma glittriga kaffepaket får tjäna som kungens krona. En extra eloge ska Kristian Thulesius ha för sin rockglammiga My Little Pony-version av hästen Miramis med regnbågsfärgad tuppkam och läderbyxor. Det är en fröjd för ögat att se när Mio och Jum-Jum rider iväg på Miramis. En scen som bjuder till välbehövliga skratt i publiken.

Sårbara pojkar i kampen mellan det goda och det onda

Malin Olkkola som Bosse/Mio och Ingemar Raukola som hans vän och vapendragare Benka/Jum-Jum har en dynamisk samstämmighet när de leker och slåss eller tar sig fram i Döda Skogen på väg till Riddar Katos borg. De lyckas båda fånga sårbarheten, det längtansfulla men också det starka hos pojkarna.
För lika mycket som Mio min Mio är en saga om kampen mellan gott och ont är det en berättelse som sjunger vänskapens lov, men också de sköra pojkarnas. Här får pojkar vara rädda, gråta, utsatta och inte bara superhjältar som raskt och med mod i barm och blick möter fasorna.

Sorgfåglarnas sång

Som ett svart stråk genom hela föreställningen går fåglarnas klagosång. De bortrövade barnens skrik ekar över Döda sjön medan de beigeklädda spejarna skoningslöst viskar och väser efter Mio och Jum-Jum ”Sök, sök överallt, fienden är mitt ibland oss. Sök, sök, sök överallt”
Mika Faggerudd gör en Darth Vader liknande Kato med en diabolisk grymhet, fram till dess han avväpnas. Först då lyser hans självhat igenom. Den avgörande konfrontationen mellan Mio och Kato där svärden svingas mer eller mindre i slow motion mot den svarta dramatiska industribakgrunden är extra minnesvärd.

"Sök överallt". Spejarna på jakt efter Mio och Jum Jum
"Sök överallt". Spejarna på jakt efter Mio och Jum Jum. "Sök överallt". Spejarna på jakt efter Mio och Jum Jum Bild: Tani Simberg mio min mio

Viktig familjeföreställning som uppmanar till diskussion

Summa summarum är Mio min Mio en mycket viktig och inte minst skickligt gjord familjeföreställning. Dock kan de allra känsligaste barnen kanske tycka den är lite väl läskig, men genom att tala om pjäsens tematik före och efter får både stora och små ett fördjupat teaterbesök.

Mio dödar inte Kato, istället låter Olin honom förtäras av sig själv. Den onde är borta, barnen i trygghet och livet kommer åter till Döda Skogen.
Trots det sjunger Sorgfågeln: ”Kanske är det så att en sorgfågel alltid har något att sjunga om”, säger Mio eftertänksamt till sin fader Konungen.
Ja, Sorgfågeln sjunger för att det finns pojkar och flickor som sitter på kalla bänkar och drömmer om tillhörighet och kärlek. Kanske de väntar på besked om att få stanna i landet som de flytt till, kanske de drömmer om att slippa våld och mobbing. För dem sjunger Sorgfågeln genom rymderna och sagorna. Det är därför Mio min Mio aldrig känns föråldrad. Det är också därför vi mer än någonsin behöver höra om Mio och hans kamp mot onda ledare med stenhjärtan.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje