Hoppa till huvudinnehåll

Jonas Jungar: Titta, jag ljuger! - Trump och lögnen som politisk taktik

Jonas Jungar
Om vi inte ens är överens om att sanningen har ett värde, vad har då en faktakoll för betydelse, undrar Jonas Jungar. Jonas Jungar Bild: Yle jonas

Att ljuga har varit något som politiker försöker undvika eller åtminstone bortförklara, eftersom man i princip inser att man i så fall gör något omoraliskt. Donald Trump struntar glatt och demonstrativt i det, vilket öppnar skrämmande perspektiv, skriver Yle Nyheters redaktionschef.

Politiker ljuger. Så har det ju hetat sedan hedenhös. Det är visserligen en grov och orättvis generalisering, men den är seglivad.

Den absurda amerikanska presidentvalskampanjen innebär ett nytt lågvattenmärke, med följder som är svåra att överblicka.

En sak är säker: vi har alla skäl att bli oroade också hos oss.

Jag tänker inte ens börja lista alla lögner (och förolämpningar) som Trump har hävt ur sig, för de är sorgligt bekanta vid det här laget.

Sammanställningar över vad han hann påstå bara under den 90 minuter långa första tv-debatten finns i överflöd.

Trump inte bara tänjer på sanningen, han struntar i den. Och har uppenbarligen råd med det.

Amerikanska journalister har i långa tider sysslat med s.k. fact-checking gällande politiker, och ifråga om Trump lyser alla mätare rött sedan länge.

Det verkar inte ha avsedd verkan, snarare tvärtom.

Att påvisa regelrätta lögner blir i Trump-anhängarnas värld istället en del av en förhatlig och politiskt korrekt massmedial konspiration mot den kandidat som enligt dem ”äntligen säger som det är”.

Trump inte bara tänjer på sanningen, han struntar i den.

Begrepp som ärlighet har samtidigt kommit att handla - inte om huruvida man talar sanning eller inte, utan om att man ”talar från hjärtat” och är "äkta”. En känsla av autenticitet räcker.

”Jag känner på mig att det förhåller sig på ett visst sätt, alltså är det nog så”.

Och det är exakt de känslorna - huvudsakligen rädsla - som Trump spelar på.

Det som bekräftar ens egna fördomar och värderingar applåderas, det som motsäger det - även om det bevisligen inte stämmer - stöter man ifrån sig.

Det handlar alltså den mångomtalade faktaresistensen (läs min kolumn om det här), som i sig inte är ett helt nytt fenomen. Men Trump för det till nya nivåer.

Jag är naiv nog att påstå att det t.o.m. inom politiken funnits en outtalad överenskommelse om att sanningen har ett värde, att det är klandervärt att inte säga sådant som inte stämmer.

Det är åtminstone inte något man öppet stoltserar med - "kolla, jag ljuger!"

Blir man fast är det kanske ingen som blir direkt överraskad, men det är i alla fall något som politiker upplever som pinsamt och som de därför försöker undvika eller ens bortförklara.

Trumpismen omkullkastar det, och normaliserar lögnen som politisk taktik. Inte ens på det där sluga sättet som skulle vittna om någon form av moraliska betänkligheter, utan öppet och nästan lite rebelliskt.

Trumpismen normaliserar lögnen som politisk taktik.

Att också Hillary Clinton bevisligen trampat i klaveret och tummat på sanningen stämmer visserligen, och det är standardargumentet från det motsatta lägret.

Men argumentationen går då i princip ut på följande: eftersom också Clinton ljugit, så är Trump ok.

Det är i sanning ett svagt argument, och dessutom ett exempel på den s.k. whataboutism, som omöjliggör en stor del av samhällsdebatten i dag.

Termen whataboutism myntades under det kalla kriget. Det ansågs vara en taktik från sovjetiskt håll att bemöta varje anklagelse om brott genom att anklaga västerländska länder för liknande (verkliga eller påhittade) brott.

I dethär fallet alltså: ”Jo, Trump ljuger, men hur är det med Clinton då?”

Nåväl, nu kan man ju förhoppningsfullt se allt detta som en absurd parentes i den moderna amerikanska historieskrivningen. En galen kampanj som snart tar slut.

Men mycket tyder på att samma tendenser har tagit sig över Atlanten. Många europeiska politiker vädrar morgonluft och kommer inte att vara sena att försöka kopiera det Trumpska framgångsreceptet.

Ingredienserna finns ju där: missnöjet och misstron gentemot EU, ett vilset, krisande och åldrande Europa i korstrycket mellan globalisering och invandring.

Brexit var en första större varningssignal.

Vad innebär allt detta för journalistiken? Hur ska vi navigera i ett läge då lögnen börjar applåderas?

Vad händer om vi inte ens är överens om att sanningen har ett värde?

Jag vet faktiskt inte, och det gör mig ömsom arg, ömsom desillusionerad.

För det drar ju mattan undan det som är själva fundamentet i seriös journalistik – att försöka förmedla en så sanningsenlig och objektiv bild av verkligheten som möjligt.

Men om vi inte ens är överens om att sanningen har ett värde?

Vi kan fact-checka och idka tung, grävande journalistik tills vi blir gula och blå, men det hjälper i så fall föga.

Jag kan därför inte se någon annan lösning än att detta är vår gemensamma angelägenhet.

Du får tycka precis vad du vill, du får sympatisera med vem och vad du vill, men vi är alla tillsammans ute på ett ändlöst gungfly om lögnen blir det nya normala.

Ansvaret är också ditt.

Slutligen, och på ett mera konkret gräsrotsplan: inför för Guds skull mediekunskap och källkritik som egna skolämnen innan det är för sent.

Mera om det här blir det Obs Debatt på torsdag 29.9 som handlar om stämningarna inför det amerikanska presidentvalet och om fenomenet Donald Trump. Obs Debatt i Yle Fem kl.19:55.

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes