Hoppa till huvudinnehåll

Ultradistanslöparen Rune Larsson: Det är så roligt att vara nöjd!

Rune Larsson
Rune Larsson Rune Larsson Bild: Yle/Roger Källman Rune Larsson (långdistanslöpare),ultramaraton

Det ska vara roligt att springa, säger ultradistanslöparen Rune Larsson, som sprungit sex varv runt jorden. Larsson besökte i veckan Vasa för att föreläsa om motivation, attityder och konsten att orka.

Runes fascination för långa distanser väcktes hösten 1964. Han var åtta år gammal och tittade på maratonloppet i Tokyo-OS i TV.

- Jag frågade min far, som var löpare och orienterare, om man kan springa ännu längre. "Det är klart, men man tävlar inte på längre distans" sa han. Då sa jag att jag ska springa ännu längre.

På den vägen är det. Rune konstaterar att hela hans löparkarriär är en pojkdröm som gått i uppfyllelse.

Det ska vara roligt att springa

Den 1.1.1973 började Rune bokföra sin löpning. Sen dess har han sprungit totalt 240 000 kilometer - sex varv runt ekvatorn! Hemligheten är att Rune springer endast då han känner för det.

- Det har varit gånger då jag har tagit på mig träningskläderna och kommit 200 meter hemifrån och sagt "nej, det känns inte bra idag". Då vänder jag och går hem och gör något annat.

Rune säger att om han tvångsmässigt hade gett sig ut för att springa, om han mått dåligt för att han missat ett pass - då hade han inte hållit så långt utan då hade han sprungit sönder sig.

- Sån har jag aldrig varit och det är därför jag fortfarande springer efter alla dessa år

Det längsta lopp som Rune har deltagit i hölls i Australien. Starten var i Sydney och målet i Melbourne - en distans på 1015 kilometer!

- Det var non stop, eller "go as you please". Alla hade egen servicebil med, som försåg en med mat och som man fick sova i. Jag gjorde loppet på 7 dygn och 14 timmar.

"Idioter!"

För 30 år sen fanns det 30 personer i Sverige som sprang lopp längre än maraton. Svenska friidrottsförbundet slog år 1985 fast att ultradistanslöpning inte var en del av friidrotten.

- Då när vi sprang 100 kilometer, som var enda ultradistansloppet i Sverige, så betraktades vi som idioter, det var något "psykopatologiskt" över oss, säger Rune.

Gradvis ändrades opinionen och de "mentala barriärarna" gentemot ultradistanslöpningen bröts ner. År 2014 var det 6000 svenskar som fullföljde lopp som var längre än maraton.

Författaren Christopher McDougals bok "Born to run" (2009) handlar om både ultradistanslöpning och barfotalöpning och har hjälpt till att popularisera båda. Rune Larsson löper inte barfota, men liksom då det gäller distanserna har han fått en hel del kritik för det han har på fötterna:

- Jag har alltid sprungit i tunna skor, jag har alltid egentligen tränat i tävlingsskor och folk idiotförklarar mig för det. Jag blir nervös om jag inte blir idiotförklarad, då tror jag att gjort något fel!

Han jämför med den rådande trenden där alla ska springa intervaller, göra rörlighetsträningar och hålla på med löpträning på gym, göra marklyft med skivstång och så vidare. Runes recept är enklare: "ge dig bara ut och spring. Spring och spring!"

- Då får jag höra "Åh vad du är okunnig. Du hänger inte med i samtiden, du kan inget om vetenskap". Då blir jag glad och tänker "Ja, jag är inte i synk med min tid. Då kommer de snart att komma ikapp mig!".

Se bortom mållinjen

För att klara av att springa de extremt långa lopp som Rune deltar i krävs det, förutom en uthållig fysik, också ett starkt psyke. Samma principer som gäller i löpningen kan appliceras på allt som man företar sig.

- Man ska göra det så roligt som möjligt. När man väl gör det så ska man göra det tillräckligt kort och långsamt så man längtar efter att få göra det i morgon också.

Delmål är också bra: en dag i taget, en mil åt gången. Hela livet består av delmål, säger Rune. Han ger ett konkret exempel från det 246 kilometer långa loppet Spartathlon (som Rune har vunnit tre gånger):

- Spartathlon brukar jag "överleva" genom att dela upp i flera delmål. Det första att ta mig ut ur Aten, andra att ta mig upp till Korintkanalen. Varje gång landskapet bytte karaktär gick jag in i ett nytt delmål.

Rune säger att man ska hålla ett öga på slutmålet och ett öga på delmålet. Men man ska också sikta lite bortom själva slutmålet.

- Erfarenheten visar att när man kollapsar, framför allt i en löpartävling, är det för att hjärnan stänger av. Man siktar på målinjen, men man ska sikta bortanför.

"Jag är nöjd"

Om livet är en mängd delmål, hur gör man för att upprätthålla motivationen då man väl nått fram? Hur hittar man motivationen till exempel för nästa löptävling?

- Det vet jag faktiskt inte! Man behöver inte hela tiden göra värre och värre, mera avancerade saker. Man kan ibland nöja sig och säga "det här var bra".

Rune Larsson har som sagt sprungit 240 000 kilometer under sin karriär. Han har korsat USA, sprungit från Portugal till Sverige och vunnit en mängd tävlingar

- Jag tittar tillbaka på mit löparliv och säger "Det blev jättebra, jag är nöjd". Och det är så roligt att vara nöjd!

Läs också

Nyligen publicerat - Österbotten