Hoppa till huvudinnehåll

Anne Hietanen: Den misslyckade författaren eller författaren som aldrig blev

Ända sedan jag var tolv har jag velat bli författare. Min lärare sade till mig, ”Du skriver bra, du skall bli författare.” och så var det bestämt.

Jag har aldrig tyckt om att stå framför klassen och prata, med ett undantag och det var de gånger jag fick läsa upp en text inför klassen. Då njöt jag gränslöst, stod bredbent och mässade på. Höll pauser då jag visste, eller åtminstone ville att klassen skulle skratta.

Den vita sidans skräck

När jag skulle börja studera var jag rådvill, hade jag då råkat höra om någon skrivarutbildning är det möjligt att jag hade sökt in, men på den tiden var det inte särskilt vanligt, istället började jag läsa litteraturvetenskap. För mer än att skriva har jag älskat att läsa. Faktum är att jag oftast tyckt att skrivandet varit ångestfyllt - den där vita sidan!

Den vita sidan kan få mig att göra det mesta för att undkomma den. Jag städar, jag diskar, jag tvättar och sorterar, jag betalar räkningar och planterar om blommorna, det mesta duger. Det händer mycket annat innan jag börjar och när jag väl börjar blir det sällan bra.

Hela livet har jag längtat efter flowet jag hört så mycket om, författare som börjar skriva och sedan yrt vaknar upp ur transen trehundra sidor senare. Nej, det har aldrig hänt mig och jag har nu förstått att det sällan eller aldrig händer riktiga författare heller.

Verkligen dåligt

Vid tjugofem inser jag att jag aldrig blev en ung och briljant debutant, allt känns redan för sent. Jag sväljer min bitterhet, tar en paus, men fortsätter sedan att skriva, eller mest tänker jag på att jag borde skriva. Jag vet inte hur många semestrar jag förstört med att skriva.

Jag har lagt upp olika skrivmål och sedan med större eller mindre framgång försökt verkställa dem. Det har inte blivit bra, men ibland har jag ändå skickat in texten till något stort svenskt förlag som omgående skrivit tillbaka att usch, det där är verkligen dåligt, hejdå. Känslan av att få ett refuseringsbrev är inte skön. Till all tur har jag fått bära min skam ensam, jag har inte berättat för någon om mina projekt, först flera år senare.

Mina vänner har debuterat och jag har varit stolt och inspirerad, en dag är det min tur. Jag har skrivit frenetiskt för mig själv och drömt om intervjuer jag skall ge i stora fina magasin i Sverige, kanske Månadsjournalen, som inte funnits på många, många år.

Jag har redan fasat för den hypotetiska recensionsdagen. Faktum är att jag fortfarande är nervös för mina vänners böcker natten innan recensionsdagen. Jag lever mig starkt in i händelserna. Debuten brukar inte vara så farlig, det hör till kutymen att recensenterna inte är för stränga, men tvåan är redan fritt byte och då får recensenten säga vad som helst, det är då jag empatiserar så att natten innan kan bli osoven.

Det inte lätt att begrava en trettio år gammal dröm.

Jag tror att jag äntligen kommit till den punkt då jag inser att jag kanske inte mera vill bli författare. Det tar mera än det ger och mina försök har varit allt annat än fruktbara. Ändå är det inte lätt att begrava en trettio år gammal dröm. När skall man ge upp en dröm? När den tar mera än den ger?

Men vad om man ändå inte kan sluta? Jag fortsätter skriva, men någon författare blir jag knappast. Jag fortsätter ändå skriva eftersom det är mitt sätt att tänka, komma ihåg och förstå.

Värt att skriva ändå

Det heter att man ska sluta leta efter sin blivande partner för att plötsligt kunna finna hen och givetvis tror jag att jag genom att släppa min dröm skall nå den. Den här hemska baktanken försöker jag kväva, men där är den, må så vara, för mig är det ändå värt att skriva oberoende om det någonsin kommer att finnas en läsare eller inte.

Vi är många som skriver just nu. Kanske vi alltid varit många, men nu pratar fler och fler öppet om det, så jag frågar dig varför skriver du och skriver du för att du måste eller för att du vill?

Höstens första Lasso handlar om skrivklåda. Varför är skrivandet så populärt just nu? Har alla faktiskt en bok inom sig?
Maria Turtschaninoff är en av våra stjärnor i programmet.

Mer från programmet