Hoppa till huvudinnehåll

Heidi Grandell-Sonck: Trygghet för barnet, men till vilket pris?

Heidi Grandell-Sonck är redaktör och arbetar för Svenska Yle.
Vad händer om vi leker med tanken att inget barn skulle ha sjukförsäkring i Finland? Det undrar Heidi Grandell-Sonck i sin kolumn. Heidi Grandell-Sonck är redaktör och arbetar för Svenska Yle. Bild: Yle heidi grandell-sonck

En halv miljon barn är sjukförsäkrade i Finland. En miljon föräldrar litar alltså inte på den lagstadgade trygghet som samhället erbjuder. Vi har köpt oss den tryggheten på annat håll.

Vi har, som Jenny Jägerhorn skrev i Hufvudstadsbladet 2014, köpt oss förbi kön. Om något skulle hända, så slipper vi sitta där på hälsocentralen med alla andras bobbor. Om något ovanligt stort och kostsamt skulle hända, så kommer vi att ha råd med den vård som behövs.

När vi väntade vårt första barn uppmanades vi av vänner och bekanta, till och med av personal inom den kommunala vården, att teckna en försäkring redan innan barnet var fött. En så kallad gravidförsäkring, eller försäkring för ofött barn. Sagt och gjort, vi tecknade en sådan. Och när barnet hade några månader på nacken tecknade vi en barnsjukförsäkring för henne. Den kostade runt 500 euro om året.

Vårt första barns försäkring hade vi föga nytta av, friskare unge får man leta efter. Under de fyra år hon hade försäkringen i kraft gjorde vi kanske fyra privata läkarbesök. (Efter två av besöken tappade jag dessutom bort kvittona och ansökte aldrig om ersättning.)

Vilken tur att vi bor i Finland, och inte USA, sa barnets morfar när han kikade ner i kuvösen.

Vårt andra barn föddes nio veckor för tidigt och då är det plötsligt inte lika lätt att hitta en sjukförsäkring till ett “vettigt” pris (vad det nu sen är när man talar om dem man håller närmast hjärtat). Hon blev alltså utan. Till all lycka är prematurvården i Finland alldeles oerhört välfungerande, och hon slussades från avdelning till avdelning i ett rigoröst system där vi som föräldrar bara tackade och tog emot. Visst kostade det också pengar, men det var inget vi tänkte på då.

Men när hon växte till sig och blev ungefär ett började öroninfektionerna att komma. Då räckte plötsligt det offentliga inte till. I runda tal skulle vi ha behövt vänta på operation i ungefär ett år trots att det konstaterats att bägge trumhinnor redan var orörliga. Av oro för att den språkliga utvecklingen skulle stagnera, hostade vi upp pengarna och gick privat. Det hela var överstökat på några dagar.

Men i grunden skäms jag något alldeles oerhört för det här. För jag vet att jag är priviligierad som kunde göra så här, till skillnad från så många andra, som köar och väntar. Statistiken visar dessutom att antalet privata sjukförsäkringar för barn ökar stadigt för varje år som går.

Vad händer om vi leker med tanken att hälften av alla barn skulle ha privat sjukförsäkring i Finland? Alldeles säkert skulle det ha enorma följder för den offentliga vården. Hyveln skulle gå, och läkarna skulle gå lemmeltåg mot det privata och de bättre lönerna. “Vilken tur att vi bor i Finland och inte i USA”, var det första vårt barns morfar sade då han kikade ner i kuvösen på barnintensiven.

Vi föräldrar är inte särdeles svårflirtade när det gäller att köpa trygghet (eller vad som helst egentligen) för våra barn.

Vad händer om vi leker med tanken att inget barn skulle ha privat sjukförsäkring i Finland? Då skulle en halv miljon barn fler än nu behöva den offentliga vården. Trycket skulle bli enormt. Våra ledande politiker skulle vara ännu mera på pottan än vad de är i dag. Men kanske skulle vi också vara flera som krävde att den offentliga vården fungerar.

Kombinationen av att behovet av vårdtjänster för äldre bara ökar, och att vi som föräldrar inte är särdeles svårflirtade när det gäller att köpa trygghet (eller vad som helst egentligen) för våra barn, gör att vi indirekt hjälper till att stöda ett system som i slutändan leder till ett ojämlikt samhälle.

Det går så klart att vända det hela från en lätt egoistisk välfärdsfråga till en solidarisk handling, men vilken småbarnsförälder tänker egentligen: “Jag sjukförsäkrar för att grannens barn ska få träffa öronläkaren lite snabbare.”?

Hur resonerar du?

Sjukförsäkrar du ditt barn?

Läs också