Hoppa till huvudinnehåll

Men varför är Ingmar Bergman så stor idag?

Ingmar Bergman och Stina Ekblad.
Ingmar Bergman regisserar Stina Ekblad 1989. Bilden är beskuren. Ingmar Bergman och Stina Ekblad. Bild: Bengt Wanselius. Ingmar Bergman,Stina Ekblad

Det var en boom som skulle gå över - den trefaldigt Oscarsbelönade Ingmar Bergman som plötsligt var ett hett namn på teaterscenerna. Men det finns något med detdär "Bergmanlandskapet" som bara fortsätter fascinera. "Vi längtar kanske efter borrandet i märgen", som skådespelaren Stina Ekblad formulerar det.

Ingmar Bergman är den svenska regissörslegenden som sägs ha format flera europeiska och amerikanska generationers bild av Skandinavien.

Man talar om ett ”Bergmanlandskap”, som får mig att tänka på något djupt och ångestfyllt, svårigheter att kommunicera, och framför allt ett djupt grävande i själslandskap.

Det är bara en gissning, så när jag reser till Stockholm för att uppleva den tredje Bergmanfestivalen på den svenska nationalscenen Dramaten, försöker jag inte bara få svar på frågan varför Teatersverige har valt att hedra just Bergman, och varför han nu är så stor på teaterscenerna runtom i världen. Utan också vad det där Bergmanlandskapet egentligen står för.

Tredje festivalen

Det var två år efter Ingmar Bergmans död som Dramaten bestämde sig för att arrangera en festival till hans ära.

2009 fanns det ännu ingen långsiktig plan, och den andra festivalen 2012 hade bara löst något med Bergman att göra. Men i år valde man att satsa stort. Elva dagar stor teaterfest som inte bara bjöd på en hel rad av stora internationella gäster och stjärnor, men också på flera nya svenska premiärer av Bergmantexter.

Dramatens norska chef Eirik Stubö kan också svara på varför man i Sverige har valt att satsa på Bergman istället för på en festival med nationaldramatikern August Strindberg – sådär som man i Stubös hemland Norge har en Ibsenfestival.

- Av någon anledning har världen inte omfamnat Strindberg på samma sätt som Ibsen. Men Bergman är en modern ikon, det finns en mytologi kring honom som är oerhört stark, det märker när man pratar med utländska teatrar.

- Om jag ringer för att föreslå ett samarbete med Dramaten får jag ”ja, jo, tja” som svar, och det är först när man säger ”The Ingmar Bergman International Festival” som de vaknar, för det ville vara en del av. Det finns en hel säck av saker med Bergman som folk vill associeras med.

Eirik Stubö och Ulrika Josephsson på festivalöppningen.
Teaterchefen Eirik Stubø och festivalchefen Ulrika Josephsson under Bergmanfestivalens invigningskväll. Eirik Stubö och Ulrika Josephsson på festivalöppningen. Bild: Eero Hannukainen / All over press Ulrika Josephsson,Eirik Stubø

Ja det finns något med namnet Ingmar Bergman som har en alldeles speciell klang internationellt. Eirik Stubö säger att han inte riktigt kan sätta fingret på vad det är, här i Norden är vi väl för nära. Men det är något med det där Bergman-landskapet som sägs ha format flera generationers bild av Skandinavien.

När jag träffar Jan Holmberg, VDn för Stiftelsen Ingmar Bergman, ber jag honom definiera det här med Bergman-landskap.

- Det är ett kargt ställe med dysfunktionella familjer och en frånvarande gud, börjar han.

- En plats där syret håller på att ta slut så människor har svårt att kommunicera, men är likafullt synnerligen välformulerade i ämnen som likgiltighet, förödmjukelse och ångest. Ofta är det också kallt, men det hindrar inte att människorna och i synnerhet kvinnorna då och då uppträder nakna.

Men det borde väl inte kunna förklara varför han just idag är så stor på teaterscenerna, runtom i världen, till den grad att en uppsättning av Scener ur ett äktenskap kan dra 150.000 åskådare till en teater i Argentina?

Jag fortsätter jaga svar på den frågan med att gå på teater.

Bergmans fina dialog

Efter att ha sett fem uppsättningar av Bergmantexter, är jag litet klokare.

Dramatens fasad med Bergmanfestivalens flagga.
Dramatens fasad, med Bergmandemonen i neonljus. Dramatens fasad med Bergmanfestivalens flagga. Bild: YLE/Tomas Jansson bergmanfestivalen 2016

Det som jag bär med mig från festivalen är nämligen insikten av vilken oerhört bra dialog som Ingmar Bergman faktiskt har skrivit.

För mig har han alltid varit den geniala filmregissören och teaterpersonligheten, men inte någon stor författare eller dramatiker. Men nu ser jag en hel rad Bergmantexter uppsatta på scenen, och märker just det – den fina dialogen, och att det går att göra så många olika saker av hans texter.

Jag drabbas framför allt av belgiska TG Stans uppsättning av Scener ur ett äktenskap med Franck Vercruyssen och svenskspanska Ruth Vega Fernandez på scenen.

Här låter man texten stå i centrum, samtidigt som man suddar ut gränserna mellan skådespelare och rollfigur. Allt görs inför öppen ridå, också klädbyten och uppvärmning, det blir en slags vardaglighet över hela situationen som kunde göra det hela bara banalt men som istället ger historien ett lyft och gör den tragikomiskvardagliga skilsmässohistorien just så vardaglig och sorglig och komisk och hemsk som den kan vara. Samtidigt som man gräver riktigt djupt, är den ändå så lätt.

Så lyckas TG Stan med det där magiska, att få tid och rum att försvinna. Två människor och en bra text, det är ju i grund och botten allt som behövs.

”Bergman är en av dedär stora”

När jag efter föreställningen träffar Frank Vercruyssen, talar han mycket just om den magnifika dialogen.

- Bergman kan vara en fantastisk teaterkonstnär och en ännu bättre filmkonstnär, men framför allt är han en suverän författare. Jag läser oerhört mycket dramatik, och som skådespelare ser du när en författare är en av de stora, en av dem som är kapabla att översätta sin kunskap om mänskligheten till skön dialog som är som gjord för att sättas i en skådis mun.

Men vad är det helt konkret som är så speciellt?

- Det handlar om en delikat balans mellan komedi och tragedi. Det låter som en sån kliché men det är bara så sant.

Frank Vercruyssen och Ruth Vega Fernandez i Scener ur ett äktenskap.
Frank Vercruyssen och Ruth Vega Fernandez i Scener ur ett äktenskap. Frank Vercruyssen och Ruth Vega Fernandez i Scener ur ett äktenskap. Bild: Dylan Pieser. Frank Vercruyssen,Ruth Vega Fernandez

- När en författare lyckas med att prata om allvarliga tunga plågsamma saker, och gör det på ett sätt som ändå får en att skratta, och det lyckas han med, skriva om saker som är så mycket tyngre än vad du egentligen kan ta men gör det på ett sätt som får dej att skratta. Utan att det tunga slösas bort av skrattet.

- Det lyckas Tjechov med, Ibsen ibland, och Bergman.

Teatern och skådespelarna var Bergmans hem

Under 1990-talet och tidigt 2000-tal hann jag se några Bergmanregier på Dramaten. Någon bra, någon mindre bra. Och så Markisinnan de Sade som hade sin urpremiär 1989 – med Stina Ekblad i en av rollerna.

Prrogrambladet till Markisinnan de Sade, Dramaten 1989.
Programbladspärmen från 1989. Prrogrambladet till Markisinnan de Sade, Dramaten 1989. Bild: YLE/Tomas Jansson dramaten

Det var det stramaste jag någonsin hade sett på en teater, och något liknande har jag inte heller sett senare, en sådan exakthet och minimalism som fick varje enskild gest och rörelse att betyda så mycket.

Men det är ändå via hans filmer som han har känts ”riktigt stor” för mig.

Det finns hur många klassiker som helst som man kunde räkna upp (en möjlig komprimerad lista längst ner), men tre Oscars för bästa utländska film säger redan det alldeles tillräckligt.

För Bergman själv var det ändå teatern som var basen. Skådespelarna var hans stora kärlek, arbetet med dem, och hans teaterkarriär var också magnifik. Europas yngsta stadsteaterchef på 1940-talet, Dramatenchef på 1960-talet, sju år i München....

När jag träffar människor och frågar efter vad det är som lever kvar efter Bergman idag, var hans betydelse just här och nu finns. Då nämner många just hans grundläggande tro på skådespelaren.

Eirik Stubö:

- Tron på skådespelarens förmåga att suggerera publiken, den ligger djupt i svensk teater på ett helt annat sätt än i många andra länder där texten eller regissören kan stå i centrum. Och där har Bergman spelat en viktig roll.

Skådespelaren Stina Ekblad lägger till Bergmans förmåga att förvandla teatern till något livsviktigt.

- Allvaret omkring det konstnärliga, skapandet av teater och film, det kan jag känna som ett Bergmanarv. Att det är på riktigt och allvar, också om det är ett så underligt arbete som att spela teater eller göra en film så är det ändå ett arbete och måste göras ordentligt.

- Men det jag alltid har hävdat att var hans stora begåvning, det var hans enorma musikalitet. Och att få möta en musikalitet som tar sej uttryck i skapandet av ett rum, ett befolkande av ett rum och en berättelse, det är exceptionellt.

- Musikalitet är ju inte bara musik, det har också att göra med hur människor är med varandra i ett rum.

Anita Björk, Ingmar Bergman och Stina Ekblad under repetitionerna av pjäsen Markisinnan de Sade.
Anita Börk, Ingmar Bergman och Stina Ekblad under repetitionerna av Markisinnan de Sade. Anita Björk, Ingmar Bergman och Stina Ekblad under repetitionerna av pjäsen Markisinnan de Sade. Bild: © Bengt Wanselius Ingmar Bergman,Stina Ekblad,Anita Björk

Han spelas ju mer än någonsin nu, vad tror du det kan bero på?

- Ja det hade jag nog aldrig trott, men det handlar kanske om att vi längtar efter det där borrandet i märgen som han ägnade sej åt. Och han skrev ju så väldigt bra, det gjorde han.

Texterna, inte filmerna, gör honom stor idag

När han idag nio år efter sin död klassas som större än någonsin på teaterscener runtom i världen, är det också just hans texter som gör honom så spelad, inte hans filmkarriär.

Jan Holmberg:

- Det sker ju en intressant förskjutning som man ännu bara ser konturerna av, men när man talar om Bergmans filmer så tycker jag mig märka att det inte är så många som har sett dem. Film har idag en ganska snabb halveringstid jämfört med andra konstformer, så det är en nischpublik som ser Det sjunde inseglet eller så.

- Men det som istället har skett är att Bergman spelas på scen, och det sker över hela världen med oerhörd framgång.

Du skriver i festivalens programbok att du trodde denhär Bergmanboomen handlade om en trend som skulle gå över?

- Ja, dels trodde jag trenden att göra film på teater inte skulle hålla i, men det har den ju gjort. Och dels trodde jag att det där suget efter Bergmantexter inte skulle pågå mer än ett par år. Han hade nästan alltid sagt nej till förfrågningar om att få sätta upp hans filmmanus som teater, så när han sedan dog var det många som ville profitera på det.

- Men nu tror jag inte längre så, för intresset för hans texter har ju bara ökat. Och det som också är intressant är att, när de första pjäserna efter Bergmans manuskript kom var man alltid noga med att i marknadsföringen säga ”efter Bergmans film eller tv-serie”. Men idag är det bara kort och gott Bergmans Scener ur ett äktenskap, nu har originalet på gott och ont förskjutits till att vara manuskriptet, och det förtjänar att spelas.

Ändå är det väl litet otippat att han har blivit så stor?

- Ja vem hade trott det, allra minst Bergman själv som inte alls var intresserad av att ge teatrar tillstånd att spela hans texter.

Tre klassiker i en och samma person

- Men det var någon som sa att, med Bergman får man hela den skandinaviska teatertraditionen i ett och samma paket, Ibsen och Strindberg och Bergman. Och teatervärlden är inte mindre kommersiell än att det kan vara en anledning till att han kan spelas utomlands.

- Men när det är sagt måste man tillägga att Bergmans texter är oerhört starka berättelser om mänskligt liv, ur alla dess facetter, från lust och glädje till djupaste lidande och förtvivlan, allt finns där. Och Bergmans rykte till trots är han inte alls så svårbegriplig eller intellektuell. Ta bara Scener ur ett äktenskap, det är ett allmängiltigt verk som ingen kan gå oberörd från.

- Dessutom finns det väldigt olika saker, allt från Fanny och Alexander som en stor fresk för en jättelik ensemble, till saker som små teatrar kan sätta upp med bara ett par skådespelare, som Höstsonaten eller Efter repetitionen.

Under Bergmanfestivalen ser jag också hur väl texterna tänjer åt olika håll.

Den tyska regissören Sebastian Hartmann kan skapa postdramatisk tysk expressionistisk teater när han utgående från Bergmans gestalter och texter gör collagepjäsen Huset vid nattens ände.

Scen ur föreställningen.
Scenbild ur föreställningen Huset vid nattens ände. Scen ur föreställningen. Bild: Bengt Wanselius. huset vid nattens ände.,Dramaten

Norska Liv Ullman bjuder på motpolen, en högst traditionell textcentrerad uppsättning av Enskilda Samtal – Bergmans historia om sina föräldrar, och framför allt om mammans utomäktenskapliga kärlek. För övrigt en uppsättning som senare i höst gästar Esbo Stadsteater.

Och så belgiska TG Stan där mittemellan, med hela två Bergmanuppsättningar. Förutom Scener ur ett äktenskap också Efter Repetitionen – en historia om en äldre manlig regissör och en yngre kvinnlig skådespelerska som träffas efter en repetition.

Det gemensamma för dem alla, det är det som Stina Ekblad kallade för ”borrandet i märgen”.

Stort jubileum 2018

Om Bergman är stor på teaterscenerna idag, finns det ingenting som talar för att intresset skulle minska inom de närmaste åren.

Bergmanfestivalens affisch
Bergmanfestivalens affisch med Bergmandemonen. Bergmanfestivalens affisch Bild: YLE/Tomas Jansson bergmanfestivalen 2016

Om två år, 2018, skulle Bergman nämligen ha fyllt 100 år, och då väntar stora festligheter. Det ska bli ”världens största jubileum för en filmskapare”, som Bergmanstiftelsens Jan Holmberg formulerar det.

I London tjuvstartar kända West End-teatern Old Vic redan hösten 2017 med en mammutproduktion av Fanny och Alexander.

Filminstitutet och Sveriges Television producerar sex kortfilmer som ska bygga på en specifik film, karaktär, plats eller annan detalj som relaterar till Bergmans universum, enligt idén ”Vad skulle Persona eller Scener ur ett äktenskap vara idag”, med premiär under Göteborgs filmfestival 2018.

En ny dokumentär om Ingmar Bergman är på gång, med planerad premiär under Cannes filmfestival 2018. Det finns också både svenska och internationella planer på nya versioner av Scener ur ett äktenskap.

Och Bergmanfestivalen blir sannolikt ännu större än i år. Det talas också om ett möjligt finländskt gästspel.

Ingmar Bergman

Född 1918, död 2007.
Europas yngsta stadsteaterdirektör när han tog över Helsingborgs stadsteater 1944.
Hann med tiotals och åter tiotals kända filmer, och kritikerrosade teaterregier. På www.ingmarbergman.se får man både en genomgång av hans karriär plus anekdoter och bilder och analyser.
Men några titlar: Sommaren med Monika (1953), Gycklarnas afton (1953), Sommarnattens leende (1955), Det sjunde inseglet (1957), Jungfrukällan (1960, Oscarsbelönad, bästa utländska film), Såsom i en spegel (1961, Oscarsbelönad, bästa utländska film), Persona (1966), Viskningar och rop (1973, Oscarsbelönad för bästa foto), Höstsonaten (1977), Fanny och Alexander (1982, fyrfaldigt Oscarsbelönad, bla för bästa utländska film).

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje