Hoppa till huvudinnehåll

Rockpoliserna: The Cures album från sämsta till bästa

Rockpoliserna rankar The Cures skivor
Rockpoliserna utvärderade alla Cure-skivorna Rockpoliserna rankar The Cures skivor Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos, Picture by: Splash rockpoliserna,The Cure,nutida musik,popmusik,musikalbum

Jag minns en varm och mörk sommarnatt på Roskilde-festivalen i Danmark när The Cure spelade på huvudscenen. En påtänd dansk kille stod bredvid mig och svajade med ett saligt leende. Dansken tittade på goth-ikonen Robert Smith som uppe på scenen sjöng inför en publik på tiotalstusen människor och ropade sedan högt “Han är så grann!”.

Och visst har Robert Smith och The Cure en speciell plats i fansens hjärta. Fredagen den 7 oktober spelar The Cure i Helsingforsarenan och om The Cure då koncentrerar sig på de nyare skivornas långa och tunga låtar eller spelar material från hela karriären med betoning på 80-talets och 90-talets depphitar återstår att se. Själv brukar jag inte googla setlistor på förhand för det tar bort spänningen från konserter.

Men på skiva har bandet sedan debuten “Three imaginary boys” från 1979 fram till senaste albumet “4:13 Dream” från 2008 varit litet ojämna.

Därför låter vi Rockpoliserna rangordna och poängsätta alla de tretton studioalbumen från den sämsta till de bästa. Bästa skivan får 13 poäng, nästbästa 12 poäng o.s.v.

The Cure-skivorna poängsattes av rockpoliserna Katja Sågbom, Niklas Willstedt, Fabian Silén, Karin Filén, Leo Gammals, Mathias Gustafsson, Linn Karlsson och Lasse Grönroos.

Mathias Gustafsson:
- Det är inget lätt jobb att efter de fyra första plattorna lägga the Cures alster i viktighetsordning. När jag inför detta lyssnade igenom skivorna insåg jag att man en dag kan tycka riktigt illa om en skiva för att följande dag tycka bra om den. The Cure är helt klart ett "humörband"

Katja Sågbom:
- Kommentarer inför konserten: Jag har ingen biljett till Hartwall (tyvärr) och skulle gärna se dem nån gång uppträda i något mindre och intimare konsertsal än i en megastor hall.
Jag tycker att bandets bästa live-inspelning på dvd är The Cure in Orange från 1986, kolla den!

The Cure The Cure
The Cure The Cure The Cure Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos The Cure,rockpoliserna

The Cure (2004, 19 poäng)

Leo Gammals:
- Det självbetitlade albumet är producerat av nymetall-gurun Ross Robinson och då hade man hoppats på en betydligt tyngre ljudbild, men soundet är platt och spretigt. Den obligatoriska flirten med 1980-talet och desperationen i ”Lost” och ”Us or Them” räddar tyvärr inte en pissljummen helhet.

Lasse Grönroos:
- Robert Smith bad barn rita "en bra dröm och en dålig dröm". Förstås valde han den onda drömmen som omslagsbild.

The Cure 4:13 Dream
4:13 Dream The Cure 4:13 Dream Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos The Cure,4:13 Dream,rockpoliserna

4:13 Dream (2008, 25 poäng)

Lasse Grönroos:
- Den nyaste skivan känns seg och uppblåst. Jag orkar sällan lyssna den från början till slut.

Leo Gammals:
- Låtarna är inte helt fy skam, men de solida insatserna av Simon Gallup (bas) och Jason Cooper (trummor) dränks i all världens flanger, chorus och wah-waheffekter på sång och gitarr. Det moderna Cure-soundet saknar fortfarande såväl botten som personlighet. Som tonåring hade jag säkert gråtit till ”The Hungry Ghost”.

The Cure Wild mood swings
Wild mood swings The Cure Wild mood swings Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos The Cure,Wild Mood Swings,rockpoliserna

Wild mood swings (1996, 27 poäng)

Leo Gammals:
- Ännu ett tafatt försök att kopiera Disintegration. WMS är en trygg platta med klassiska ingredienser, men jag retar mig på omotiverat prutthurtiga arrangemang till medelålders jålande om olycklig kärlek, samvetskval och dålig självkänsla. Övertygar inte, inte ens på fyllan.

Lasse Grönroos:
- Det känns som om bandet flirtade med hårdrockssound på den här skivan. Inte så dålig som många tycker.

The Cure Bloodflowers
Bloodflowers The Cure Bloodflowers Bild: Svenska yle / Lasse Grönroos The Cure,Bloodflowers,rockpoliserna

Bloodflowers (2000, 33 poäng)

Leo Gammals:
- Bandets fyra sista skivor är som en ogenomtränglig djungel med små öppningar där ljuset sipprar in och det känns skönt med en audiell vilopaus. Ljudbilden påminner mycket om Disintegration, men låtmaterialet är rätt smalspårigt och enformigt utan riktiga lyft. Bloodflowers avslutar en trilogi med Pornography och Disintegration, men exakt hur har än så länge inte klarnat för mig.

Lasse Grönroos:
- Den här plattan nappade inte riktigt för mig. Till en början gillade jag mer den självbetitlade uppföljaren, men nu långt efteråt har jag återupptäckt den fantastiska deppiga nästsista låten “39” som ger mig kalla kårar. Smiths medelålderskris? “I used to feed the fire / But the fire is almost out is almost out…”. En dold juvel på en annars medelmåttig skiva.

The Cure The Top
The Top The Cure The Top Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos The Cure,The Top,rockpoliserna

The Top (1984, 50 poäng)

Karin Filén:
- Konstig skiva. Men jag kan inte låta bli att beröras av den unga Robert Smiths äkta angst, vrede och självhat när han nästan spottar ut orden i Shake Dog Shake.

Leo Gammals:
- Kritiserad, men nödvändig skiva för bandets vidare utveckling. The Top är en kaotisk, men bra hög av förvirrad bikt och böner om förlåtelse. Från tiden då herr Smith var högre än muren i Wailing Wall. Toppas dock inte av varken ep:n Japanese Whispers eller liveplattan Concert från samma år, med en av de bästa inspelningarna av Charlotte Sometimes någonsin.

The Cure Three imaginary boys
Three imaginary boys The Cure Three imaginary boys The Cure,Three Imaginary Boys,rockpoliserna

Three imaginary boys (1979, 51 poäng)

Karin Filén:
- Låtar om otålighet och tristess (10:15 Saturday Night, Another Day). Ett perfekt soundtrack till en lång grå söndagseftermiddag när inget händer.

Leo Gammals:
- En debut är alltid en debut, men klassikerna Boys don’t cry och Killing an arab förblir odödliga. Plocka fram den när du får hipsterbesök.

Mathias Gustafsson:
- Boys Don't Cry, är den amerikanska versionen av första plattan och det är den jag har lyssnat på. Det var också den allra första Cure-plattan jag hörde, då min storebror hämtade hem den en vacker sommardag nångång i mitten av åttitalet. Varje gång skivnålen faller in i fåran och de första basgångarna når mitt membran förvandlas världen till något gott och fint.

Lasse Grönroos:
- Jag gillar också bättre den amerikanska versionen utan Foxy lady-covern. Boys don´t cry är ju en av universums bästa dansgolvslåtar. Gillar punk-stuket de hade i början.

The Cure Wish
Wish The Cure Wish Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos The Cure,Wish,rockpoliserna

Wish (1992, 59 poäng)

Katja Sågbom:
- Gillar någorlunda alla andra sånger på skivan, utom Friday I´m in love.

Karin Filén:
- Friday I’m In Love. Poplåten som de soliga kidsen i skolan nynnade på och därmed påstod att de gillade The Cure – trots att de inte hade en aning om den Ångest och det Djup som bara vi som vandrade i skuggan förstod! Vad hemskt. Här finns ändå oemotståndliga A Letter To Elise.

Leo Gammals:
- The Cure spelar ofta låtar från Wish live, men den sure rockpolisen tycker att helheten är anonym och de långa introna utan variationer känns direkt långtråkiga. Wish hör till gruppen, halvdana och halvtaskigt mixade kopior av Kiss me, Kiss me, Kiss me och mästerverket Disintegration. ”End” ger dock skivan ett värdigt slut.

Lasse Grönroos:
- Jag bryr mig inte om vad andra säger, men jag har alltid gillat Friday I´m in love och kommer alltid att göra det.

The Cure Kiss me kiss me kiss me
Kiss me kiss me kiss me The Cure Kiss me kiss me kiss me Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos The Cure,rockpoliserna

Kiss me, kiss me, kiss me (1987, 65 poäng)

Katja Sågbom:
- Detta album blev en fin fortsättning i samma riktning som The Head On The Door och jag blev stormförtjust! Låten "Just like heaven" är så fenomenalt uppbyggd att man bara vill skutta omkring och vara glad, Kan det bli bättre än så?

Karin Filén:
- Underhållande, om man får säga så om The Cure? Här finns de poppiga mini-mästerverken Just Like Heaven, Why Can’t I be You? och Catch varvat med en torterad Smith i The Snakepit, All I Want och Torture. Och så bitterljuva One More Time och A Thousand Hours.

Leo Gammals:
- Den första skivan med ett distinkt Cure-sound där trummorna låter inspelade i ett duschrum och mixaren slarvat med både kompressorer och ekvalisatorer. Låtmaterialet är stabilt och bra, men pärlan var en orange 12” vinyl som följde med den första tryckningen med låtarna "Sugar Girl", "Snow in Summer", "Icing Sugar", "A Japanese Dream", "Breathe" och "A Chain Of Flowers".

Lasse Grönroos:
- Visst finns här pärlor som Just like heaven, men jag blir vansinnigt irriterad på att skivan är alldeles för lång med alldeles för många låtar för sitt eget bästa.

The Cure Faith
Faith The Cure Faith Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos The Cure,rockpoliserna

Faith (1981, 71 poäng)

Karin Filén:
- Så sorgset och så, så vackert. The Drowning Man. Och Faith, med Smiths röst trött och uppgiven. The mountain will never move. Att den mannen kan lida vackert!

Leo Gammals:
- Min favoritskiva som jag alltid återkommer till. Den är en helgjuten depressiv och ångestgnällig platta med fina texter inspirerade av tysk och brittisk litteratur.

Lasse Grönroos:
- The funeral party är en av The Cures bästa låtar någonsin. Jag gillar skarpt soundet på den här skivan. Kanon.

The Cure Pornography
Pornography The Cure Pornography Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos The Cure,rockpoliserna

Pornography (1982, 73 poäng)

Katja Sågbom:
- Jag gillar även den gotiska och "angstiga" sidan av bandet, det tunga och kalla, kombinerat med Robert Smiths dramatiska röst och känsliga texter.

Karin Filén:
- Att höra den torterade rösten sjunga om en desperat och hopplös verklighet och minnas att man själv som tonåring tänkte att ”just så där känns det!” gör mig lite märklig till mods. Skivan kunde kanske fungera som ett depressionstest – låter det här rätt så mår du riktigt, riktigt dåligt. Cold och särskilt A Strange Day är ändå mästerverk som ingen borde leva sitt liv utan att få höra.

Leo Gammals:
- Bandets mest aggressiva skiva med suckatbittra texter om dödsångest som känns i märg och ben. Utmärkt en dag då man vill självdö.

Lasse Grönroos:
- Skivan har det bästa öppningsriffet i karriären med det kalla sågandet efter det där trummandet som låter som en tennisboll som kastas i väggen i en tom gymnastiksal i One hundred years. Suveränt kyligt.

The Cure The Head on the door
The head on the door The Cure The Head on the door Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos The Cure,rockpoliserna

The head on the door (1985, 76 poäng)

Katja Sågbom:
- The head on the Door får också höga poäng av mej. Från att ha varit ett mera gotiskt indierock-band så var det svårare att sätta dem in i en typisk "genre". Head on the door är en härlig blandning av melankoli och den mera poppiga Cure! Musiken formade mej, i slutet av 80-talet, till den jag är och är evigt tacksam för In Between Days, Kyoto Song, Six Different Ways, Close to Me…. härligt!

Karin Filén:
- Känns aldrig gammal. Mer eller mindre soundtracket till mina tonår.

Leo Gammals:
- En av de mer muntra skivorna som fungerar bra även utan humörsvängningar. Den sista skivan med riktig experimentlusta och finurliga arrangemang.

The Cure Seventeen seconds
Seventeen seconds The Cure Seventeen seconds Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos The Cure,Seventeen Seconds,rockpoliserna

Seventeen seconds (1980, 79 poäng)

Katja Sågbom:
- Min första upplevelse av the Cure var "A forest" som finns på Seventeen Seconds. Jag gillade starkt den gotiska, dekadenta och punkiga sounden som bandet hade!

Karin Filén:
- Nån har beskrivit den här skivan som ”Sad Cure, sitting on cold rooms, watching clocks.” Det är inte en dålig sak.

Leo Gammals:
- The Cures andra skiva känns fortfarande som en svart-vit filmatisering av ett ångestfyllt liv utan kontraster. Passar bra när regnet smattrar mot fönstret och den brister i själen.

The Cure Disintegration
Disintegration The Cure Disintegration Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos The Cure,Disintegration,rockpoliserna

Disintegration (1989, 100 poäng)

Katja Sågbom:
- Disintegration är den mest intressanta helheten för mej och jag ger därför höga poäng till den, speciellt eftersom jag gillar den mera "pop-rockiga" Cure mellan åren 84-90! Man kan fortfarande tydligt känna igen det mörka och melankoliska tonerna som är så typiska för bandet men skivan är allt annat än deprimerande. Låtar som Pictures of you, Closedown och Lovesong, samt den lite överraskande Lullaby bevisar ju det!

Mathias Gustafsson:
- Klart för mig är att Disintegration ÄR Cureplattan nummer ett för mig. I den finns så många känslor som varit på ytan i mitt liv under många års tid. Där finns kärlek och hat vart om vartannat.

Karin Filén:
- Ljuvast av allt är att dränkas tillsammans med Robert Smith i The Cures drömska mästerverk Same Deep Water As You. Fulländning.

Linn Karlsson:
- Tonårsangsten kulminerad! Många gånger har man gråtit sig till sömns till de bitterljuva melodierna på den här skivan.

Leo Gammals:
- Här fulländas det moderna Cure-soundet i ett svindlande melankoliskt mästerverk med mysigt självförakt. Skall lyssnas på hög volym.

Lasse Grönroos:
- En av de vackraste skivorna någonsin. Varje stund på skivan är superb. Lovesong är kanske min största favorit av alla deras låtar. Och Lullaby är ju en total klassiker. Minns den från spelningen på Provinssirock 1996. Den mäktiga öppningen med Plainsong ger mig varje gång rysningar. En skiva att lyssna på under regniga höstkvällar när man är ensam hemma.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje