Hoppa till huvudinnehåll

Skivrecension: Pixies visar fortfarande var högtalarskåpen skall stå

Pixies.
Pixies: Paz Lenchantin, David Lovering, Black Francis, Joey Santiago. Pixies. Bild: Travis Shinn Pixies

Med sina skränigt smäktande melodier på nya plattan Head Carrier visar de gamla alternativrockarna att de ännu vet hur man drar ett rivigt gitarrackord så det sliter i ens huvud. Bara för att det känns så skönt.

”Vi är fortfarande förvirrade som fan”. Så har Black Francis, frontmannen i Pixies, en gång sagt i en intervju för musiktidskriften Melody Maker. Och tillagt att bandmedlemmarna är surrealister.

När man lyssnar på Head Carrier märker man att det förmodligen ännu stämmer. Tack och lov.

Grungens gudfäder

Pixies har kallats för grunge-musikens gudfäder. Inte minst för att Kurt Cobain sade att han hade velat spela i ett Pixies-coverband. Cobain menade att Smells Like Teen Spirit var hans försök att göra en Pixies-låt.

Hör man på Nirvanas musik märker man varifrån de fick idén med att varva melodiska och lugna partier med hårda och explosiva dito.

Ett recept som även till exempel svenska bandet Kent glatt använde sig av. Men Pixies var först med att göra just det musikaliska greppet till en egen konstform.

Dynamisk blandning

Pixies har alltid lirat en dynamiskt personlig blandning av rock, punk, surfrock och pseudo-metall varvat med nästan viskade partier och melodiska popslingor. Det hela ger ett stundvis nästan drömlikt intryck – även om det ibland kan vara en mardröm. Men en vacker sådan.

Black Francis har sagt att Pixies enbart kan spela tyst eller högt. ”That’s it”.

Den här rätt extrema dynamiken gjorde att folk först hade litet svårt att ta till sig deras musik. Men med tiden skulle det ändra så att Pixies blev ett av de mest inflytelserika indiebanden någonsin.

Pixies.
Pixies: Paz Lenchantin, David Lovering, Joey Santiago, Black Francis. Pixies. Bild: Travis Shinn Pixies

Det brukar sägas om The Velvet Underground att det från början endast var ett fåtal personer som köpte deras skivor, men alla som gjorde det startade ett eget band. Det samma kunde kanske sägas om Pixies. Eller att de omedvetet var med om att starta en ny musikrörelse, det vill säga grungen.

Startade för 30 år sedan

Pixies startades år 1986 i Boston, USA, av den huvudsaklige låtskrivaren, sångaren och frontmannen Black Francis tillsammans med gitarristen Joey Santiago. Inom någon månad kompletterades besättningen av basisten Kim Deal och trummisen David Lovering och så var den klassiska Pixies-sammansättningen född.

En hyllad EP och fyra klassiska album senare splittrades Pixies år 1993 för att återuppstå 11 år senare i originaluppsättningen. Tanken var inte då att i första hand göra någon ny musik, utan istället lira de gamla låtarna eftersom det ändå var dem som fansen helst ville höra.

Kim Deal.
Kim Deal. Kim Deal. Bild: Wikimedia commons / Alejandro Jofré Kim Deal

Senare kom det fram att den egentliga orsaken till frånvaron av färskt material var att basisten Kim Deal inte ville spela in nya låtar. Och sommaren 2013 kom det inte alltför oväntade beskedet att Kim Deal hade lämnat Pixies för att istället satsa på sitt soloband The Breeders.

Ny basist

Efter det testade Pixies några andra basister tills de hittade Paz Lenchantin. Hennes eldprov kom år 2014 då hon anlitades för en hel turné.

Hon var ändå inte med på Pixies-plattan Indie Cindy som kom våren 2014, förutom på bonusspåret Women of War och live-inspelningarna som kom med deluxe-utgåvan.

Pixies.
Pixies: David Lovering, Paz Lenchantin, Joey Santiago, Black Francis. Pixies. Bild: Travis Shinn Pixies

Den nya skivan Head Carrier är den första Pixies-plattan där Paz Lenchantin är med som fullvärdig medlem. Och den spontana frågan lyder – saknar man Kim Deals baslirande och kännspaka sångstämma?

Svaret är ett kanske något förvånande – nej. Inte alls. Eller i varje fall betydligt mindre än väntat.

I de flesta band är det möjligtvis mindre viktigt vem som spelar bas, men i just Pixies’ fall var läget ett annat.

Kim Deal var både som musiker och person en väsentlig del av hur Pixies lät. Det märktes inte minst på skivan Indie Cindy där hon inte längre var med. Där hördes att det var något väsentligt som fattades. Den luckan är nu fylld.

Paz Lenchantin visar att såväl hennes spelstil som röst passar alldeles utmärkt in i Pixies-soundet. Hon har även varit med och skrivit låten All I Think About Now som hon också sjunger. Melodin må föra tankarna till Pixies-klassikern Where Is My Mind?, men det passar bra in i låtens stämning.

Paz blev ombedd av bandet att sjunga en låt på skivan och då ville hon att Black Francis skulle skriva en text som handlade om Kim Deal. Resultatet blev All I Think About Now och den är något av ett tack-brev till Kim.

Ingen nostalgi

Men den som tror att nya skivan Head Carrier är en tillbakablick till bandets fornstora dagar, tror fel.

Head Carrier må visserligen stundvis föra tankarna till deras tidigare skivor som den briljanta Doolittle (1989) eller kanske snarare Bossanova (1990), men i övrigt har den mer gemensamt med deras förra album Indie Cindy.

Med den skillnaden att där Indie Cindy ofta lät som ett band som litet gått vilse och letade efter sig själv igen, så visar Head Carrier att bandet nu hittat sig själv, vet vad det vill och vart det är på väg. Men utan att glömma sina rötter.

Head Carrier låter precis som det det är – ett naturligt kliv framåt längs med bandets speciella musikaliska väg.

Det är sällan man hör ett 30 år gammalt band ge ut nytt material som låter så vitalt som detta. Pixies anno 2016 är verkligen inga sorgliga skuggor av sig själva, utan här finns ett självsäkert grepp som tyder på att bandet inte bara lever, utan mår förhållandevis bra.

Förändras och utvecklas

Vissa kritiska röster har ändå höjts för att Head Carrier inte låter som bandets tidigare plattor från 80- och 90-talen, men de har missförstått det hela.

Pixies kan inte göra likadan musik som de gjorde för 25-30 år sedan eftersom det inte längre är samma band. Och då inte enbart för att en bandmedlem blivit ersatt, utan för att de tre övriga medlemmarna inte längre är samma personer som de var då för ett kvartssekel sedan. För vem är väl det?

Alla förändras och utvecklas – så även musikaliska grupper. De är levande organismer. Det är så det är och det är så det skall vara.

Det Pixies gör på Head Carrier är att lira nya låtar med litet nytt grepp, men som ändå omisskänneligen låter som Pixies.

Fakta om skivan:

  • Artist: Pixies
  • Titel: Head Carrier
  • Utgiven: 30.09.2016
  • Skivbolag: Pixiesmusic, PIAS
  • Vitsord: 4-/5

Det känns litet lustigt att säga det om ett 30-årigt band, men det här låter riktigt lovande inför framtiden. Det skall bli oerhört spännande att höra vad de gör till näst.

För musiken behöver band som Pixies. I dagens slipade hipstervärld med smått intetsägande pulled havre-pop och konstpop som är mer konstig än konst saknas det långt någon som drar ett rivigt gitarrackord och skriker så det sliter i ens huvud. Och det utan djupare baktanke än att det bara känns så förbannat skönt.

Vi behöver emellanåt bli påminda om att det finns äkta attityd utan påklistrade grimaser. Att det finns äkta känsla utan påmålade tårar. Världen behöver Pixies. Och jag behöver Pixies.

LÄS ÄVEN: Pixies – grungens gudfäder

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje