Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Oblivias avslöjande improvisationer

Timo Fredriksson och Annika Tudeer i Do be do med Oblivia.
Timo Fredriksson och Annika Tudeer i Do be do. Timo Fredriksson och Annika Tudeer i Do be do med Oblivia. Bild: Saara Autere Oblivia,do be do,Circo,Södervik

Performancegruppen Oblivia har sedan 2012 varit sysselsatt med ett slags museibygge över postmodernismen. Med improteaterföreställningen Do be do har projektet nu kommit fram till sin femte och sista del, en avslutning som samtidigt får karaktären av ett försåtligt formulerat manifest.

Mitt emot varandra, på två avbytarbänkar, sitter sex artister. Efter en stunds avvaktande stiger Annika Tudeer upp och intar scengolvet. Till en början trevande, men efterhand med allt större säkerhet i det dansartade rörelsemönstret.

Numret avbryts emellertid abrupt när en skrällande signal markerar att det är dags för någon av kollegerna att ta över och upprepa det vi alla nyss sett. Men riktigt lika blir det ju inte ...

För varje gång ett improviserat nummer upprepas i Do be do filtreras det via de andras minnen, kynnen, tolkningar och ambitioner. Somt faller bort, somt läggs till och i slutändan finns det kanske inte mycket kvar alls av originalet.

Do be do med Oblivia.
Do be do med Oblivia. Bild: Saara Autere Oblivia,Södervik,Circo,do be do

Det är som en variant av den gamla sällskapsleken Trasiga telefonen.

’Do what you saw’ kallar Oblivia den metod som de nu tar ut från repetitionslokalen till det offentliga scengolvet. Illusionen av en renodlad improvisationsföreställning är stark men bakom varje improvisation med åtföljande imitationer finns förstås en klar riktning och poäng.

Och resultatet är som sinnebilden för en tid där utsagor och orsakssammanhang slungas ut i en aldrig sinande rundgång för att på vägen malas ner till fragment som vi i mottagarändan godtyckligt fogar ihop på nytt till något vi kanske i vår tur väljer att kalla ’sanning’.

Enkelt men inte förenklat

Oblivia har med åren utvecklat förmågan att gestalta sina teman med utpräglad ekonomi. En enkel gest på scengolvet förmår ofta trigga publikens associationer åt många håll samtidigt. Nyckelordet är alltså enkelhet men inte förenkling.

Det är kanske också därför som den serie som ursprungligen gav sig ut för att utforska postmodernismen med tiden har börjat likna ett angrepp på den. Eller åtminstone ett angrepp på vissa fenomen som uppstått i kölvattnet av misstron mot alla ’universella’ sanningar.

Postmodernismen lärde oss skepsis men den banade också väg för en sanningsrelativism och subjektivitet som i sin lättjefullaste form kan vara förödande.

Jag är säkert inte den enda som förknippar den här föreställningens titel Do be do med en gammal anekdot om en graffiti där två filosofers meningsutbyte kring alternativen ’To be is to do’ versus ’To do is to be’ avfärdades med ett lättsamt ’Do be do be do’, signerat Frank Sinatra …

Oblivias Do be do drar sig inte för att leka med det raljerande. Föreställningen är ofta hejdlöst komisk men manar oss samtidigt tillbaka till en verklighet vi delar med långt över sju miljarder andra människor i världen, en värld där ingen gagnas av att krypa in i sin egen fiktiva bubbla.

Men i den avslutande delen av performancegruppens museibygge över postmodernismen handlar det naturligtvis också om konstens och scenkonstens framtid.

Teatern som mötesplats

Och iakttagelsen är i princip densamma som för världen i stort. När Mikko Bredenberg demonstrerar hur demongestalten introduceras i klassisk japansk no-teater till exempel förvandlar de åtföljanden imitationerna snabbt akten till en orgie i stereotypier med kisande ögon och gälla röster.

Ekot är bedrägligt men i det direkta mötet finns ofta en styrka.

Do be do påminner oss om att teatern i sin mest förstelnade form sorgligt ofta reduceras till en bekräftelse av stereotypier och slitna klichéer men den låter oss samtidigt aldrig glömma att varje föreställning bär på ett frö till en gemensam forskningsresa.

En forskningsresa i mänsklighet som inte låter sig begränsas av skiljelinjen mellan scen och salong. Och som dessutom ofta kan vara förbålt rolig, trots att vi aldrig kan veta precis var vi kommer att landa.