Hoppa till huvudinnehåll

Brittisk-palestinska konstnären Mona Hatoums politiska kartor öppnar upp världen på nytt

Map (clear), 2015, glaskulor. Hatoums världskarta är oftast förgänglig och farlig att överträda.
Map (clear), 2015, glaskulor. Mona Hatoums världskarta är oftast förgänglig och farlig att överträda. Map (clear), 2015, glaskulor. Hatoums världskarta är oftast förgänglig och farlig att överträda. Bild: Mona Hatoum /Kiasma Mona Hatoum

Den brittisk-palestinska konstnären Mona Hatoum sätter ström i möbler, gör världskartor av tvål och låter sig filmas inifrån. Utställningen i Kiasma visar en feministiskt präglad konstnär som ligger starkt i tiden.

Mona Hatoums verk förefaller till en början inbjudande, men vid närmare betraktelse är de avstötande och farliga. Jag närmar mig ett köksbord fullt av köksredskap i stål, så som durkslag och silar. Men ryggar tillbaka då jag märker att de är starkt elektrifierade, vilket gör dem livsfarliga att använda.

Ett par rivjärn har förstorats upp till möbelstorlek och vikväggen utlovar en aggressiv rumsfördelning. Likaså består en rullstols handtag av vassa knivar och en barnsäng i skört glas har ingen botten. Dessa hjälpredskap visar att något är allvarligt fel; Hatoums bild av vår jordglob är också glödande neonröd som om den var i lågor.

Hot Spot, 2013, rostfritt stål, neonrör. Mona Hatoum världsbild är i lågor och hon skildrar vår glob som en fängelselik cell.
Hot Spot, 2013, rostfritt stål, neonrör. Mona Hatoum världsbild är i lågor och hon skildrar vår glob som en fängelselik cell. Hot Spot, 2013, rostfritt stål, neonrör. Mona Hatoum världsbild är i lågor och hon skildrar vår glob som en fängelselik cell. Bild: Mona Hatoum /Kiasma Mona Hatoum

Hon visar att det i dag inte är bara vissa delar som berörs av oroligheter, utan hela världen är konfliktfylld. I augusti visades denna utställning på Tate Modern i London och den höjdes i dagspressen till skyarna som en av de viktigaste konsthändelserna på länge.

Detta är första gången hon visas så här stort i Norden.

Från Beirut till London

Mona Hatoum (f. 1952) växte upp i Beirut med palestinska föräldrar. När det libanesiska inbördeskriget bröt ut 1975 befann sig den då 23-åriga Hatoum i Storbritannien. Hon var tvungen att stanna i London, började studera konst och har sedan dess bott där.

Hatoum är i dag en eftertraktad konstnär världen över. Hon återkommer ofta till erfarenheter av att vara kvinna och immigrant i väst, liksom till den politiska konflikten i Mellanöstern. 1995 fick hon Turner-priset och 2004 Sonningpriset (andra pristagare är till exempel filosoferna Hannah Arendt, Simone de Beauvoir och regissören Ingmar Bergman).

Utställningen i Kiasma innefattar cirka 100 verk som sträcker sig över hela Hatoums karriär, med början i starka performancer på åttiotalet. Detta är inte en kronologisk hängning, även om Kiasma visar verk från trettio år tillbaka i tiden. De olika rummen härbärgerar starka känslor och associationer som refererar till våld, makt och förtryck, i relation till kroppen.

Light Sentence, 1992, 36 galvaniserade ståltrådsfack, elmotor, glödlampa. Installationen kastar hotfullt otaliga skuggor längs rummets väggar, eftersom en glödlampa rör sig i mitten av stålburarna. Subtilt visar Hatoum hur rummet vi lever i lätt kan förva
Light Sentence, 1992, 36 galvaniserade ståltrådsfack, elmotor, glödlampa. Installationen kastar hotfullt otaliga skuggor längs rummets väggar, eftersom en glödlampa rör sig i mitten av stålburarna. Subtilt visar Hatoum hur rummet vi lever i lätt kan förvandlas till tortyr eller fängelse. Light Sentence, 1992, 36 galvaniserade ståltrådsfack, elmotor, glödlampa. Installationen kastar hotfullt otaliga skuggor längs rummets väggar, eftersom en glödlampa rör sig i mitten av stålburarna. Subtilt visar Hatoum hur rummet vi lever i lätt kan förva Bild: Mona Hatoum /Kiasma Mona Hatoum

Det intressanta är att trots ett minimalistiskt och subtilt uttryck lyckas Hatoum förmedla en stark känsla av det kroppsliga och rumsliga. Många kanske minns hennes kusliga installation Light Sentence på Ars 95; ett belyst rum fyllt av flera hundra små stålburar som växlande kastar hotfulla skuggor på väggarna. Skuggor som för tankarna till allt från skir spets till fängelse, byråkrati eller djurexperiment.

Västvärlden full av övervakning

Utställningen inleds med videon Corps Etranger (Främmande kropp) på golvet. Det är en endoskopisk resa, som börjar i konstnärens ögon och på hennes hud, för att sedan gå in via hennes anal till tjocktarmen.

Det är klaustrofobiskt, som att stå i en tidskapsel och se ned i en tunnel. Runtom i det mörka utrymmet hörs hur blod forslas runt i kroppen. Hatoum för fram kroppen som ett slags fängelse, man sugs med, men samtidigt är det äcklande. Ibland klarar folk inte av att betrakta kroppen på detta sätt, speciellt män verkar mera fjärmade från det kroppsliga än kvinnor, berättar Hatoum.

Verket skulle inte först ha blivit av i och med att läkare inte ansåg det etiskt rätt med filmandet, men efter hennes etablering på konstarenan efter en stor soloutställning på Pompidou-centret i Paris 1994 gick de med på det. Verket fick sin början i hur olika Hatoum upplevde kulturer; i väst fanns betydligt mera övervakning och regler. Och man kan lätt se verket som det ultimata övervakandet.

Over my dead body, bläckstråleutskrift på papper, 204 x 304cm, 1988.  Det stora svartvita fotografiet har en feministisk klang, men visar även den oroliga tid vi lever i dag.
Over my dead body, bläckstråleutskrift på papper, 204 x 304cm, 1988. Det stora svartvita fotografiet har en feministisk klang, men visar även den oroliga tid vi lever i dag. Over my dead body, bläckstråleutskrift på papper, 204 x 304cm, 1988. Det stora svartvita fotografiet har en feministisk klang, men visar även den oroliga tid vi lever i dag. Bild: Mona Hatoum /Kiasma Mona Hatoum

Efter hand under sina konststudier på Slade University började Hatoum greppa klasskillnader, men också det feministiska tänkandet. Hon såg sig även tydligare som flykting, hur utsatt hon var i det nya landet, utan stöd och nätverk och ville visa hur hon upplevde sig utanför det brittiska samhället. Tematiskt rör sig Hatoum ständigt mellan det feministiska, kroppsliga, gränsdragningar, kartor, utanförskap, rotlöshet och våld.

Rabiata performancer och hala världskartor

Performancekonst passade henne i ett tidigt skede eftersom det var ett fritt och billigt verktyg. Förutom att det stod skilt från traditionella konstuttryck som måleri och skulptur, var det också ett verktyg som inte var invaderat av män. Mellan 1980–1988 gjorde hon över 35 performancer. Stillbilder från några tidiga gatuföreställningar ingår i utställningen.

Bland annat när hon går barfota runt i den fattiga arbetarstadsdelen Brixton i London, med ett par Doc Martens-kängor knutna runt vristerna. Stövlarna släpar efter henne, som en symbol för den av invånarna hatade polisen. ”Det ser ut som en man följer efter mig”, säger hon själv. 1982 ställde hon sig naken i en glasbox fylld av lera i sju timmar och kallade det hela Under Siege (under belägring). Emedan hon hade svårt att hållas upprätt klottade hon ned väggarna med lera så att det sist var svårt att se henne i glaslådan. I bakgrunden hördes arabiska revolutionssånger.

Det feministiska framträder tydligare i det svartvita videoverket So much I wanted to say där manliga händer rör sig störande framför hennes mun.

Home, 1999, trä, rostfritt stål, elkabel, glödlampor, dimmer, förstärkare, mixer, högtalare. Kiasma har valt att inte guida dagis- och lågstadiegrupper genom denna utställning, eftersom vissa av installationer har hög elspänning eller kan vara enormt heta
Home, 1999, trä, rostfritt stål, elkabel, glödlampor, dimmer, förstärkare, mixer, högtalare. Kiasma har valt att inte guida dagis- och lågstadiegrupper genom denna utställning, eftersom vissa av installationer har hög elspänning eller kan vara enormt heta. Home, 1999, trä, rostfritt stål, elkabel, glödlampor, dimmer, förstärkare, mixer, högtalare. Kiasma har valt att inte guida dagis- och lågstadiegrupper genom denna utställning, eftersom vissa av installationer har hög elspänning eller kan vara enormt heta Bild: Mona Hatoum /Kiasma Mona Hatoum

Geometriska installationer

På 1990-talet övergick Hatoum till subtila skulpturer och stora geometriska installationer. Man kan säga att hon under denna tid gjorde den manligt dominerade minimalismen till sin egen, för att uttrycka det personliga och politiska. Hon tillfogar ofta något hantverksmässigt och organiskt till sin minimalism vilket man kan koppla sin egen kropp till.

Så som den röda cirkelformade golvinstallationen Undercurrent (red) med trassliga sladdar. De röda sladdarna leder till en vävd, kvadratisk matta i mitten. Hela installationen verkar leva sitt eget liv likt en stor röd amöba, som vi som bektraktare egentligen inte kan kontrollera eller vet vad den leder till.

Hatoum återkommer ständigt till kartor och världsbilder, så som i Present Tense som består av ett minimalistiskt rutmönster på golvet av otaliga olivtvålar. Inne i tvålarna har Hatoum placerat röda glaspärlor vilka tillsammans formar kartmönster, vilka visar de områden som skulle returneras till Palestina efter Oslo överenskommelsen 1993. Det hela ger uttryck för en hal och förgänglig världsbild.

En annan kartbild byggs upp av ett helt rum av glaspärlor på golvet (Map (clear), 2015). De bildar ett lockande, vackert underlag, men det är samtidigt farligt och ohållbart att överträda det.

Mona Hatoum
Mona Hatoum Bild: Kiasma Mona Hatoum

Fascinerande i denna utställning är den konceptuella styrkan, hur Hatoum lyckas föra fram lekfullhet och kreativitet trots att hon också visar sakers mörka sida. Hatoum visar överlag att vi aldrig kan ta något för vad det är; allt är föränderligt och förgängligt, till och med marken vi står på. Hon får oss att upptäcka världen och förstå på nytt.

Jag ser också att konstnärens styrka ligger i hur hon lyckas öppna upp sina verk för olika slags tolkningar, det handlar inte bara om världspolitik utan det finns även referenser till vad det innebär att vara människa – oavsett härkomst eller tillhörighet.

Text: Camilla Granbacka