Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Flickan på tåget - boksuccé på väg mot Oscarsgalan?

Rachel tittar ut genom tågfönstret och har uppenbarligen sett något upprörande.
Med blick för brott. Rachel (Emily Blunt) ser både sådant hon vill se och sådant hon helst skulle blunda för under sina dagliga tågturer. Rachel tittar ut genom tågfönstret och har uppenbarligen sett något upprörande. Bild: Barry Wetcher the girl on the train, emily blunt

När man gör film av en bok som sålt i mer än 11 miljoner exemplar, ja, då är förväntningarna lika stora som farhågorna. Ett publikintresse finns automatiskt, men i övrigt är det inte alls sagt att projektet går som på räls.

Varje dag sitter hon där – drygt trettioåriga Rachel (Emily Blunt). I samma kupé, på samma tåg, vid samma tidpunkt. Varje dag iakttar hon den vackra kvinnan (Haley Bennett) och den snygge mannen (Luke Evans) i den lyxiga villan som fastnar i blickfånget just där tåget saktar in.

Och varje dag mår hon lika illa. Ältar minnet av maken (Justin Theroux) som lämnat henne för en annan (Rebecca Ferguson). Fruktar att väninnan (Laura Prepon) som inhyst henne skall komma underfund med att hon inte längre har ett jobb att gå till.

Skäms över att drickandet gått över styr. Över att utbrotten ökat och minnesluckorna blivit fler.

När den vackra kvinna hon så länge projicerat alla sina romantiska drömmar på plötsligt spräcker bilden av det perfekta äktenskapet och därefter försvinner så vet Rachel inte hur hon skall handskas med alla känslor som löper amok. Raseri, sorg och skam flyter ut i en bred flod av skräck.

För visst var hon där just den kvällen. Visst såg hon något. Såg någon. Eller?

Varför kan hon inte minnas vad som hände ögonblicket innan den vackra steg in i gångtunnelns mörker och försvann?

Ett förälskat par sitter vid en brasa med vinglas i händerna.
Tills döden skiljer oss åt? Scott (Luke Evans) och Megan (Haley Bennett) framstår som det perfekta paret fram till den dag då hon plötsligt försvinner spårlöst. Ett förälskat par sitter vid en brasa med vinglas i händerna. Bild: © Universal PIctures Barry Wetcher the girl on the train, luke evans, haley bennett

I begynnelsen var ordet

Den brittiska författaren Paula Hawkins succébok utkom så sent som ifjol och innehåller förutom thrillerelementet en djupdykning ner i en förtvivlad människas inre mörker. Skickligt skildras både ett missbruk och skammen över att inte kunna ta sig ur detsamma.

Lika skickligt återges det besatta ältandet av förlorad kärlek och dito självförtroende. Av en räcka emotionella tillkortakommanden.

Till sin struktur har romanen ett dagboksliknande upplägg, men en dagbok vars sidor fylls av tre olika författare. Trasiga Rachel, vackra Megan och den självmedvetna nya hustrun/nyblivna mamman Anna.

Det man som läsare oroar sig mest över är att manusförfattaren Erin Cressida Wilson och regissören Tate Taylor skall ha misslyckats med att ta till vara romanens olika tonfall och infallsvinklar.

En stund in i filmen kan man ändå luta sig tillbaka i förvissningen om att duon haft en känsla för ursprungstexten - även om känslorna som skildras ofrånkomligen är mer påflugna när de levereras i bild. Den visuella omedelbarheten gör det svårare att gradvis bygga upp de emotionella sammanbrotten.

Rachel sitter ensam vid en bardisk med ett halvtomt glas gin framför sig.
Med glasartad blick. Drinkarna blir allt fler för Rachel som minns allt mindre av det som är viktigt. Rachel sitter ensam vid en bardisk med ett halvtomt glas gin framför sig. Bild: ©2016 STORYTELLER DISTRIBUTION CO., LLC the girl on the train, emily blunt

Ingen kan blunda för Blunt

Det har talats mycket om att en del av bokens tjuskraft ligger i det faktum att dess huvudperson är både jobbig och opålitlig och det är uppenbart att Emily Blunt är det perfekta valet för denna besvärliga roll. Hon utstrålar både styrka och skörhet, förmår spela med både fulhet och skönhet.

Därtill besitter hon den sällsamma förmågan att krypa under huden på sina rollkaraktärer. Som åskådare har man aldrig en känsla av att man tittar på Emily Blunt som spelar en roll - man ser bara Rachel.

Faktum är att man inte behöver gå längre in i filmen än den första tågresan för att bli imponerad. En kvinna med ett barn i famnen slår sig ner bredvid Rachel och inleder ett samtal innan det går upp för henne att denna är mitt i fyllan. Rachel varken vinglar eller sluddrar, hon är bara aningen för suddig i de verbala och emotionella konturerna. Aningen för angelägen.

Och i samma sekund som Rachel inser att den andra inser hur det är fatt drar skammen över hennes ansikte. En enda skiftning som redan i sig borde garantera Blunt en biljett till vinterns Oscarsgala.

Lite för snyggt

Som helhet har filmen både ett sug och en fungerande rytm, men psykologin hotar hela tiden att fastna på ytan. Samtliga personer bär på ett eldfängt förflutet och ändå bränner det inte riktigt till i mötet mellan dem.

Den psykiska misshandel och de maktstrukturer som långsamt växer fram i boken hinner inte riktigt få fotfäste när händelseförloppet skildras utifrån, åtminstone inte lika effektivt som i dagboksformatets inifrånperspektiv.

Dessa invändningar till trots är filmen sevärd - inte minst för den som redan nu vill ladda upp inför Oscarsgalan. För om inte något revolutionerande händer lär Emily Blunt ha anledning att gräva fram galastassen i februari.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje