Hoppa till huvudinnehåll

Mediekritik: En lektion i populism

redaktör
redaktör Bild: Barbro Ahlstedt/Yle viktor granö

”Socialtjänsten är som tuberkulosvården före antibiotikan.” Så skriver ekonomen Paul Lillrank i en I dag-kolumn i Hbl (7.10). Trots att Lillrank går ut med milt sagt djärva påståenden, lägger han inte fram ett enda egentligt argument. Hur lyckas han med det? Viktor Granö analyserar kolumnen som ett exempel på något som förekommer allt oftare i politik och opinionsbildning: populistisk retorik.

Lillranks budskap, tillika rubrik, är att socialtjänsten gör ”mer skada än nytta”. Om inte Lillrank har en egen definition på ordet socialtjänst så innebär detta alltså att äldreomsorgen, barnskyddet, handikappservicen och missbrukarvården gör mer skada än nytta.

Nu tänker jag inte ta ställning till Lillranks åsikter. Det skulle vara svårt för mig att göra. Hans text är upplagd så att den undflyr all fortsatt diskussion.

Låt oss istället betrakta några av populismens grundverktyg:

Paketera budskapet snyggt och medryckande. Undvik argument som kan bemötas med motargument. Undvik sakpåståenden som kan granskas. Väck istället avsky och rikta den mot din motståndare.

Drygt två tredjedelar av Lillranks text är en beskrivning av forna tiders läkekonst. Kombinationen av desperation, bristfällig forskningsmetodik och blind traditionstro ledde till otaliga ingrepp och medicineringar som ofta förvärrade patienternas tillstånd.

Presentationen är intressant, välsammanställd och upprörande. Läsaren sugs med, känner sig upplyst och får förtroende för den bildade skribenten, professor Lillrank.

Nu kan han göra sin populistiska manöver.

”Detta”, alltså medicinens förvetenskapliga historia, ”är värt att begrunda i dag när många samhällsinstitutioner måste ses över. Är de nyttiga, verkningslösa eller skadliga?”

Lillrank riktar den upprörda energin mot sin fiende, det socialdemokratiska välfärdsbygget. Men han stannar ändå kvar på vetenskapens område, och angriper den sociala sektorns teoretiska ramverk. Detta skapar ett sken av samband med den medicinhistoriska inledningen, samtidigt som Lillrank, i egenskap av akademiker, ger intryck av att röra sig på ett fält han behärskar.

”Socialvetenskaperna har teorier om motivation, strukturer och diskriminering. Men de är inte mer avancerade än den om kroppsvätskorna.” (Den sistnämnda läran, humoralpatologin, var den västerländska läkekonstens tvivelaktiga fundament från antiken till det tidiga 1800-talet.)

Socialvårdens problem är alltså inte att den lider brist på resurser, utan att den bygger på humbug. Det sista man ska göra med en kvacksalvare är förstås att ge hen mera pengar och inflytande: ”Om det inte finns teorier att studera och terapier att öva kan man också fråga vilken nytta långa studier och strikta behörighetskrav gör.”

Detta enormt omfattande domslut underbygger Lillrank inte med ett enda förtydligande, ett enda exempel, en enda siffra. Och det behövar han inte heller.

Frånskriv någon hennes värde och hon kommer att framstå som löjlig när hon försöker stå upp för sig själv. Vad kunde det motsatta lägret svara på Lillranks angrepp? ”Visst är vi viktiga! Visst är vår forskning substantiell och våra insatser värdefulla!”

Det ultimata provet på ett stycke populism är att det med några lätta justeringar kan användas för ett diametralt motsatt budskap. Läs nu de första två tredjedelarna av Lillranks kolumn och fortsätt sedan:

”Den ekonomiska liberalismen har teorier om tillväxt, finansiell utveckling och strukturanpassning. Men de är inte mer avancerade än den om kroppsvätskorna. IMF är som tuberkulosvården före antibiotikan.”

Det går precis lika bra. Och skramlar precis lika tomt.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje