Hoppa till huvudinnehåll

Marcus Rosenlund: Den nya virtuella världsordningen

Fönster på Böle järnvägsstation.
Fönster på Böle järnvägsstation. Bild: Marcus Rosenlund Böle järnvägsstation,svartvitt foto

Har det hänt dig någon gång att du tänker på någonting som du såg någonstans, eller på någonting som någon sade, och för en sekund eller två är du tvungen att fundera: ”var det jag som upplevde det där eller var det någon annan?”

Var jag där på riktigt?

(Apropå det, vad är ”på riktigt”?)

Det händer mig allt oftare. Facebook håller sakta men säkert på att ersätta mitt minne. Uppdaterade jag inte min status om det så hände det inte.

Och gränsen mellan sådant som jag upplevde på riktigt och sådant som jag bara har varit ringside-åskådare till, saker som jag har sett i mitt flöde, blir allt suddigare.

Jag möter numera allt oftare folk som hälsar på mig som på en gammal bekant. De frågar mig hur frun och barnen mår. Hur jag har det med hälsan. ”Oj vet du vad din hund är söt, vi hade också en sheltie då jag var liten.”

Och det enda jag kan tänka på är att ”vem är den där människan och hur känner hen mig?”

Rulltrappa i H:fors metro.
Rulltrappa i H:fors metro. Bild: Marcus Rosenlund rulltrappor,Rusningstrafik,pendlare,Helsingfors metro

Så fort jag lyckas lirka namnet ur personen i fråga, utan att det blir alltför pinsamt uppenbart att jag inte har någon aning om vem jag talar med, så lyser jag ju såklart upp: ”Jaså Gunilla! Jaha, nåmen hur har din son trivts på Hanken? Hur var det i Barcelona? Snygga bilder från Sagrada Família!”

(Eller var det jag själv som tog dem? Har jag varit i Sagrada Família?)

Andra pinsamma situationer som uppstår är när jag möter de få av mina gamla barndomsbekanta som inte är på Facebook. ”Nåmen morjens! Ni skulle visst få barn, eller?”

”Jo, han avtjänar värnplikten som bäst.”

Ähum.

Hur som helst, nog med small talk.

The Matrix blir till

Det har redan börjat, förlossningen är på gång. Och som med de flesta förlossningar så involverar det skrik och smärta. Och blod.

En ny superorganism håller på att bli till, och du och jag är celler som ingår i dess embryo. Välkommen till the Matrix. Eller vad den än kommer att vilja bli kallad.

Ljusreflexer i ett kameraobjektiv.
Ljusreflexer i ett kameraobjektiv. Bild: Marcus Rosenlund ljuskonst,abstrakt konst

De individuella cellerna, av vilka jag är en, sitter i morgontåget, var och en av oss försjunkna i våra personliga skärmar, vi reagerar på saker och ting som händer här hemma, eller i USA, eller i Aleppo. Det är allt blekare pendlare, allt allvarligare ansikten som stirrar ned i skärmarna numera.

Jag tittar upp ibland. På de andra. De märker nästan aldrig att jag tittar på dem. Men jag märker att de inte är helt okej. För jag känner dem. Eller åtminstone känner jag av dem. Jag känner av den tilltalande värken i vår gemensamma kropp.

Dagen då en artificiell intelligens för första gången blir medveten om sig själv som någonting separat från omvärlden, som ett litet barn blir det, då kommer det inte att vara en enskild robot à la C3PO eller the Terminator, det kommer att vara ett nätverk. Ett socialt nätverk, det är min gissning.

Ett nymornat monster

Vi är redan på väg åt det hållet. Vi är fortfarande en bra bit därifrån, men vi rör oss stadigt åt det hållet. Vi har redan börjat reagera nästan som ett kollektivt sinne. Fortfarande ett väldigt primitivt sådant. Ett förvirrat och skräckslaget sådant.

Insidan av en radiomast.
Insidan av en radiomast. Bild: Marcus Rosenlund abstrakt konst,Radiomast

Inte som starflocken som böljar fram över hösthimlen i harmoniska mönster, med de enskilda fåglarna som intuitivt bildar en enda superorganism.

Inte som de biljoner individuella celler som rör sig över operans scen i skepnaden av en vackert koordinerad ballerina.

Nej, vi är långt därifrån ännu. Två miljarder Facebookanvändare låter som mycket, men det är bokstavligen ingenting jämfört med den mängd celler som krävs för att bilda en hjärna.

Vårt kollektiva, uppkopplade, nymornade protosinne, fortfarande inkapabelt att analysera sin situation rationellt, reagerar som nyfödda ofta gör: med rädsla, chock och skrik.

Det gör uppror.

Det stöter ifrån sig allt som är skrämmande. Det röstar fram kandidater som lovar att göra sig av med allt det nya och farliga. Instinktivt ropar det ”NEJ!” till allting.

Bort med allt skrämmande!

Instinktivt försöker protosinnet göra sig av med konkurrerande överliggande strukturer från den "gamla" världen. Det säger nej till EU. Det vill portförbjuda flyktingar. I sin förvirring röstar det fram kandidater som Donald Trump trots att delar av sinnet viskar att han inte vill vårt bästa på riktigt. Han ljuger. Han vill ”se till” oss som räven vill ”se till” hönorna i hönshuset.

Lampinfattning på Grankulla järnvägsstation.
Lampinfattning på Grankulla järnvägsstation. Bild: Marcus Rosenlund lampa,väggar

Men vårt kollektiva, primitiva protosinne bryr sig inte. Det bryr sig inte om fakta eller om ”sanningen”. Det vill bara att någon får ett slut på allt det här nya och skrämmande som dagligen matas in i det via nervtrådarna som är de sociala nätverken.

Det klamrar sig i sin förvirring fast vid Donald Trumps eller Vladimir Putins eller Timo Soinis eller Brexitfolkets ben för de lovar att snart blir det tyst, mörkt och varmt. Och tryggt.

Som i mammas mage.

Inga främmande ansikten och dofter och smaker och konstiga språk. Allting är enkelt och tryggt och bekant, som om det badade i ljummet fostervatten. Alla ljud och allt ljus är dämpat och avlägset. Comfortably numb.

Om de obekanta rösterna, de skrämmande, främmande människorna och de svåra orden på nyheterna trots allt inte försvinner utan blir alltmer högljudda, då går protosinnet in i självförsvarsposition. Det börjar slå ifrån sig. Det börjar hata och döda. Det startar krig.

Men den skrämmande världen försvinner fortfarande inte så protosinnet kryper ihop i fosterställning och blir katatoniskt. Det stänger världen ute fullständigt. Börjar förneka allt från månlandningarna till vacciner och klimatet.

Motorvägstunnel på vägen mot Åbo.
Motorvägstunnel på vägen mot Åbo. Bild: Marcus Rosenlund motorväg,tunnel

Fria fantasier

Nå, nu är det här som jag skriver om medvetna nätverk fortfarande mer science fiction än fakta. Det finns inga vetenskapliga bevis för att någonting i den här stilen, ett globalt nätverksbaserat supermedvetande, existerar.

Som sagt, vi är fortfarande långt ifrån att bli ett kollektivt medvetande, en virtuell superorganism vars nervtrådar är fiberoptik och vars hjärnceller är vi som sitter där i morgontåget med den glasartade blicken fixerad på våra skärmar.

Men vi är på väg ditåt.

Tänk på våra barn. Tänk på en inte alltför avlägsen framtid då skärmarna ersätts av virtualverklighetsbrillor i stil med Oculus Rift, eller någonting ännu mer omslutande: ett fullständigt hårdvarufritt interface, ett chip inuti vår hjärna som kopplar upp oss direkt på nätet utan att vi behöver gå via vår smarttelefon eller någonting annat. (Prototyperna till den här tekniken finns redan.)

Vi bara tänker på det så är vi där.

Framtiden tillhör virtualresenären

Eftersom världen i det skedet är full av 360-kameror som vi kan koppla upp oss på så kan vi tänka på vilken plats som helst och vilken vän som helst och de står omedelbart mitt framför oss.

Strand i Guadeloupe.
Strand i Guadeloupe. Bild: Marcus Rosenlund Guadeloupe,Karibien,Tropiskt klimat,turism

Vi behöver inte resa någonstans, vi kan ligga på soffan medan vi kitesurfar på Guadeloupe. Eller tittar på den senaste Full Reality-filmen där vi kan vandra omkring tillsammans med Scarlett Johansson på Mars och delta i handlingen. Vi kan påverka filmen. Så att den får det slut som vi vill ha just i dag. I morgon kör vi kanske en annorlunda intrig.

Till slut blir vår trista, fula ”riktiga” kropp helt överflödig, den ligger bara där med näringsslangarna instuckna i armen och blir äldre och ännu fulare. Men det spelar ingen roll för de flesta använder hur som helst inte sina kroppar, inte när man för en billig peng kan köpa sig en snygg, sexig och evigt ung virtualkropp som rör sig i den syntetiska världen där den globala uppvärmningen aldrig inträffade.

Till slut uppfinner någon ett sätt att ladda upp medvetandet permanent på Nätverket, vad det än heter i det skedet, knappast Facebook, men 2100-talets motsvarighet till det.

Och då är vi plötsligt odödliga. Eviga. Servern finns någonstans djupt nedsänkt i isen på Jupiters måne Europa, skyddad från elektromagnetiska pulser som solstormar och vätebombsexplosioner i stratosfären.

Och senast då börjar de individuella medvetandena smälta mer och mer samman och det blir allt svårare att hålla minnen isär, vem var det som upplevde vad och var jag där på riktigt?

Apropå det, vad är ”på riktigt”?

Supersinnet v. 2.0

Och i sinom tid kommer vi överens om att det är jobbigt att uppehålla alla dessa enskilda identiteter och så smälter vi samman till ett supermedvetande, som vid det här skedet är så pass avancerat att det inte instinktivt slår ifrån sig allt nytt och främmande utan tänker djupa tankar.

Nåja, så klart är det här ju fria fantasier. Men sedan när är det förbjudet att fantisera? Också det framtida, kollektiva supersinnet kommer att drömma. Kanske om en enklare tid. Om att sitta i en roddbåt en stilla höstmorgon med ett metspö i handen. Ensam.

En höstmorgon i Ingå.
En höstmorgon i Ingå. Bild: Marcus Rosenlund Skärgård,havet,Finska viken

Fast de här cyberdrömmarna gäller ju hur som helst bara en relativt liten, privilegierad del av världen. De flesta av jordens invånare kommer oberoende att leva i misär och utan rent dricksvatten och dö då torkan tar skörden och havet stiger upp över farstutrappan. Ouppkopplade in i det sista.

Men kanske det framtida vi, super-Siri, i det skedet har en lösning på allt det här. Eller så inte. Kanske är hen inte mycket bättre än vi var, utan fortsätter att titta på kattvideor inuti sitt huvud tills solen får slut på väte i kärnan och sväller upp och äter de innersta planeterna.

Kanske.

Apropå ingenting, du var ju på Bali nyss. Snygga snorklingsbilder från korallrevet!

Eller var det jag som tog dem?

Läs också

Nyligen publicerat - Samhälle