Hoppa till huvudinnehåll

Skrivbordet vid horisontens rand

Tuulikki Pietiläs arbetsbord.
Arbetsbordet på Klovharun är tillverkat av Tuulikki Pietilä. Tuulikki Pietiläs arbetsbord. Bild: Martina Moliis-Mellberg Klovharun (Finland),Klovharun,skrivbord,Tuulikki Pietilä,Tove Jansson,kreativt skrivande

Ön och orden. Havet och jag. Vad är det i den här bilden som fascinerar så otroligt? En vecka på Tove Janssons Klovharun ger inga slutgiltiga svar, men stärker längtan.

Det måste tillhöra topp tio bland klyschiga drömmar hos priviligierade människor i västvärlden: Att få sitta på en enslig kobbe och skriva.

Stugan på Klovharun i regn.
På Klovharun en stormig dag. Stugan på Klovharun i regn. Bild: Martina Moliis-Mellberg Klovharun (Finland),Klovharun,klovharun,Skärgård,Tove Jansson

Måhända handlar det om att känna sig liten bredvid det stora havet, eller mäktig som skapare, eller båda på en gång. Oberoende sällar jag mig till dem som drömmer.

I den finlandssvenska litteraturen intar Tove Jansson en särställning som förkroppsligande av den här idén. Tillsammans med sin livskamrat Tuulikki Pietilä tillbringade hon 28 sommarhalvår ute på ensliga Klovharun i den östnyländska ytterskärgården. Arbetade och levde på havets villkor.

Jag älskar sten. Klippan som går rätt ner i havet och det obestigliga berget och kiselstenarna i min ficka och att bända upp stora stenar ur jorden och vräka dem undan och låta de allra största bumlingarna trilla rakt ner i havet! När de dundrar i väg dröjer en frän doft av svavel kvar.― Tove Jansson, Anteckningar från en ö.
Inne i stugan på Klovharun.
Interiören i stugan på Klovharun. Inne i stugan på Klovharun. Bild: Martina Moliis-Mellberg Klovharun (Finland),Klovharun,klovharun,Tove Jansson

Eftersom stugan i dag ägs av Pellinge hembygdsförening är det möjligt för Jansson-romantiker att ansöka om att få hyra stället för en vecka. I somras fick jag och mina likaså skrivande kumpaner Adrian Perera och Martina Moliis-Mellberg vår ansökan beviljad.

Martina Moliis-Mellberg på Klovharun.
Martina Moliis-Mellberg debuterade som poet 2015. Martina Moliis-Mellberg på Klovharun. Bild: Yle/Ylva Perera klovhar,Klovharun (Finland),Klovharun
Adrian Perera på Klovharun.
Adrian Perera debuterar som poet 2017. Adrian Perera på Klovharun. Bild: Martina Moliis-Mellberg klovharun,Klovharun (Finland),Klovharun

Jag åker ut med förhoppningar, men också farhågor. Tove Jansson själv har - trots sina produktiva somrar - skrivit mycket om våndan i att sitta och försöka skapa ute på sin kobbe när det inte går.

Muminpappans fruktlösa försök att skriva en stor bok om havet i Pappan och havet är kanske det mest kända, men det finns gott om citat i samma stil:

Man ska akta sig för öde öar, om ens arbete inte går som det ska. Då kan horisonten bli ett band av järn, och dagarnas enahanda är ingenting annat än en fortgående bekräftelse på att man inte kan komma i gång. Det är som om tillvaron på ett isolerat skär innebar en slags intensifiering av det man är, känner och gör.― Tove Jansson, citerad ur Boel Westins Ord, bild, liv.

Väldigt mycket ligger i just horisontlinjen, tror jag. Det är den som kan glittra löftesrik i soldiset, blinka full av fyrar om natten, eller ligga stum och kvävande, som i citatet ovan.

En stor våg slår mot klipporna.
Horisonten och vågorna. En stor våg slår mot klipporna. Bild: Martina Moliis-Mellberg Klovharun (Finland),Klovharun,jättevågor,storm,hav

För mig lockar horisonten till skrivande eftersom den markerar gränsen för det jag kan se, samtidigt som den viskar om hur mycket som finns kvar bortom den, osett. Precis som orden på pappret ger mig en chans att formulera något som jag tror mig veta, samtidigt som resultatet alltid blir något annat än jag trodde.

Ylva Perera skriver på Klovharun.
Ylva Perera vid skrivbordet. Ylva Perera skriver på Klovharun. Bild: Martina Moliis-Mellberg Klovharun (Finland),Klovharun,ylva perera,kreativt skrivande

Skrivandet är ett sätt för mig att tänka nytt. Inte på ett upplysningsaktigt "jag är en konstnär som drabbas av Stor Inspiration"-sätt, utan snarare genom att orden, när de spiller ut på sidan, låter mig vara något annat än en individ med fasta gränser.

Jag blir ett verktyg för tänkande, snarare än en som tänker.

Arbetsbord med skrivattiraljer.
Arbetsbord med skrivattiraljer. Bild: Martina Moliis-Mellberg Klovharun (Finland),Klovharun,häfte,Skrivbord

Givetvis är det en chimär att någon av oss någonsin skulle vara en fullständigt enhetlig individ, men det är ändå den modellen vi modellerar samhället och vår verklighetsuppfattning enligt:

Jag är på det här sättet, jag tycker så här.

Adrian Perera och Martina Moliis-Mellberg samtalar på klipporna.
Adrian Perera och Martina Moliis-Mellberg på Klovharuns klippor. Adrian Perera och Martina Moliis-Mellberg samtalar på klipporna. Bild: Yle/Ylva Perera martina moliis-mellberg,Klovharun (Finland),Klovharun,Tove Jansson

Tyvärr gör det också att vi lever i en tid som har allt svårare att praktisera, eller ens förstå meningen med dynamiska samtal. Samtal där vi pratar med varandra utan att se oss själva som plakat för en åsikt eller en identitet vi redan har valt. Där vi istället är mer intresserade av att se vart utbytet av tankar kan föra oss, och hur det kan förändra oss på vägen.

Det finns inget mer ointressant än en människa som påstår sig vara färdig.

Martina Moliis-Mellberg på Klovharun.
Martina Moliis-Mellberg på Klovharun. Bild: Yle/Ylva Perera Klovharun (Finland),martina moliis-mellberg

Men hur hänger det här ihop med skrivandet på en enslig ö? Talar inte den här inställningen för att skrivandet ska ske i kollektiva rum, inte i ensamhet?

För mig ligger svaret i att gränsupplösandet är skrämmande. Speciellt i vardagens nyhetsflöden och sociala mediebrus förstår jag att folk klamrar sig fast vid sina identiteter eftersom det är det enda som skänker en känsla av kontinuitet i en annars vilt rasande värld.

Det behövs ett visst mått av lugn och utrymme för att våga låta sina gränser upplösas vid pappret. Ett utrymme som horisonten och havet kan ge.

Adrian Perera ligger på klipporna på Klovharun och läser.
Adrian Perera ligger på klipporna på Klovharun och läser. Bild: Martina Moliis-Mellberg Klovharun (Finland),Klovharun,adrian perera,Tove Jansson,Skärgård

Folk fungerar olika här, det är jag säker på. Jag tror också att den funktion som skrivandet har för mig kan musik, vetenskap, bildkonst och så vidare ha för någon annan.

En annan sak jag är säker på är att inte heller det ensamma skrivandet kan isoleras som en entitet. Åtminstone i mitt fall är det oupplösligen förenat med att också få vara en del av en skrivande och läsande gemenskap.

Diskning utanför stugan på Klovharun.
Diskning utanför stugan på Klovharun. Bild: Yle/Ylva Perera Klovharun (Finland),Klovharun,martina moliis-mellberg,diskning

Det hade jag också lyckan att få vara under vår augustivecka på Klovharun. Samtalen jag för med Adrian och Martina betyder minst lika mycket som stunderna med pennan i hand.

Vi pratar mycket om själva platsen - om huruvida öns begränsningar innebär en frihet eller en boja. Om lyckan över klippor och saknaden av träd, och om hur det här hör samman med våra respektive skrivprocesser. Vi tycker alltså inte alls lika, men trivs likafullt.

Dessutom pratar vi om ön som utopi, om tjusningen och faran i att drömma om att man kunde leva så här alltid. Avskärmad från omvärlden, oberörd av vare sig prestationskrav eller världspolitiken. Problemet är att det ligger skrämmande nära tanken om att sätta huvudet i sanden eller bygga murar. Vilket varken livet eller skrivandet bör handla om.

Blommor i en klippskreva.
Blommor i en klippskreva. Bild: Martina Moliis-Mellberg Klovharun (Finland),Klovharun,klovharun,blomma

Lika stark som drömmen om det ensliga skäret är för mig drömmen om konstnärskollektivet, om att leva och verka tillsammans med andra som skapar. Också här är Tove Jansson och Tuulikki Pietilä givna förebilder, och en stor orsak till att jag kände mig dragen till just deras ö.

Adrian och Ylva Perera på Klovharun, stugan i bakgrunden.
Adrian och Ylva Perera på Klovharun, stugan i bakgrunden. Bild: Martina Moliis-Mellberg Klovharun (Finland),Klovharun,ylva perera

Jag tänker på Tove Janssons ex libris: Arbeta och älska. Sammanflätat, parallellt.

Och havet, det behöver finnas där för att det symboliserar något som inte kan kontrolleras, som är den stora vindlande världen som är skrämmande och vacker, men fullständigt omöjlig att förhandla med.

Verktygsskåpet på Klovharun.
Verktygsskåpet på Klovharun. Bild: Martina Moliis-Mellberg Klovharun (Finland),Klovharun,klovharun,Tove Jansson,verktyg
Ett paket adresserat till Tove Jansson.
Ett paket adresserat till Tove Jansson. Bild: Martina Moliis-Mellberg Klovharun (Finland),Klovharun,klovharun,Tove Jansson

Något som vi får erfara i praktiken, när en annalkande storm tvingar oss att lämna Harun en dag tidigare än planerat.

Det känns tungt att åka hem när det finns så mycket kvar att skriva, och säga. Samtidigt känns det rimligt att en vecka på ön inte har stillat längtan, utan tvärtom fått den att växa sig starkare.

Ylva Perera på Klovharun.
Ylva Perera har debuterat som romanförfattare hösten 2016. Ylva Perera på Klovharun. Bild: Martina Moliis-Mellberg klovharun,Klovharun (Finland),Klovharun


Veckan på Klovharun blev inte bara text utan också en radioessä, lyssna på den här:

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje