Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Om vi bara stannat ett par dagar till hade vi kunnat ändra hela Egypten

Ramy Essam sitter ner på en stol under föreställningen
Ramy Essams musik skulle komma att spela en extremt viktig roll i revolutionen. Han har kallats "the man who provided a soundtrack to the Egyptian revolution". Ramy Essam sitter ner på en stol under föreställningen Bild: Astrid Lindroos Ramy Essam

När den arabiska våren kom till Egypten blev rockmusikern Ramy Essam den som gav revolutionen en sångröst på Tahrirtorget i Kairo. Nu är han i Finland för att berätta sin livshistoria.

Samtidigt ger han oss en skärpt och fördjupad lektion till den massiva våg av protester som spred sig runtom i Mellanöstern och Nordafrika under vintern och våren 2011, med utgångspunkt i hans hemland Egypten.

”Det här Uusama. Han dog framför mig”

En ung mans glada blick möter publikens från den vita duken upp på scenen på Korjaamo i Helsingfors. Uusama finns inte mer bland oss. Han blev skjuten av militären och dog i famnen på Ramy Essam under de våldsamma och blodiga demonstrationerna i Kairo i slutet av januari 2011.

Det var den 25 januari för fem år sedan som demonstrationerna i Egypten började. Miljontals människor samlades på Tahrirtorget i Kairo för att demonstrera mot den auktoritära regimen, med den dåvarande diktatorn Hosni Mubarak i spetsen. På plats på torget fanns det en ung rockmusiker vid namn Ramy Essam. Hans musik skulle komma att spela en extremt viktig roll i revolutionen. Ramy har kallats "the man who provided a soundtrack to the Egyptian revolution". På en liten scen i den ena änden av torget sjöng han protestsånger tillsammans med sina vänner i timtal för att hålla humöret uppe hos demonstranterna. Kampsångerna - spontana kombinationer av egna texter och slagord- skrevs ofta på plats och de ekade över hela torget och ut i världen.

Den arabiska våren

Händelserna i Egypten var en del av de omfattande proteströrelserna i Nordafrika och Mellanöstern som kallas för Den arabiska våren. Folket krävde förändring och kraftigt förbättrade levnadsvillkor. Till början såg det hoppfullt ut och att kampen för frihetfaktiskt skulle lyckas. Idag är det är svårt att säga om upproren har lett till förändring i folkets tro på sina möjligheter att förändra systemet. På sina håll är det värre än innan och har på flera håll utvecklats till inbördeskrig och att terrorgrupper som IS har fått fotfäste, medan omvärlden står tämligen handfallna. Sedan 2014 bor Essam i Malmö som fristadsmusiker.

Nu är han i Finland för att berätta sin livshistoria i livereportaget Ramy- In the frontline på Teater Viirus. Samtidigt är det ett stycke samtidshistoria, som förmedlas. Utan att försköna, förminska - eller för delen överdriva – beskriver han vad som hände honom, hans vänner och hans land, Egypten, under de turbulenta dagarna på Tahrirtorget, vilket pris han fått betala och var han står i idag. Det är också en berättelse om musikens och konstens revolutionära sprängkraft.

Det är Essams egna ord och musik som står i centrum. Maria Lundströms regi är diskret. Rekvisitan är enkel, vardaglig. Han tar en slurk juice, sätter sig på kanten till scenen, som består av en soffa och grus på golvet. Han visar upp bilder på vänner och händelser i telefonen, från demonstrationerna och från media som visas på storbildsduk. Allt med en total närvaro.

ramy spelar gitarr på sin föreställning
Ramy Essam uppträder med några av sina sina protestsånger under föreställningen. ramy spelar gitarr på sin föreställning Bild: Astrid Lindroos Ramy Essam

Ramys liv tur och retur

I kronologisk ordning berättar han om sitt liv, ofta med en humoristisk glimt i ögat och med självironi. Smartphonen är viktig. Här finns hans liv och minnen från Egypten. Han berättar om kärleken till sina syskon och föräldrar. Förklarar arabiska ord och uttryck. Han ritar upp en karta över Egypten och sätter ett hjärta kring sin hemstad, Mansoura. Där växte han upp, där är rötterna.

Inte utan självironi beskriver han sig själv som en tämligen opolitisk fighter som gick på gym, Han var inte en etablerad artist före den arabiska våren. Några i hans hemstad kände kanske till honom och på den tiden sjöng han mest kärlekslåtar. Han kom han i kontakt med mer politiska texter och aktivister, som fick hans artisteri att ta en annan vändning. Hans första egna låt blev en politisk sång om problem som han såg i Egypten.

Till en början inser han inte riktigt allvaret i vad som händer i landet och grannländerna, där protesterna är igång. Han vill mest vara med där det händer (slåss!). Palestinasjalen använder han till en början för ”för att se cool” ut, fram tills han möter en demonstrant som rekommenderar honom att ta vinäger på sjalen för att kunna andas i tårgasen, inser han att det är allvar.

Han åker till Kairo med sin gitarr och ansluter sig till aktivisterna. En oerhört fin och ödmjuk scen är när han beskriver hur generad han är till en början och försöker gömma instrumentet. Till slut börjar han uppträda och hans popularitet växer med motståndet och övergreppen. Hans sång "Irhal" (Gå!) blir en gemensam kampsång, under de dramatiska dagarna och nätterna på Tahirtorget, då militär och polis spärrade av torget och som ledde till Mubarkas avgång.

Här är Essam självkritisk. Han önskar att de hade fortsatt demonstrationerna och inte dragit sig tillbaka så fort. Eller tagit ut glädjen i förväg. Att Murbark avgick förändrade inte systemet i grunden. ”Om vi bara hade stannat ett par dagar till hade vi kunnat ändra hela Egypten. Vi hade makten, men vi förlorade den.”

Tortyr, övergrepp och polisvåld

Hans berättelse rymmer även plågsamma minnen av hur militären slog ner revolutionen. Osentimentalt visar han på polisvåld och övergrepp. I mars 2011 greps han av polisen. Liksom många andra torterades han, dock värre än många andra, eftersom poliserna kände igen honom.

– De tog av mig kläderna – av någon anledning fick jag behålla sockorna på - och slog mig med träpinnar och metallpinnar. En polisman hoppade på min rygg och på mitt huvud. De skar av mig håret och förolämpade mig, säger han.

Det fruktansvärda beskrivs sakligt, utan att överdriva. Det är oerhört starkt och går rakt in i. Det går inte att värja sig. Det blir dessutom så mycket starkare genom hans musik, som dock gärna hade fått ta större utrymme i hela föreställningen.

Att vara på frontlinjen

Ett återkommande tema är just att vad det innebär att vara i frontlinjen, en krigare längst fram. Att vara en politisk aktivist, del av ett större sammanhang. Att det finns mål som är viktigare än det egna jaget, men också känslan av att det går att förändra samhället till det bättre. Han visar vilken taktik som behövs i demonstrationer, talar om vikten av att ”ha ett dött hjärta”. Ett brutalt uttryck kan det tyckas men jag tolkar det mer som fokus och att se saker ur ett större sammanhang för att få tillstånd en förändring. Det kan tyckas som ett väldigt macho tillvägagångssätt, men det stör inte.

På slutet hyllas dessutom kvinnornas betydelse för revolutionen.

Folkbildade föreställning

Att höra Ramy Essams livshistoria är som att sitta på en föreläsning och inte en teateruppsättning. Det är inte alls ett problem – tvärtom. Det här folkbildande upplysningsarbete om händelser i vår samtid som bara inte får uppfattas som länge sedan eller långt borta. Det handlar om politisk aktivism, att kämpa – till och med dö- för en bättre tillvaro, att inte tolerera förtryck och orättvisor. Framförallt är det en pjäs om civilkurage och mod. Om mod att ställa sig upp och sjunga rakt från hjärtat och våga ställa sig i frontlinjen för att förhindra att mänskligt lidande får fortsätta.

Essam planerar att åka tillbaka till Egypten efter att hans fristadstid har gått ut. Han saknar sin familj och sina vänner. Han vet inte vad som väntar, kanske fängelse, tortyr kanske en ny frihetskamp. Han avslutar med att han kan förvisso dö men hans musik kan det aldrig. Det kommer en ny generation och med den förhoppningsvis en bättre värld för alla.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje