Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Sköra drömmar om en bättre värld

Foto från Farmi på Ryhmäteatteri.
En falsk i dyll? På bilden från vänster Joanna Haartti, Milla-Mari Pylkkänen, Tiina Weckström, Joel Mäkinen och Samuli Niittymäki. Foto från Farmi på Ryhmäteatteri. Bild: Ilkka Saastamoinen farmi,Ryhmäteatteri,Joanna Haartti,Milla-Mari Pylkkänen,Tiina Weckström,Joel Mäkinen,Samuli Niittymäki

I George Orwells satiriska fabel Djurfarmen revolterar djuren på en bondgård mot sina mänskliga herrar men deras nyvunna frihet övergår snart i en renodlad diktatur när en av deras egna ledare tillskansar sig makten. Orwells roman var kalkerad på utvecklingen i Sovjetunionen under Stalineran men i Farmi för Ryhmäteatteri fabeln ett steg vidare. In i den här tiden och vår egen djurfarm.

En djurfarm som inledningsvis ter sig som en skyddad och aningslös idyll. På den frodiga gräsmattan vaknar en ny dag till liv och alla på gården har sina egna ritualer och uppgifter.

Orwells djurgalleri har förstås för länge sedan flyttat till sällare jaktmarker men arvingarna lever.

Skarans gris (Tiina Weckström) är fortfarande kollektivets chef, en ledargestalt som förväntar sig att det uppassande fåret (Joel Mäkinen) ska servera dagens första kopp te medan hönan (Joanna Haartti) snor ihop sin dagliga smoothie på nallade bär i modern mixer.

Samtidigt inleder den lilla hästen (Milla-Mari Pylkkänen) varje dag med att behagsjukt öppna sin blomdekorerade sminklåda medan katten (Samuli Niittymäki) pliktskyldigt gör sig beredd att damma av alla porträtt av de historiska högdjuren.

Varje morgon samma ritual och varje dag samma samlingsstund vid grisens fötter.

’Berätta oss en saga. Berätta oss om tiden före historien, om tiden före allt det här’.

Weckströms gris är inte nödbedd. Hon berättar gärna om det heroiska ögonblick då Gamla Majoren ur Orwells fabel höll sitt brandtal och djurens förfäder gjorde uppror mot de tvåbenta. Men längre än så kommer berättelsen förstås sällan.

’Alla djur är jämlika’. Ingen vits att påminna om det som lades till senare. Att alla djur är jämlika men vissa mer jämlika än de andra ...

Och på hedersplats i det porträttgalleri katten så nitiskt dammar av varje dag tronar förstås också den sägenomspunna galten som intill förvillelse är lik en skäggig Karl Marx. Fortsättningen på historien skulle bara oroa.

Foto från Farmi på Ryhmäteatteri.
Gamla Majoren på hedersplats. Foto från Farmi på Ryhmäteatteri. Bild: Ilkka Saastamoinen farmi,Ryhmäteatteri,Samuli Niittymäki

Idyllen som illusion

Men trots den aktiva glömskan är idyllen på farmen skör och lika konstgjord som rosorna på den osannolikt gröna gräsmattan.

Invånarnas ångest och tvivel kan inga sagor i världen stå emot i längden. De slår till i nattens blå timme när djuren vågar närma sig oss okända i publiken med sina trevande livshistorier och oartikulerade drömmar om ett annat och meningsfullare liv.

Somliga längtar efter att våga språnget ut i det okända, andra tillbaka till det förflutnas trygghet. Men det förflutna är som känt en opålitlig bundsförvant. Ibland slår det till på ett sätt som oroar och förvirrar snarare än lugnar. Och ibland är det bara en illusion.

Fyra författares samlade iakttagelser

För manuset till Farmi står fyra författare med helt olika temperament: Juha Hurme, Henriikka Tavi, Sinna Virtanen och Linda Wallgren. Resultatet är både underfundigt och berörande.

I den här kvartettens hantering förvandlas ekot från Orwells programmatiskt bittra uppgörelse till en tragikomisk och poetiskt mångtydig saga om vilsna existenser i en vilsen tid.

Farmi är sinnebilden både för ett Finland och ett Europa i miniatyr och varje djurgestalt vittnar med sin hållning om något av tidsandan.

Foto från Farmi på Ryhmäteatteri.
Tvivel i den blå timmen. Foto från Farmi på Ryhmäteatteri. Bild: Ilkka Saastamoinen farmi,Ryhmäteatteri,Joel Mäkinen,Tiina Weckström,Milla-Mari Pylkkänen,Joanna Haartti

Alienation, skuldkänslor och rädsla för domänförlust flimrar förbi jämsides med sorglöshet och inkapslade trauman. Och i vissa gestalter samsas rentav en rad problemkomplex parallellt.

Samuli Niittymäkis katt bär till exempel bär på ett tungt arv. Den dystert svartklädda figuren är ingen mindre än huvudfiguren i Erwin Schrödingers kvantmekaniska tankeexperiment och helt följdriktigt kan kattstackarn inte heller bestämma sig för om den är död eller levande.

Att den lugubra figuren med mustasch och slätslickat hår dessutom ser ut som en kvarleva från nittonhundratalets fascistoida bilderbok gör inte ekvationen lättare.

Korsreferenserna i Farmi är ofta halsbrytande, en galghumoristisk resa i ilfart genom såväl närhistoria som mytiskt förflutet.

Men samtidigt hanterar skådespelarna sina roller med en finess som aldrig låter satiren slå över i lättköpta förenklingar. Och samma varsamma grepp går igen i Linda Wallgrens och Sinna Virtanens regi.

Ett språng ut i det okända

Tillsammans med hela produktionsteamet har de skapat en uppsättning som är som en dröm alltigenom. En fascinerande motstridig dröm som vågar vara både oroande och hoppfull.

Och därför också så plågsamt sann. Det sista vi ser av djuren är en rad räddhågsna gestalter som dristat sig fram till den farliga gränsen.

Med benen dinglande över rampen har de kommit fram till det ställe där tillvaron såsom de dittills gestaltat den tar slut. Ska de våga ta steget ut i något nytt?

Eller rättare sagt, vågar vi?

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje