Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Kan ormar och möss bli kompisar?

Foto från Dockteater Ofelias uppsättning Reetu och Lola.
Musen Adalmina och Valter Vildsvin begrundar nyheterna. Foto från Dockteater Ofelias uppsättning Reetu och Lola. Bild: Jore Puusa reetu och lola,Svenska Teatern,Johanna af Schultén

Djuren i Kotteby drabbas av skrämselhicka den dag de inser att en djurart de aldrig tidigare sett ens är på väg till deras by. Men vad vet de egentligen om nykomlingarna? Dockteater Ofelia tangerar ett aktuellt tema i den nyskrivna pjäsen Reetu och Lola på Svenska Teaterns Nicken-scen.

’Stor storm på Ormön, stor storm på Ormööön ...’

I Kotteby fungerar postutdelningen med avundsvärd effektivitet. Den lokala dagstidningen kommer flaxande som en högljutt förkunnande kråka och snart vet alla i byn att Ormön har drabbats av en katastrof som tvingat öns invånare på flykt.

För den vuxna publiken som skakats av rapporterna från ett orkandrabbat Haiti ter sig parallellen mellan den fiktiva nyhetsrapporteringen och verkligheten inledningsvis nästan som ett makabert grepp men fullt så specifik är Reetu och Lola förstås inte.

I den här pjäsen utgör förödelsen och dess följder en metafor för påtvingad flykt och flytt i alla former och Kottebydjuren har till en början svårt att förstå hur potentiella flyktingar från Ormön kunde platsa i deras paradis.

Mötet med det okända

I Kotteby har ingen ens sett en orm förr och paniken är därför stor den dag musen Adalmina upptäcker en mystisk kappsäck i sin trädgård. Hennes granne, den myndigt brummande vildsvinsgalten Valter, är till exempel övertygad om att alla ormar äter möss och är minst tio meter långa.

Men de två medfarna och hungriga reptilerna som gömmer sig i kappsäcken har förstås rätt lite gemensamt med Valters föreställningar.

Foto från Dockteater Ofelias uppsättning Reetu och Lola.
Johanna af Schultén med ormarna Reetu och Lola. Foto från Dockteater Ofelias uppsättning Reetu och Lola. Bild: Jore Puusa reetu och lola,Svenska Teatern,Johanna af Schultén

Ormen Reetu är i själva verket rätt lik Valter själv, full av misstro mot den nya omgivningen, medan hans vän Lola påminner om Adalmina. Lola är öppen för förändringar och beredd att göra det bästa av den nya situationen. Till och med om den levande födan byts ut mot chokladägg och blåbär ...

På händelseplanet rymmer Nina-Maria Häggbloms manus inga komplicerade turer. Sensmoralen är också solklar när misstro och missförstånd småningom ersätts av den tillit och förståelse som bara kan uppstå i det fördomsfria mötet.

Men samtidigt gestaltar både manus och uppsättning vår rädsla för det okända med nyanser som alla i publiken kan relatera till på något sätt, oavsett ålder.

Fyra gestalter och fyra sätt att betrakta omvärlden

En åskådare under skolåldern hittar kanske beröringspunkter till problematiken i sina egna erfarenheter av grupptillhörighet och utanförskap medan en vuxen åskådare läser in ett samhällspolitiskt resonemang i berättelsen.

Men det vi alla förmodligen berörs lika starkt av är uppsättningens tonfall och stämning.

Johanna af Schultén är vår ciceron, en trygg gestalt som hälsar publiken välkommen och därefter diskret glider in i sin roll som animatör för djurfigurerna på scenen. Alla har sin egen stämma, en röst och ett kroppsspråk som skvallrar mer om dem än deras blotta utsagor.

Adalmina darrar kanske på morrhåren ibland men mera av lyhördhet än av rädsla medan den robusta Valter som vaknar till en ’svinbra’ dag varje morgon inte riktigt är den skarpaste kniven i lådan när det gäller att tolka sina meddjurs känslor.

Foto från Dockteater Ofelias uppsättning Reetu och Lola.
Ett oväntat möte mellan vildsvinsgalten Valter och ormen Lola. Foto från Dockteater Ofelias uppsättning Reetu och Lola. Bild: Jore Puusa reetu och lola,Svenska Teatern

Och på motsvarande sätt är den silverglittrande Lola beredd att ge allt nytt en chans utan att för den skull förminska sig själv medan kompisen Reetu tenderar att skydda sig själv mot allt främmande bakom avståndstagandets trygga pansar.

Att gestalta de här fyra hållningssätten i en föreställning på en knapp trekvart kräver både ekonomi och skicklighet.

Johanna af Schultén blåser liv i gestalterna, trollar fram illusioner av möten och dialoger men utan att någonsin hasta sig fram. Salla Leinos regi bärs upp av en reflekterande ro med mycket utrymme också för det outtalade.

Och trots att alla djurgestalter (med undantag för det imposanta vildsvinet) är små dockfigurer som låter sig manövreras med en hand tar Anne Lihavainens scenografi hela scenen i bruk och förvandlar den till ett stämningsfullt höstlandskap i brutna färger.

En scenbild som inbäddad i Laura Siironens ljusdesign och Petter Korkmans ljudlandskap andas en god portion nostalgi samtidigt som projicerade bilder och en kort sekvens skuggteater låter oss ana också vad ormarna tvingats lämna bakom sig.

Nostalgi kontra framtidtro

Reetu och Lola riktar sig kanske i första hand till en publik som inte levt länge nog för att ha ett perspektiv på det förflutna men den mest utmanande frågan i föreställningen gäller faktiskt balansen mellan det vi har bakom och framför oss.

Vetskapen om våra rötter är viktig men urskiljningslös nostalgi och längtan efter status quo kan vara förödande.

Förhoppningsvis kan djuren i framtidens Kotteby känna sig lika hemma oavsett om förfäderna bökat i i rabatterna bakom knuten sedan hedenhös eller tillbringat sin slingriga ungdom i någon helt annan jordmån.

Läs också