Hoppa till huvudinnehåll

Oasis - Borde de ha slutat år 1996?

Noel och Liam Gallagher från bandet Oasis
Bröderna Gallagher har inte talat med varandra på flera år. Noel och Liam Gallagher från bandet Oasis Bild: © Jill Furmanovsky Noel Gallagher,Liam Gallagher,Oasis

Då det begav sig sades det att Oasis sångare Liam Gallagher lade kokain på sina frukostflingor. Musikpressen skrev så det glödde om de två bröderna, vars liv blev sagan om två arbetarklasspojkar som blev Englands största band sedan the Beatles. Men sagan innebar också att de var i luven på varandra stup i kvarten, de söp och bråkade.

I dokumentärfilmen Supersonic berättar de själva sin story, som kulminerade då de spelade för en kvartsmiljon människor vid Knebworth Park år 1996.

Supersonic, som tagit sitt namn efter Oasis första singel från 1994, är en närgående dokumentation av bandets stjärnskottsaktiga första två år i branschen, under vilka de steg från att spela i ett källarutrymme i Manchester till att bli kända världen över. Filmen har premiär i Finland onsdag 12.10.

I’m feeling supersonic, give me gin and tonic― Noel Gallagher, Supersonic 1994

Dokumentären inleds träffande med sångaren Liam Gallaghers citat “Oasis was definitely like a fucking Ferrari, great to look at, great to drive and it will fucking spin out of control every now and again when you go too fast.” Precis så var Oasis första år som ett band, som fylldes av hårt jobb, droger och gräl.

Noel Gallagher
Noel Gallagher står för låtskrivandet. Noel Gallagher Bild: Jill Furmanovsky Noel Gallagher,Oasis

Bröderna Liam och Noel Gallaghers berättar personligt om då Oasis grundades 1991, och talar om tiderna som om de vore igår.

Bargrälen utlöser varandra och bandmedlemmarna byts som strumpor då de inte klarar av vardagen med Noel och Liam.

Regissören Mat Whitecross lyckas skickligt få det att låta som om bröderna skulle tala tillsammans, trots att de endast haft sporadisk kontakt sedan 2009 då Oasis slutligen kastade in handduken.

Intervjuerna genomsyras av den bittra avundsjukan som sedan deras barndom alltid funnits mellan Noel och Liam, och som förvärrades i takt med deras växande berömmelse och (ojämlika) rikedom.

Are we the biggest cunts in the world?

Manchester dialekten är rå och grov och kryddad med en riklig mängd svordomar, men frontfigurerna lyckas ändå ställvis verka som söta små pojkar, som talar vackert om sin mamma och sina musiker.

Idyllen spräcks i följande klipp då nästa litania av förolämpningar sköljer över tittarna. Dialekten, som under årens lopp aldrig förändrats, håller bandet starkt kopplat till arbetarklassen och gjorde dem till något av "working class heroes".

Arkiv- och konsertklippen, som den hårdaste anhängaren garanterat sett, får nya perspektiv med Gallaghernas egna ord och underhållande anekdoter.

Filmen litar (helt berättigat) på att publiken vet grunderna om Oasis och brödernas ansträngande förhållande, men vem som helst kan nog följa med och hänga med i filmen.

Det nya som dokumentären hämtar med sig är en djupare inblick i barndomens tragiska familjeförhållanden och ärren som skapades. Mamman Peggy är själv med för första gången och berättar stolt om sina sönder som senare blir världskända.

Oasis uppträder på Knebworth Park 1996
4 % av Storbritanniens befolkning ville ha biljetter till Knebwoth konserterna. Oasis uppträder på Knebworth Park 1996 Bild: Ignition Oasis,knebworth park,Liam Gallagher

Den som väntat på en musikdokumentär kommer att bli besviken. Det förekommer ingen musikalisk kontext, inget omnämnande av kampen mellan Blur och Oasis eller Noels kopplingar till den brittiska politiken.

Ingen reflekterar över tomrumet som The Stone Roses nyligen skapat som Oasis delvis fyllde, inte heller diskuteras det musikaliska anthem-arvet eller den nya indie scenen som de lämnade efter sig.

Filmen är enbart en skildring på Oasis inre dynamik och deras väg till Knebworth Park, som såldes slut lika snabbt som Noel skrev Supersonic.

I'm a user, not an abuser.― Liam Gallagher

Det ger å andra sidan en bra bild av Oasis som ett indie band i ordets sannaste mening, det vill säga independent. Det fanns aldrig massvis med pengar involverade i bandets framgång, tvärtom var det pengarna som delvis förorsakade deras undergång.

Liam Gallagher
Liam Gallagher Liam Gallagher Bild: Jill Furmanovsky Liam Gallagher,Oasis

Enligt deras egna ord kommer ingenting någonsin mera att bli så stort som Oasis, och trots Noels talang som låtskrivare och Liams kännspaka nasala röst visar dokumentären klart hur mycket som slutligen hänger fast på öde och timing. De tillägnar en stor del av sin framgång åt sina fans och säger att det var publiken som gjorde låtarna extraordinära.

Faktum är att de kunde ha spelat 20 konserter vid Knebworth Park istället för sina två, eftersom 2,6 miljoner människor ville ha biljetter till konserterna. Något dylik massfenomen inom indiemusiken har inte skådats under de 20 år som gått sedan dess och kommer knappast att upplevas inom de kommande 20 åren heller.

Nothing can be as big as Oasis.― Noel Gallagher

Åren efter 1996 som småningom malde sönder gruppen lämnas onämnda i dokumentären. En gnutta av ånger sipprar fram via kommentarerna. Skivorna som släpptes efter 1996 gjordes i ett djupt drogat tillstånd och verkade endast försnabba gruppens gång mot sitt slut.

Vad tycker du? Var det värt för Oasis att fortsätta spela efter sin peak 1996? Eller vann drogerna över talangen?

Borde Oasis ha slutat år 1996?

Ja
51.0% (53 röster)
Nej
49.0% (51 röster)
Antal avgivna röster: 104

Supersonic (2016)

  • Regissör: Mat Whitecross
  • Producenter: Asif Kapadia, Noel & Liam Gallagher
  • Premiär i Finland: 12.10.2016
  • Åldersgräns: 16 år
  • Den 10 augusti 1996 uppträdde Oasis för en publik på 250 000 vid Knebworth Park. Konserten har rekordet på mest efterlysta biljetter i brittisk historia.

Skribenten studerar musikvetenskap vid Åbo Akademi och praktiserar på Svenska Yles musikredaktion under hösten.

Läs också