Hoppa till huvudinnehåll

Den musikaliskt oberäkneliga Bob Dylan

Bob Dylan i Vietnam 2011
Bob Dylan har musikaliskt alltid gått sina egna vägar. Bob Dylan i Vietnam 2011 Bild: Vi Khoa / EPA Bob Dylan,dylan

Det verkar som om Sverige älskar Bob Dylan. År 2000 fick han ta emot det prestigefyllda Polarpriset och idag blev det Nobelpriset i litteratur. Jackpot för Robert Zimmerman.

Musikaliskt har han varit den ensamma vargen som alltid gått långt ifrån flocken som söker följa det som just nu ligger i tiden. Han slog igenom som folkmusiker men i den genren stannade han inte länge. Det blev Blowin' in the wind, The times they are a-changin', Mr Tamburine Man och många fler. Han bar på den amerikanska folklåtskatten och ansågs allmänt vara Woody Guthries mantelbärare.

Rebellen som blev elektrifierad

Men det skar sig totalt på Newport-festivalen den 25 juli 1965 då Dylan dök upp med en Fender Stratocaster-elgitarr och ett kompband. Enligt vittnesmål på plats hade en annan folkmusikikon, Pete Seeger, varit så ursinnig att han sprungit omkring bakom scenen för att hitta en yxa för att kapa av elledningen till scenen. Senare försökte Seeger skyla över det hela med att han var missnöjd med ljudåtergivningen.

Alla vet vi ju hur det gick. Dylan struntade i kritikerna och gick vidare. Låten Like a Rolling Stone räknas till en av de mest betydelsefulla rocklåtarna genom tiderna.

Musikaliska experiment på musikerna

Bob Dylan har också haft en hel del intressanta musikaliska experiment under åren. Som då han spelade in skivan Street Legal. Albumet utkom 1978 och fick först en hel del kritik för att man ansåg att ljudåtergivningen var dålig. Under den perioden filade många grupper i månader på att få ljudet så exakt som möjligt. Gruppen Eagles spelade in Hotel California i månader, och det blev det sound många musikkritiker jämförde med.

Men Dylan gick en helt annan väg. I en intervju berättade Elvis Presleys basist, Jerry Scheff, hur inspelningen hade gått till.

Bob Dylan hade kommit till studion med låtarna. Spelat dem en gång akustiskt och sedan spelade man in allting med hela bandet på en gång. "Vi satt som på nålar hela den sessionen", berättade Scheff efteråt.

Om ni har lyssnat på öppningsspåret Changing of the Guards, märker ni att allt inte står rätt till. Låten tonar långsamt in, något som knappt någon annan gjort än The Beatles på Eight days a week.

Oberäknelig på konserter

Jag har haft turen att se Bob Dylan en gång på gott humör på en konsert. Det lär vara synnerligen sällsynt nuförtiden. Några dagar efter att han hade mottagit Polarpriset av Kung Carl-Gustaf uppträdde han i Helsingfors. Under hela Polarprisceremonin sade han inte ett ord. Så förväntningarna inför konserten var inte allför stora.

Men den kvällen levererade Dylan. Han till och med småpratade mellan låtarna och drog de kändaste låtarna från hela sin karriär.

Då jag såg honom ett halvår senare i Stockholm trodde man inte att det var samma artist. Eller som en rikssvensk sade som gick framför mig efter konserten: Han spelade två låtar: Den ena var Blowin' in the wind, och den andra var inte.