Hoppa till huvudinnehåll

Essä: Fett, förakt och fördomar

Abstrakt bild av konstnären Anna-Sofia Nylund
Abstrakt bild av konstnären Anna-Sofia Nylund Bild: Anna-Sofia Nylund/Yle konst

Det här är en kulturessä av journalisten och författaren Eva Frantz där hon skriver om hur hon som liten insjuknade i självförakt, om hur övervikt uppfattas i vår kultur och om människor som vägrar vara olyckliga i sina kroppar.

Jag är elva år gammal och nu har jag förstått. Tänk att jag inte märkte det tidigare. Jag är tjock, ju. Skolhälsovårdaren är den första att ta upp saken. ”Brukar du äta chips och dricka läsk?” frågar han och plirar på mig. Jag sitter där i bara trosor och tittar generat ner på min runda mage. ”Joo… ibland…” mumlar jag. ”Det får du sluta med, ser du viktkurvan här? Du är här hööögt uppe”.

Nu faller allting på plats. ”Vittus läski” skriker en av pojkarna till mig på jumpatimmen när jag inte hunnit fram till boet före bollen och blir bränd. Jag blir inte ens arg på honom. Det är sånt vi tjockisar får ta. Vi får skylla oss själva.

Vårt samhälle verkar ha kommit en god bit på vägen då det gäller respekt och tolerans. Rasismen sticker förvisso fram sitt fula tryne titt som tätt, men glädjande ofta uppstår både snabba och starka motreaktioner. Personer med funktionsnedsättningar får allt oftare framträda i media som de människor de är istället för de nedsättningar de lever med. Jämställdhetsarbetet smyger sig framåt, sexistisk reklam anmäls, mobbning bekämpas et cetera.

Många driftiga människor åstadkommer jäkligt bra saker varje dag och det känns hoppingivande.

Men det finns en människokategori som fortfarande är fritt byte för den som vill frusta till, stirra, nättrolla eller på annat sätt visa sitt förakt.

De tjocka.

Om du är tjock får du passa dig. Om du äter en glass på en parkbänk är det tillåtet för alla att se strängt på dig. Kläder kan du köpa på den där undangömda avdelningen med stora storlekar strax under rulltrappan. Välj någonting svart, det slankar. Var försiktig med att se både glad och tjock ut på sociala medier, då uppmuntrar du fetma.

När du går till läkaren är det inte så stor skillnad om du lider av en inflammerad tånagel eller migrän, du kommer högst sannolikt ändå att få uppmaningen att gå ner i vikt.

Vi har nämligen fått lära oss att tjock är en synonym till ful. Det här var ingenting som slog mänskligheten över en natt, reklambranschen, tv-serier och damtidningar med flera har jobbat envist i tiotals år för önskad effekt. Bantningsföretag och gym tjänar storkovan på västvärldens skräck för ökad kroppsvikt. Den som lyckas gå ner i vikt hyllas. ”Alla kan bara de verkligen vill” ropar den nysmala uppmuntrande, ”det gäller bara att vara motiverad och ha disciplin! Som jag!”

Den smala är hälsosam, anses det. Den tjocka är i sin tur per definition ohälsosam och kostar samhället pengar när hen behöver vård.

Om du är tjock ska du åtminstone kunna uppge en rimlig orsak till detta. Problem med sköldkörteln eller kraftig medicinering till exempel. Sådant är ju förargligt, men då förstår i alla fall omvärlden att du inte har blivit tjock för att du legat på soffan och käkat pizza. För sådant får de tjocka inte göra. För den smala är det fritt fram att äta hur mycket pizza som helst.

Uppenbart är att vikt alltid har setts som en moralisk fråga. Den som går upp i vikt är en måttlös livsnjutare, kanske till och med en frossare, eller någon som inte förstår att äta eller röra på sig för att hållas inom ramarna för vad som är acceptabelt. Den som inte klarar av att gå ner i vikt eller bibehålla den nedgångna vikten är en karaktärssvag förlorare eller lögnare.― Julia Skott i boken Kroppspanik

Jag har ägnat rätt mycket av mitt liv åt att fundera över min kropp sedan det där mötet med skolhälsovårdaren 1991. Om jag fick välja mellan att vara tjock och ha fantastiska blodvärden och vara smal med högt kolesterol och stundande diabetes skulle jag antagligen välja alternativ två. Jo, på riktigt, vansinnigt men sant. Jag har uppenbarligen köpt sanningen smal = bra och tjock = dåligt med hull (pun intended) och hår. Om jag gått upp i vikt har jag varit snabb att banna mig själv. Jag har ätit för mycket nu igen och varför har jag inte pallrat mig ut på de där joggingrundorna som planerat?

Att vikten kan fara lite hit och dit på grund av hormoner, menstruationscykeln och diverse andra tillfälliga faktorer har jag inte ens tänkt på.

Men är det verkligen så svartvitt som den fördom Julia Skott beskriver ovan? Kan man avgöra hur hälsosam en människa är enbart genom att se på kroppsvikt och storlek? Varför är nöjda tjockisar så provocerande?

Men först: jag är medveten om att en del tycker att ordet ”tjock” eller ”tjockis” är stötande. Man kan förstås dra till med till exempel ”mullig” eller ”plus-size” som låter snällare, men många förespråkare av så kallad kroppspositivism har gått in för att anamma ordet tjock (eller ”fat” på engelska) som en helt neutral beskrivning av större kroppar och samtidigt avdramatisera ordet. Jag tänker följa deras exempel.

Super-Cindy och skönhetsmyten

Det är tidigt 1990-tal och världens vackraste kvinna heter Cindy Crawford. Hon är supermodell. Supermodeller heter saker som Linda, Naomi och Claudia, men jag gillar Cindy bäst för hon vägrar operera bort sitt födelsemärke och är ihop med han från Pretty Woman. Supermodellerna är lite som levande barbiedockor som lever någonstans långt borta.

Jag är helt till freds med att jag aldrig kommer att bli en supermodell, det är ju bara typ tio människor på hela planeten som blir det. Och så är Cindy Crawford hemskt gammal också, 25 eller någonting sånt. Jag behöver inte fundera på det där med att vara snygg i baddräkt på flera år. Jag har det bra där inne i flanellskjortan och snickarbyxorna som döljer min chipsmage. Men jag har dåligt samvete varje gång jag äter en bulle.

”Stark är det nya smala!” Det slagordet har använts flitigt under de senaste åren. ”Diet” och ”bantning” har nästan blivit fula ord, numera pratar vi hellre i termer såsom ”förändrad livsstil”. I dag är hälsa det främsta ledordet, och det är ju svårt att argumentera emot det.

Efter supermodell-eran följde en skrämmande period då fotomodeller inte kunde vara smala nog. Gravt anorektiska modeller anlitades för att visa upp kreationer på catwalken. Direkt livsfarliga fenomen som ”thinspiration” föddes på nätet och personer med ätstörningar hittade lätt forum där de kunde pusha varandra i sin gemensamma strävan efter den minsta möjliga kroppsvolymen. ”Heroin chic”-fenomenet spädde på trenden, modellerna i modereportage sålde kläder genom att se ut som att de mådde förskräckligt.

Motreaktionen kom ändå relativt snabbt och ”allt för smala” (oklart vem som får dra gränsen) modeller får inte längre visas upp i samma utsträckning.

Att just hälsa och en sund livsstil efter det här lyftes fram som det nya idealet är både en förståelig och vid första anblicken sund konsekvens.

Men frågan är om någonting egentligen har förändrats för att vi har valt att sätta en annan etikett på idealet?

Journalisten Eva Frantz i jeansjacka och leende
Journalisten och författaren Eva Frantz Journalisten Eva Frantz i jeansjacka och leende Bild: Eva Frantz/privat Eva,eva frantz

Knappast, menar Jes Baker, amerikansk bloggare och aktivist inom kroppspositivism-rörelsen.
”Hälsa är vår nya skönhetsmyt” proklamerar hon i boken ”Things no one will tell fat girls”. Baker vill ingalunda kritisera den som anammat trenden med clean eating, yoga, maratonlopp och råsaftcentrifuger, men ser att varningsklockorna bör ringa då vi börjar bedöma våra medmänniskors moral och människovärde enligt deras livsstil.

För det är det som skiljer dagens hälsovurm från till exempel 80-talets fäbless för aerobic och viktväktande. I dag är vi mycket mera benägna att döma varandras livsstilsval, menar Baker. Således spelar det ingen större roll att vi i dag tjatar om hälsa istället för dieter.

Det är fascinerande att vi har låtit oss luras att tro att vi har tagit makten genom att säga ’Oroa dig inte över din storlek, bara din hälsa!’. Men vad vi egentligen gör är att ta exakt samma process av kroppsförtryck och ge den en ny titel.
― Jes Baker i Things no one will tell fat girls

I tidningshyllan kryllar det av magasin som säger sig handla om hälsa. Men man får leta länge för att hitta ett omslag där den största rubriken inte skulle handla om viktminskning. Fight the flab. Näin estät kesäkilot. Få full fettkoll. Kan budskapet bli tydligare än så här? Gå ner i vikt, hörru, så kommer livet att bli bättre. Hälsa = låg vikt. Punkt.

Men är det verkligen så här enkelt? Är alla smala människor hälsosamma och alla tjocka ohälsosamma?

Att vara tjock är inte farligt

Jag har börjat studera! Det är fasansfullt roligt. Ja, allra roligast är kanske inte själva studierna utan allt skojigt som händer på kvällar och veckoslut. Som flicka är det hela lite utmanande. Det är häftigt att kunna supa som en hel karl, men pinsamt att bli för full. Nedrans svårt att fixa A och samtidigt undvika B.

Pengar är det ont om, men det hör ju till. Snabbnudlar är riktigt gott om man tar ketchup till. Vill man lyxa till det kan man vara påpasslig med erbjudanden och äta billig pizza. Alla jag umgås med äter billigt och ganska ohälsosamt, men det är nu så det går till i studielivet. Man måste spara så man har råd att festa på veckoslutet. Men en dag säger min pojkvän försiktigt ”Du börjar vara ganska stor. Du är ju liksom större än jag nu, det ser lite underligt ut”. Han menar säkert inget illa egentligen och ångrar sig i samma stund han sagt detta, men det är så dags då.

Jag bränner hela studiestödet på en stepper och går med i Viktväktarna.

Journalisten Julia Skott skriver i boken Kroppspanik om det vanvettiga i att vi slentrianindelar människokroppar i kategorier enbart baserade på kroppsomfång.

”Vi får för oss att kroppsfett är någonting farligt, något som i sig är hälsovådligt och dåligt, och vi får lära oss att människor med mycket fett på kroppen är sämre än andra. Å ena sidan är de lata och kan inte kontrollera ätandet och sin kropp. De kanske är lite korkade också, till och med äckliga. Å andra sidan är de sjuka, kostar samhället pengar och tar inte ansvar för det gemensammas bästa.”
― Julia Skott

Skott poängterar att flera stora medicinska undersökningar har kommit fram till samma sak: att vara tjock är inte farligt i sig. Överviktiga eller feta människor med god metabolisk hälsa löper inte större risk för att dö i hjärt- och kärlsjukdomar eller cancer än normalviktiga med samma metaboliska hälsa. Det är de underviktiga eller de sjukligt feta som har sämst chanser ifall de drabbas av en hjärtsjukdom. (Skott hänvisar bland annat till denna undersökning.)

Med andra ord: det finns inget bombsäkert samband mellan övervikt och ohälsa. Din tjocka kompis kommer inte nödvändigtvis att kosta dig en massa skattekosing. Åtminstone inte mera än den kedjerökande kollegan eller grannen som bryter armen i slalombacken varannan vinter. Men ändå lever den stränga attityden gentemot tjocka kvar.

”Ät mindre än du förbränner så du blir du smal”

Det är något som inte står rätt till med mig. På några veckor har jag ökat kraftigt i vikt, nästan fem kilo trots att jag levt precis om vanligt. Jag är svullen och plufsig. Jag misstänker att viktökningen har att göra med att jag testar ett nytt preventivmedel. För säkerhets skull går jag till läkaren och förklarar omständigheterna. Han ger mig en förströdd blick och säger ”Ät lite mindre choklad och prova att gå ut och promenera om kvällarna”.

Och fast jag så gott som aldrig äter choklad och joggar flera gånger i veckan tassar jag skamset iväg. Det är mitt fel. Jag får skylla mig själv.

Det är ju knappast så att alla tjocka människor helt har missat att det är bra att äta hälsosamt och röra på sig. Ändå är viljan stor bland omvärlden att upplysa de tjocka om denna enkla patentlösning på deras viktproblem.

Den svenska bloggaren Natashja ”Lady Dahmer” Blomberg är en av dem har tagit upp kampen mot vikthetsen bland annat genom att visa upp sin fylliga kropp både med och utan kläder på sin blogg och sociala medier. Hejaropen har varit många, men likaså syrligheterna och de så kallade välmenta råden.

Precis varje gång jag lägger ut bilder på min kropp så dräller det in folk som hatar och hånar mig. Som ska berätta hur äcklig och ful jag är. /…/Folk blir även förbannade när de ser tjocka ta plats. Och blir de inte arga så vill de upplysa mig om hur ohälsosam jag är eller ge mig oombedda bantningstips. Eller så anklagar de mig för att förespråka fetma och en ohälsosam livsstil. Det räcker tamejfan med att jag syns på bild. En bild där jag äter eller leker med mina barn.― Ladydahmer

Än en gång landar vi alltså på fördomen att tjocka människor helt enkelt är för slöa, omotiverade och dumma för att ta tag i saken och gå ner i vikt. ”Det är bara att se till att man förbränner mera än man konsumerar” är en sanning som brukar dyka upp i varje kommentarsfält där vikt diskuteras.

Men nej, än en gång: det är uppenbarligen inte så enkelt.

De flesta tjockisar har tappat vikt förut. Flera gånger om. De har lyckats gå ner 5, 10, 20, 30 kilo. De vet att det går, om man hatar sig själv och är besatt som en anorektiker av vad man äter. Det går. Men kroppen är ju en jävla fitta och har du en gång bantat och tappat vikt och gått upp och gått ner så är du, för att uttrycka det enkelt, fucked for life. Det som fungerar för människor som inte kämpat större delen av livet med vikten, det fungerar inte för tjockisar.― Bloggen Kvinnopartaj

Bloggen Kvinnopartaj

De tjocka som funnit motivationen och gått ner i vikt går i de allra flesta fallen upp igen. Detta trots att de håller fast vid sina nya sunda vanor och ingalunda har dykt ner i chipspåsen eller pizzakartongen så fort målvikten var nådd. Hur hänger det här ihop?

För det första kan det mycket väl handla om genetik. Under 2000-talet upptäckte forskare 32 olika genvariationer som kunde kopplas till övervikt och fetma. Stor aptit, sug efter näringsrik mat och hunger kan alltså vara medfödda företeelser och ingenting personen själv kan påverka.

Studier (bland annat de som gjorts av The National Weight Control registry i USA) visar också att en person som gått ner mycket i vikt egentligen aldrig kan sluta äta på ett ytterst kontrollerat sätt. Det räcker alltså inte att äta sparsamt under själva viktminskningen, det gäller att hålla igen efteråt också.

Vi tar som exempel två personer som båda väger 70 kilo. Den ena har vägt ungefär det samma hela sitt vuxna liv, den andra vägde tidigare 100 kilo men har bantat. Det innebär med stor sannolikhet att den person som bantat kan tillåta sig betydligt färre kilokalorier varje dag än den som aldrig haft problem med att hålla vikten.

Att livet ut hålla fast vid en så strikt regim är förstås möjligt, men attans svårt.

Det blir en verklighet där du aldrig någonsin kan tillåta dig själv att ta en bulle till kaffet eller ett glas vin. Du väger dig varenda morgon utan undantag. Du går på restaurang bara om du har hunnit bekanta dig med menyn på förhand och räknat ut vilken portion som är tillåten. Du för matdagbok varenda dag livet ut. Låter det sunt eller … ätstört? Detta är en potentiell framtid för den som gått ner i vikt och inte vill gå upp igen.

Kroppen förefaller vara programmerad att gardera sig mot svält, så den som går ner flera tiotals kilo under en kort period får ta upp fighten mot den egna kroppen som nu febrilt försöker hålla fast vid varenda fettcell för att undvika den stundande katastrofen.

Den är som sagt både smart och lite korkad, tyvärr människokroppen. På ett genialiskt sätt är den anpassad för att klara sig när förutsättningarna varierar, men sedan har vårt samhälle och våra förutsättningar förändrats så snabbt att den inte har haft en chans att hinna anpassa sig, och då fortsätter den att fungera som om allt var som för tusen år sedan.― Julia Skott

Det här kan ju kännas som nedslående insikter för den som verkligen vill gå ner ordentligt i vikt och hålla den nya vikten. Men de nya forskningsrönen kan ändå vara till stor nytta. Förhoppningsvis finner man med tiden metoder att gå ner i vikt på ett sätt som inte skrämmer upp kroppen. Och kanske åtminstone påläst vårdpersonal kunde släppa det där med att ”ät mindre, motionera mera” är den enda lösningen och se övervikt och fetma inte enbart som psykologiska företeelser utan biologiska sådana.

Glada tjockisar provocerar

Det är höst, jag har precis fått lön och nu ska jag unna mig någonting nytt och snyggt. I klädaffären har expediterna lärt sig att nästan skrika ut sin hälsningsfras när en kund kommer in och le från öra till öra. Jag roffar med mig lite av varje och smiter in i provrummet.
Jag provar och provar. Drar och sliter i plaggen, böjer mig i de mest egendomliga ställningar för att försöka bända in mina kroppsdelar i kläderna. Men det är lönlöst, de går inte på. Och nu har en av de där grinande expediterna kommit in i utrymmet strax utanför provrummen.
”Säg till om jag kan hämta en annan storlek” skriker hon.
Jag vet vad jag skulle kunna säga. Sanningen.
”Tack men det är ingen idé, er största storlek är för liten för mig. Eller jag för tjock för ert sortiment, välj själv”.
Men det säger jag inte. Utan:
”Tack, jag måste fundera lite, återkommer kanske”.
Och så rymmer jag innan hon ska hinna se allt för noga på mig och kunna lägga ihop två och två själv.

Kroppspositivism är en rörelse som just nu mest sprids på bloggar och sociala medier. Man arbetar enträget med att visa upp att alla former av kroppar duger; taniga, frodiga, långa, korta, rullstolsburna, gamla, unga osv. Målet är att också exempelvis reklam- och modevärlden ska få upp ögonen för att variation är bra och att det är skadligt att ständigt visa upp långa och slanka kroppar som det enda föredömet.

För några månader sedan poserade fotomodellen Tess Holliday i en annons på Facebook. Annonsen, vars syfte var att lyfta fram ett event som handlade om just kroppspositivism och feminism, togs bort med hänvisning till Facebooks policy kring hälsa och träning. ”Bilden avbildar en kropp på ett oönskat sätt. Reklam får inte visa ett hälsotillstånd som perfekt eller extremt oattraktivt” motiverade Facebook sitt beslut. Tess Holliday var lättklädd på bilden men inte det minsta oanständig. Hon såg glad och välmående ut.

Men Tess Holliday är tjock. Med sin blotta uppenbarelse bröt mot reglerna.

Facebooks agerande väckte ett ramaskri och nätverket bad senare om ursäkt och medgav av att de fattat fel beslut angående annonsen.

Men varför är lyckliga tjockisar så provocerande?

Enligt Jes Baker handlar det om ”kroppsvaluta” (body currency). Vi har som samhälle övertygats att vi kan uppnå lycka, framgång och kärlek enbart om vi först klarar av att skaffa oss den där drömkroppen som vi ser i traditionella medier. Vi måste kanske arbeta hårt och betala dyrt (banta, operera oss, gå på gym) för att uppnå och upprätthålla kroppen, men det är helt enkelt priset vi betalar för att få det vi önskar oss.

Den tid och de pengar vi sätter på vår strävan efter drömkroppen är en slags investering.

Men så kommer de glada och lyckliga tjockisarna och har fuskat! De har varken ansträngt sig eller betalat priset utan kilat rakt fram till målet! I samma stund blir iakttagarens investering värdelös och då blir hen arg.

Baker nämner just Tess Holliday som ett exempel på detta. Hon är den korta och tjocka modellen som fått pryda omslaget av många av de största modemagasinen i världen. Hon har en snygg man, en gullig bebis och hon är lycklig. Och hon tänker inte banta, hon är nöjd som hon är. Hujedamig, att hon täcks. Varje gång Tess Holliday lägger upp en bild på sitt privata Instagramkonto fylls kommentarsfältet både av beundran och regelrätt hat.

Varje dag tycker hundratals personer att det är fullt rimligt att Tess Holliday får veta att de vill kräkas när de ser hennes kropp.

Kroppspositivism-kämparna är verkliga hjältar i mina ögon. De får utstå oerhört mycket elakheter och gliringar men de ger inte upp.

Teckning av Anna-Sofia Nylund
Teckning av Anna-Sofia Nylund Teckning av Anna-Sofia Nylund Bild: Anna-Sofia Nylund/Yle teckningar

Allt detta för att pränta in sitt budskap i omvärlden: Också den som är lat och tjock förtjänar respekt, kärlek och lycka. Och det samma gäller givetvis den som till exempel är för spinkig för att uppfylla normen. Det händer rätt ofta att de som vill markera sitt stöd för tjockisarna låter argumenten gå ut över smalisarna. Kommentarer som ”karlar vill ju ha lite att ta i, vem vill väl krama en benget?” eller ”usch vilka spöken dagens modeller är, var är den riktiga kvinnorna?” gör mycket mera skada än nytta och får hela diskussionen att halka tillbaka till ruta ett.

Att jämföra människor och kroppsformer är fullständigt poänglöst. För så här är det: Vi är alla precis lika värda, oavsett vikt, hälsotillstånd och kroppsform.

Det är här viktigt! Det är inte ovanligt att tjocka människor lyfter fram sin hälsa som ett slags försvar. Kolla, mina blodvärden är riktigt bra och jag tränar regelbundet. Det gör väl mig till en mera godtagbar tjockis än de lata och sjuka tjockisarna?

Det är ett ganska obehagligt sätt att rangordna människor, för alla har väl lika rätt att existera.


Det är inte en bra sak att ha problem med hälsan, men man måste ha rätten att vara överviktig och behandlas med respekt och medmänsklighet även om livsstilen eller tyngden fört med sig diabetes eller ledbesvär. Till och med om man inte gör någonting åt det.
― Julia Skott

Att bara få vara

Min ettåriga dotter står på badrumsvågen. Hon är så lätt att vågen inte ens har noterat att någon ställt sig på dem. ”Ojojoj” suckar hon teatraliskt och klappar sig på den lilla magen. Hon har förstås ingen aning om vad hon håller på med. Hon gör bara det hon sett mig göra varje morgon medan hon sitter på pottan och iakttar mig. Och jag inser vad jag håller på med. Jag håller på att skola min bebis i kroppsförakt.

Om du är en tjock förälder får du utstå kritik av ännu flera orsaker. Hur gör du med barnen, vavava? Matar du i dem glass och hamburgare med tratt, så där som du gör med dig själv?

Visst, antalet tjocka barn ökar hela tiden, också i Finland. Vi har säkert anledning att oroa oss för den fetmaepidemi man ibland kan läsa om i rubrikerna. Här finns mycket för politiker, vårdpersonal (psst, skolhälsovårdare!), utbildare och föräldrar att begrunda. Hur hjälpa de här barnen att uppnå en bra balans mellan kost och motion utan att ungarna ska behöva känna skam?

För det finns en annan epidemi som skrämmer mig ännu mera. Självhatsepidemin. Jag insjuknade som elvaåring och kämpar fortfarande för att hitta en kur.

Tänk att en dag bara få vara. Äta, slappa, sova, dricka, skoja, jobba, jogga, yoga, baka, kocka då det känns rätt. Inte då skuldkänslorna driver mig att agera på ett visst sätt. Se mig i spegeln och bara tycka att sidu, där är ju jag. Inte genast spana in hur mycket magen putar i dag.

Jestas, jag skulle ju få så mycket mera fritid om det var så!

För mig känns det lite väl klämkäckt och obekvämt att stå framför spegeln och tjoa ”Hallå snygging, vad vacker du är i dag” men det kanske är värt ett försök. I alla fall kan det hjälpa att följa några kroppspositivister på Instagram och passa på att beundra den nakna mångfalden i första bästa simhallsduschrum (bara man inte beundrar för öppet, då blir man portad).

Men jag kan bara göra en del av jobbet själv. Omvärlden måste hjälpa till. Kanske vi kan börja med att komma överens om att alla kroppsformer är okej. Kanske vi kan hindra oss själva när vi tänker saker i stil med ”vad kan den där päronformade kvinnan ha proppat i sig för att bli sådan där?” eller ”ät en hamburgare, människa, du ser ut som något från ett koncentrationsläger” och istället tänka ”Jag vet ingenting om den där människan och så länge hen inte anlitar mig som dietist angår hens kropp mig inte heller”.

Efter att ha funderat på saken en hel livstid tror jag att jag äntligen har kommit på en förnuftig definition av vad en bra, rekommenderbar, ’normal’ vikt är. Och det är: ’människoformad’!― Caitilin Moran i How to be a woman

Det kan bli knepigt, för än så länge är de flesta fotomodeller långa och smala, till och med de så kallade plus-size-modellerna är alltid proportionerliga och timglasformade. Tjocka människor ser man mest på tv som komiska karaktärer, alternativt frossande latmaskar som tvingas göra bättring av en sträng coach (Biggest Loser, Du är vad du äter). Och de gånger en större kvinna får äran att posera på ett tidningsomslag görs oftast hennes kropp till huvudsaken, snarare än exempelvis hennes skådespelarprestationer eller sångröst.

Och fortfarande verkar väldigt många inom hälsovården se Body Mass Index som den pålitligaste av skalor, fastän den varken tar ställning till det allmänna hälsotillståndet, muskelvolym eller annat.

Så det gäller att kämpa i motvind ett slag för att komma närmare ett kroppspositivt samhälle. Men det måste göras om vi ska klara av må bättre och vara trevligare mot varandra. Fixeringen vid kroppsstorlek gör en del av oss allt olyckligare och andra allt elakare. Bantningsindustrin kanske vinner på det, men alla vi andra är förlorare. Och det behöver vi faktiskt inte gå med på.

Jag är sex år gammal och allt är toppen. Dagis är toppen. Att hyra tecknade filmer är toppen. Korvsås är toppen. Jag själv är toppen, jag är både händig och klok. Kan nästan läsa redan. Mitt mål är att bli som Ronja Rövardotter i filmen, hon är stark och vågar till och med bo i en grotta i skogen helt utan vuxna. När jag blir ännu större ska jag bli kokerska.
Jag är släktens enda barn och behandlas som en prinsessa. Bortskämd kanske man kunde säga, men jag vet bara att jag är förfärligt omtyckt. Alla har koll på mina älsklingsrätter, det luktar pannkaka ända ut i trappuppgången när jag kommer på besök.
Jag har faktiskt inga bekymmer alls. Livet kommer att bli toppen.

Mera läsning:

Skott, Julia: Kroppspanik – Fett, lögner och sjukt onödig ångest. Natur & Kultur, 2013
Baker, Jes: Things no one will tell fat girls – A handbook för unapologetic living. Seal press, 2015.
Ahlsdotter, Maria m.fl: Ätstört – En antologi om ätstörningar, fett, mat och makt. ETC förlag, 2011.
Lin, Yvonne och Grigorenko, Anatoli: Ortorexi, fixering vid mat och träning, SISU Idrottböcker, 2014.

Översättningar från engelska i texten är gjorda av Eva Frantz.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje