Hoppa till huvudinnehåll

Mari Lindman: Vad händer då vi inte längre orkar bry oss?

Filosofen Mari Lindman står vid en tegelvägg och ser mot kameran.
Filosofen Mari Lindman Filosofen Mari Lindman står vid en tegelvägg och ser mot kameran. Bild: Sebastian Bergholm/Yle filosof,mari lindman

Vi möts dagligen av katastrofnyheter utan att något görs, politiska beslut som fattas på ekonomisk grund och nöd som fortgår. Varför är det här cyniskt undrar filosofen Mari Lindman.

Ett antal olika diskussioner idag handlar om att ekonomin sätter gränserna för vad som låter sig göras, och att detta visserligen kan ses som beklagligt, men det är så det är. Utifrån det är det svårt att inte tänka på cynism just nu. Jag tror den här cynismen späs på från flera olika håll, och i många fall handlar det om att bevaka ekonomiska intressen. Kanske så här: en del av cynismen som vi omges av göder en icke-inställning: vi orkar inte längre bry oss.

Men hur ser cynismen ut?

Jag tänker på hur minister Anne Berner helt nyligen i en intervju med YLE uttalade sig om Arktispolitiken. Det har skrivits en del om att Arktis är ett hett – no pun intended – område där det gäller att hålla sig framme. Det råder nu en sorts kapplöpning nästan i gammal kolonialistisk stil. På tal om smältande glaciärer säger kommunikationsministern att klimatförändringarna är något Finland kan dra nytta av. Avståndet mellan Europa och Asien förkortas när glaciärerna smälter, och det gäller alltså för Finland att visa framfötterna i handelsruschen.

Också andra länders miljöproblem är för Finland en möjlighet, hävdar Berner enligt artikeln, givet att vårt land utvecklar teknik.

Kapitalisera på katastrof

Att försöka kapitalisera på kriser och katastrofer är inget nytt, tyvärr. Kris och katastrof kan enligt en kallhamrad kapitalistisk logik behandlas som vilken specialnisch som helst där en business opportunity dyker upp, eller till och med skapas (ett exempel som diskuterats som ett sätt att skapa kriser för att gynna ekonomiska intressen är den USA-stödda militärkuppen i Chile under sjuttiotalet).

Men en frågar sig: hur länge är det egentligen möjligt att hålla på sådär? Nåja, det viktigaste är såklart att Finland behöver rassla igång sin exportindustri illa kvickt.

Låt mig ta ett annat exempel på cynism. Jag börjar med ett bra initiativ. Flera djurskyddsorganisationer har nyligen lyft fram behovet av en ny djurskyddslag där bland annat båsladugårdar förbjuds, det vill säga ladugårdar där djuren är fastbundna i bås. Organisationerna menar också, bland annat, att djurskyddslagen ska trygga att nötdjur ska få komma ut på grönbete.

Men enligt regeringsprogrammet ska inte sådana skyldigheter införas som höjer kostnaderna för jordbruksproducenterna. Djurskydd hör tveklöst dit. Det här tänkandet präglar hur djurskydd har diskuterats en länge tid. Idén är att djurskydd är bra – så länge som det inte kostar något. Producenterna är trängda, och konkurrerar på hårda villkor. Kostsamt djurskydd hotar hela näringen och därför kan bara sådana nivåer på djurskyddet godkännas som håller branschen konkurrenskraftig.

Att argumentera för att förbjuda båsladugårdar eller ingrepp utan smärtlindring (en annan sak som varit uppe till diskussion) skulle enligt detta helt vara beroende av om de här åtgärderna innebär extra kostnader eller inte. Om kostnader, drop it. Oavsett djurs lidande, oavsett vilka konsekvenser en ändrad djurskyddslag får för djurens liv.

Det som förenar de här exemplen är att den ekonomiska verkligheten ses som viktigare än andra överväganden. Men varför är det cyniskt?

Det här är cynism

Så här skulle jag säga: cynism är att helt medvetet erkänna en beskrivning, utan att beröras av den – att se nöd och katastrof och samtidigt inte förhålla sig som om det är nöd och katastrof det är frågan om.

Djur blir spelknappar i ett ekonomiskt spel. En global katastrof blir en business opportunity. Cynism: vi fattar vad som är på gång, men whatever.

Cynism gör saker mindre verkliga för oss. Djurens eller klimatkatastrofens verklighet domnar bort, fjärmas – verklighet här i bemärkelsen: en verklighet vi är ansvariga inför, en verklighet som kräver något av oss, en verklighet som konfronterar oss. Djur och klimathot blir hanterliga, kalkylerbara ekonomiska objekt där det som är möjligt bestäms av vad vi påstår vara ”ekonomiska realiteter”.

Klimatkatastrofen ses alltså inte som ett hot vi alla gemensamt måste göra allt för att stoppa utan som en möjlighet att komma till rätta med finländarnas egna problem.

Cynism i arbetslivet

Jag kommer också plötsligt att tänka på den svenska sociologen Roland Paulsen som skrev om cynism i ett helt annat sammanhang, nämligen arbetslivet (han skriver om arbetsförmedlingens verklighetsfrämmande verksamhet). Paulsen sätter ord på en sorts cynism som innebär att en person gör sig onåbar för moraliska överväganden och moralisk kritik. Den moraliska dimensionen trängs bort, och en institutionellt ingrodd logik av ”så här fungerar det” får råda oemotsagd.

Detta innebär distansering. Det går att hålla saker på avstånd, och just avmätt konstatera att jamen, så här funkar det. Det är enskilda människor som bär upp den där cynismen, men den kan prägla en institution (det finns det nog en lång rad exempel på). Jag tror det är precis det här som händer i de exempel jag nämnde: moraliska överväganden ryms inte med då det gäller att köra på.

Det är lätt att hitta många vardagliga exempel på den här distanserade inställningen. Den är, som Paulsen föreslår, vanlig i arbetslivet, där människor i sina jobb tvingas göra sådant de anser är suspekt. ”Beklagar, jag följer bara reglerna” kan vara en inställning du själv försöker göra till din egen, som ett sätt att överleva och hantera situationen.

En sådan situation kan uppstå för en socialarbetare som arbetar under trycket av motstridiga regler, en läkare på en hälsovårdscentral med pressade tider eller en hemvårdare som rusar från klient till klient. Men alla blir såklart inte cyniska. Några blir förtvivlade, får ångest, känner samvetskval, blir förbannade, hanterar situationen med humor och kollegialt stöd.

Folk är förtvivlade

Jag tror alltså inte alls att cynism är det enda som finns. Människor ÄR förtvivlade över att moraliska betänkligheter behandlas som petitesser som stör framfarten. Förtvivlade över till exempel – för att ta det exempel som framför allt framträder som angeläget nu – en migrationspolitik vars cynism många ägnar mycket möda åt att bekämpa, över att djur behandlas som produktionsmaterial, över ett klimathot som inte försvinner någonstans om vi inte tillsammans beslutar oss för att börja leva annorlunda. Denna förtvivlan ska och får inte trängas bort genom att ty oss till idéer om hur det nu måste fungera.

Och på tal om det ligger beskrivningen ’så här funkar det’ nära resignation, trötthet. VI ORKAR INTE. Läget framstår som låst, vi blir trötta på att höra och tänka. Här tror jag ibland det kan vara på sin plats att faktiskt ta de förtvivlade reaktionerna på allvar, oavsett om det gäller klimathot, djurrätt, arbetslivet eller migrationspolitik.

Den förtvivlade reaktioner innebär åtminstone att saker inte ses som tillräckligt bra som de är.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje