Hoppa till huvudinnehåll

Att tala om böcker är omöjligt

svartvit bild av karolina ramqvist
Karolina Ramqvist svartvit bild av karolina ramqvist Bild: Jasmin Storch karolina ramqvist

Hur ska man tala med författare om deras böcker? Vill författare tala om sina böcker överhuvudtaget?

Den svenska författaren Karolina Ramqvist formulerar sitt motstånd mot att tala om det hon fått skrivet i essän Det är natten, med undertiteln "Författaren och den som skriver". Det är en liten text på 85 sidor i storlek av en tunn pocketbok. Handlingen är att författarinnan väntar hemma på att ett bud ska komma med hennes senaste bok, alltmedan hon försöker skriva ett anförande om den och märker att det är omöjligt.

Titeln Det är natten är lånad ur en av Marguerite Duras sista texter Att skriva. Där är det speciellt ett stycke som Ramqvist säger sig ha läst flest gånger och fått stöd av:

”Det är märkligt med författare. De är motsägelsefula och totalt obegripliga. Att skriva är också att inte tala. Det är att tiga. Det är att skrika utan ljud. Det är ofta lugnande med författare, de lyssnar mycket. De talar inte mycket för det är omöjligt att tala med någon om en bok som man har skrivit och särskilt om en bok som man håller på att skriva. Det är omöjligt. Det är motsatsen till film, motsatsen till teater och andra föreställningar. Det är motsatsen till all slags läsning. Det är det svåraste av allt. Det är det värsta. För en bok är det okända, det är natten, det är slutet, just det.”

Andra författare som Ramqvist för en dialog med är Margaret Atwood som kläckt det motbjudande påståendet: ”Att vilja träffa en författare för att man tycker om det han skrivit är som att vilja träffa ankan för att man tycker om ankleverpastej."

Varför skriver jag motbjudande, det låter ju ganska roligt? För påståendet rymmer en bild av läsaren som en komisk, kannibalistisk glufsare. Men böcker är samtal i det tysta och som Ramqvist konstaterar så skiljer sig ett författarframträdande från det vanliga mötet, det som äger rum då läsaren läser texten och på så vis fullbordar den. Föreläsningen blir en stum imitation av läsningen.

pärmen till karolina ramqvists det är natten
pärmen till karolina ramqvists det är natten Bild: Norstedts Karolina Ramqvist

Ung och arg

Karolina Ramqvist blev känd som en ung och stridbar feminist på 90-talet när hon medverkade i antologin Fittstim och var chefredaktör för tidskriften Arena och kritiker på Dagens Nyheter. Med böckerna om gansterflickvännen Karin och Saga som firar slamp-sommar i Stockholm formulerade Karolina Ramqvist en kvinnoverklighet som många fann lite svår att svälja.

Med romanen Flickvännen retade Karolina Ramqvist upp läsare som tycker om sympatiska huvudpersoner. Karin som är ihop med en värdetransportrånare och som tillbringar sina dagar med att fila på sitt yttre och ta droger med andra gansterflickvänner medan hon blir alltmer isolerad.

I Alltings början möter vi Saga Isaksson som har ålder och flera biografiska fakta gemensamt med Karolina själv. Saga har en radikalfeministisk mamma som lär henne att en kvinna ska vara stark och självständig. Hon vill ut i staden för att erövra dagen och natten. Där inleder hon ett destruktivt förhållande med en man som bara hör av sig när han är kåt.

Att försvara en romanfigur

För Ramqvist var det en lättnad när Märta Tikkanen konstaterade att hon säkert också tvingas försvara sina romankaraktärer på samma sätt som Märta varit tvungen att göra med sina. Det satte fingret på ett obehag som legat kring frågorna.

Eftersom hon har skrivit om slampiga flickor med våldsamma pojkvänner har Karolina Ramqvist fått svara på frågor om sin egen bakgrund och hennes erfarenheter av våld. Svaren på de här frågorna har sedan lett till ännu mer personliga frågor och det har känts besvärligt och lett till en känsla av overklighet.

Inför min intervju med Karolina Ramqvist är jag medveten om att hon inte finner det lätt att tala om sina böcker. Och när hon dyker upp till intervjun 45 minuter försenad så har jag min analys klar: aha, motstånd!

Men så är det inte hävdar hon när vi ses.

- Nuförtiden får jag ofta frågor om hur jag vill prata om mina böcker av journalister. Det här är min version. Jag tycker om att få frågor, men det kan också vara komplicerat. Jag tycker det finns en tendens att lägga problematiken till rätta, som att när jag ska ge en intervju så måste man få klarhet i hur man ska ställa frågorna på förhand. Men jag har inget behov av det. Jag tycker om raka, öppna frågor, istället för frågor som försöker skapa en författarperson av mig.

Intervjun ett förhör


”En intervju kunde vara som en undersökning eller ett förhör. 'Du har inte sett mig i ögonen en enda gång under hela intervjun', sade en journalist. Hon var sval och elegant, men hennes ögon var som inkastare på en porrklubb. Jag blev generad.”

Något att tänka på för en litteraturredaktör som jag.

I essän Det är natten skriver Karolina Ramqvist om klyvningen mellan den skrivande personen och Författaren. Har det blivit så att den som skriver plötsligt tvingas förvandlas till en estradör – en författare med stor F som har svar på alla våra frågor och som vi kan projicera våra tankar på? Läsaren för ett samtal med boken. Men det ger ju inte rätt att berätta för författaren hurdan hon är.

Så vi är tillbaka vid läsarens uppgift: att inte blanda författaren med det fiktiva innehållet. Det är lätt hänt. Men gång på gång måste vi påminna oss om att författare skriver för att de vill berätta en berättelse, inte för att de nödvändigtvis vill beskriva sina liv. Som läsare har du rätt att använda din fantasi när du läser, men gör dig inte bilder av författaren på basis av det du läser.

Läs också