Hoppa till huvudinnehåll

Koivukangas: IFK Mariehamn är inte Finlands Leicester City

Yle Sportens redaktör Anti Koivukangas.
Yle Sportens redaktör Anti Koivukangas. Yle Sportens redaktör Anti Koivukangas. Bild: Yle yle sporten

På söndag kan det omöjliga bli möjligt. IFK Mariehamn står en matchseger ifrån ett historiskt FM-guld, vilket samtidigt är lika otroligt som det är rimligt och till och med väntat, skriver Yle Sportens Antti Koivukangas.

I flera än ett sammanhang inom fotbollen har aktörer pratat sig varma om vikten av kontinuitet. Rom byggdes inte på en dag och väldigt få fotbollsframgångar har kommit över en natt, kanske då med undantag för Leicester Citys fenomenala säsong 2015-2016 som ett färskt och fräscht undantag till regeln.

Men ta och spola bandet tillbaka drygt elva år. Till den 28 april 2005. Då spelade en viss Jani Lyyski sin första ligamatch i karriären.

Lyyski, chefstränaren Peter Lundberg, assisterande tränaren Daniel Norrmén (då Ahnström), fystränaren Kristoffer Weckström och sju andra spelare ställde sig på planen för att spela IFK Mariehamns första ligamatch någonsin, vilket också bland annat svenska TV4 uppmärksammade med ett mysigt reportage.

Sami Sinkkonen, Johan Carlsson, Jens Polviander, lagkapten Daniel Ahnström, Peter Holm, Jani Lyyski, Peter Lundberg, Mika Niskala, Sebastian Wiklander, Kristoffer Weckström och Erik Sandvärn stod redo när Jouni Hyytiä inför 2768 ögonpar blåste i sin visselpipa och sparkade igång det ligaäventyr som på sätt och vis når sin kulmen den 23 oktober.

Den 23 oktober 2016. Då spelar Jani Lyyski sin 250:e ligamatch i karriären.

Jani Lyyski.
Jani Lyyski, jubilar på söndag. Jani Lyyski. Bild: All Over Press Jani Lyyski,IFK Mariehamn,Fotbollsligan

Det skrivs åländsk fotbollshistoria nu på söndag i Mariehamn oberoende hur säsongens 33:e och sista match mot Ilves slutar, hoppeligen inför en liknande publiksiffra som 2005 också denna gång.

Sommaren 2009 blev laget sex poäng ifrån ett brons, 2012 var marginalen upp till pallen nere på tre poäng och 2013 blev laget bara två poäng efter VPS i kampen om en bronspeng. Laget har varit nära en medalj i flera repriser, men efter måndagens 2-0-seger i Lahtis står det redan nu klart att det blir en åländsk medalj.

Att IFK Mariehamn står med guldets öde i sina egna händer är på samma gång totalt makalöst men ändå så fullständigt logiskt.

IFK Mariehamn gör ingen renodlad ”Leicester” i den bemärkelsen att absolut ingen skulle ha räknat med att det kommer att bli framgång för Ålands grönvita fotbollsstolthet.

Av de 506 deltagare i Yle Sportens tävling #ligatipset2016 som lämnade in en rad inför säsongen var det ändå summa två deltagare av totalt 506 som hade placerat IFK Mariehamn på guldpallen.

Och tycker du i allmänhet att den här texten andas en del efterklokhet kan jag bekräfta att jag inför säsongen hade placerat IFK Mariehamn på en nionde plats i tabellen (Urheilusanomat tippade IFK på femte plats, i Urheilulehtis ögon var IFK redo för nedflyttning).

Inför säsongen talade det mesta (och de flesta, 70 procent av #ligatipset2016 deltagarna till exempel) för HJK, men något är fundamentalt fel just nu hos Finlands största, bästa och vackraste klubb. Att tappa initiativet för en säsong efter sex raka finska mästerskap är sådant som händer, men att misslyckas för en andra säsong på raken är sådant som inte får hända.

Inte för HJK.

En stor del trodde inför säsongen på att SJK skulle upprepa bravaden från 2015 och ta klubbens andra guld i historien, men den horribla säsongsinledningen grävde en så pass djup startgrop att det blev lång väg upp till täten. Seinäjoki-lagets makalösa höstform och cupguldet i Tammerfors skvallrar ändå om att den unga föreningen kommit för att stanna i den inhemska tabelltäten.

IFK Mariehamn har bosatt sig på den övre halvan i tabellen under de senaste fyra säsongerna och landat fyra, fyra, femma och sexa åren 2011-2015. Det som för ett observant öga såg ut som en nedåtgående trend kanske bara visade sig vara ålänningarnas sätt att ta sats mot nya höjder.

Cupguldet ifjol i Valkeakoski kanske sen också bara var ett startskott.

Den åländska framgången bygger i grund och botten på några enkla nyckelfaktorer, förutom det uppenbara: att spelarna på planen gjort jobbet och levererat vecka ut och vecka in.

IFK Mariehamn har haft kontinuiteten, i praktiken i elva år nu. Peter Lundberg fick en evighet på sig att växa in i den chefstränarroll han axlade efter legenden Pekka Lyyski. Under de fyra senaste säsongerna hade han förberetts för uppgiften och med Kari Virtanens och Daniel Norrméns hjälp har de kokat ihop ett framgångsrecept som på söndagen kan få den ultimata bekräftelsen.

Peter Lundberg och Pekka Lyyski i samarbete vid IFK:s bänk.
Ur Lyyskis skugga in i rampljuset, Peter Lundberg. Peter Lundberg och Pekka Lyyski i samarbete vid IFK:s bänk. Bild: Yle/Antti Koivukangas peter lundberg

IFK Mariehamn är en del av samhället och samhället en del av IFK. Alla de spelare som någon gång representerat IFK Mariehamn minns tillbaka på sin tid med värme. Ett samhälle som bryr sig om sitt lag och välkomnar nyförvärven med öppna armar gör integrationen in i ett lagbygge enklare. De långa bortaresorna må vara ett helvetiskt gissel när man väl är inne på sin 13:e timme på väg mot Kemi, men gör också sitt för att svetsa samman truppen till en enda stor familj.

IFK Mariehamn har också lyckats med sina värvningar och här skall naturligtvis "kontoret" med klubbdirektör Peter Mattson i spetsen ha sin del av äran. Albin Granlund. Kristian Kojola. Dever Orgill. Diego Assis. Walter Viitala. Några av de nyckelspelare som i IFK Mariehamn fått blomma ut till sin fulla potential.

Och att få hem Jani Lyyski i exakt rätt läge i karriären skadade inte heller den defensiva stabiliteten.

Hur den här säsongen än slutar är det en succé för IFK Mariehamn, men att falla på målsnöret med allt i egna händer vore naturligtvis ett antiklimax av bibliska proportioner.

Det går inte att sätta ett exakt monetärt värde på vad ett FM-guld skulle komma att betyda för fotbollen på Åland i allmänhet och för IFK Mariehamn i synnerhet, men låt oss säga så här: större än så blir det inte.

För IFK Mariehamn.

För Åland.

Och för killarna som var med när det hela började: Daniel Norrmén, Kristoffer Weckström, Peter Lundberg och Jani Lyyski.

PS. Vill man ännu gotta sig i åländska minnen är det bara att kolla igenom "filmen" om ligaavancemanget och en magisk höstkväll i Björneborg 2004.

Läs också

Nyligen publicerat - Sport