Hoppa till huvudinnehåll

Albert Ehrnrooth: Mitt eget toppmöte med Shimon Peres

Albert Ehrnrooth och Simon Peres
Israels f.d president Shimon Peres t.h och redaktör Albert Ehrnrooth Albert Ehrnrooth och Simon Peres Bild: Albert Ehrnrooth Shimon Peres

För en kort tid sedan avled Israels f.d president, nobelpristagaren Shimon Peres. Endast några månader före fick Albert Ehrnrooth en intervju med honom. Intervjun handlade inte om politik, utan om hur Shimons far Yitzhak räddades till livet av en australisk präst. Den historien kom Albert Ehrnrooth mycket tätt in på livet.

Så sent som i februari i år meddelade Shimon Peres sekreterare att vi kunde spika ett datum för min intervju med Israels f.d. premiärminister och president. Jag var minst sagt förvånad. Tre veckor tidigare hade Peres genomgått ett hjärtingrepp.

När jag läste att Peres hade tagits in på sjukhus var min första, själviska reaktion: där försvann min chans att intervjua en person som har gjort betydelsefulla avtryck i historien.

Legenden Peres

Shimon Peres (1923 -2016) var inte bara en legendarisk politiker, Nobelpristagare och Israels främste förespråkare av en tvåstatslösning. Han var dessutom (praktiskt taget) den sista levande länken med den judiska statens födelse.

Jag borde ha vetat bättre. Shimon Peres gav inte så lätt upp, han tänkte inte ännu dö. Det fanns alltför många oavklarade uppgifter att ta itu med. Jag pustade ut av lättnad, intervjun skulle bli av och mitt radioprogram var räddat. Samtidigt var jag ganska förvånad att Peres, trots sin bräckliga hälsa, ville ta sig tid för att intervjuas.

Det var uppenbarligen viktigt för honom att berätta historien om hur den australiske prästen Rex Dakers räddade hans far Yitzhak Perskis liv under kriget.

Rex Dakers
Den australiske prästen Rex Dakers Rex Dakers Bild: Albert Ehrnrooth rex dakers

Yitzhak fick aldrig tillfälle att tacka pastor Dakers, men sjuttio år senare lyckades Shimon hitta australiensarens familj i Melbourne. Prästen som stoppade Yitzhaks avrättning var morfar till min fru och därför fick jag ett tillfälle att intervjua en man som 1994 fick ta emot Nobels fredpris.

Månaderna förflyter

Flera månader förflöt innan vi hittade ett datum som passade alla som var inblandade. Jag blev på nytt lite orolig när Peres sekreterare i en telefonkonversation antydde att vi inte skulle vänta för länge. Jag vågade inte fråga om hans hälsotillstånd hade förvärrats, men började följa med allt den israeliska pressen rapporterade om Peres.

Det är helt otroligt att tänka sig att Shimon Peres för bara två år sedan, vid nittio års ålder, ännu var Israels president. I den rollen åstadkom han mycket för att försöka förbättra landets ganska dåliga politiska rykte. Efter sin avgång ägnade Peres mycket tid åt att agera som ett slags goodwillambassadör.

Han var en ivrig förespråkare för Israels högteknologi och han gav aldrig upp hoppet om fred med araberna. Man kan nog påstå att han livet ut förblev Israels främste fredsmäklare. Shimon Peres hade inte minsta tanke på att vila på sina lagrar.

Peres start up blev en nation

I juni flög jag till Ben Gurions internationella flygplats som är uppkallad efter Israels landsfader. Det påminde mig om att Shimon Peres var hans skyddsling och om det inte vore för David Ben-Gurion är det inte sagt, att Peres skulle ha blivit vad han blev. Palestina var på 1940-talet för de unga sionisterna ett pionjärsamhälle och man fick ibland bokstavligen kämpa för sitt liv.

På vägen in till Tel Aviv ser man många byggnadskranar och det är uppenbart att Israel fortfarande är en ‘start up nation’. Pionjärandan lever kvar och landet kan idag stoltsera med flera av världens mest innovativa företag inom data- och biomedicinska branschen.

Shimon Peres var själv med om att ‘start up’ en helt ny nation. Mot slutet av min intervju mindes han pionjärandan, de starka banden till jorden. Peres tyckte själv att han inte växte upp i ett land, utan i en dröm.

Peres Center och persienner

Några dagar innan jag skulle träffa Peres bad hans sekreterare om en kopia av mitt pass. Israel är världsmästare på säkerhetsåtgärder och jag förväntade mig en ganska utförlig granskning. När jag väl anlände till Peres Centre for Peace i hamnstaden Jaffa var det bara två säkerhetsvakter på plats. Mitt pass kontrollerades på nytt och jag gick igenom en metalldetektor precis som på ett flygfält. Jag behövde inte lägga mina vätskor i en plastpåse.

Shimon Peres var upptagen i ett möte och jag ombads vänta. Det är inte ovanligt när man träffar viktiga personer. Att man får vänta. Och vänta. Den amerikanske utrikesministern Henry Kissinger lät alltid sina gäster vänta ett längre tag, skriver Shimon Peres i en av sina självbiografier. Det var ett sätt att mjukna upp tuffa samtalspartners och en faktor i ett maktspel.

Väntetiden ger mig ett tillfälle att begrunda arkitekturen. Peres Center for Peace ritades av den italienske arkitekten Massimiliano Fuksas och stod färdig 2010. Den gråa byggnadens fasader påminner om långa persienner konstruerade i betong. De ska skydda mot sol och insyn, och möjligtvis mot bomber.

Det intressanta är att centret befinner sig i en arabisk stadsdel av Jaffa. Shimon Peres verkade till slutet av sitt liv genuint för fred med palestinierna och därför baserade han sitt fredscenter här.

Toppmötet

Peres sekreterare, det visar sig att han har ganska många, kommer in och instruerar mig att inte ställa några politiska frågor. Jag ska hålla mig till historien om prästen och Shimons far. Shimon Peres tar emot på sitt rymliga kontor med en balkong och en härlig utsikt mot den allmänna stranden och Medelhavet. Under vårt samtal positionerar sig en säkerhetsvakt på balkongen. Han håller säkert ett öga på krypskyttar och övriga strandgäster.
Shimons son Chemi är också närvarande. Han är en framgångsrik affärsman och det var han som etablerade kontakten med min frus familj i Australien.

Denna märkliga historia började förra året när Chemi kontaktade min svärmor Joan, som bor i Melbourne i Australien. Chemi förklarade för henne att Israels f.d president och premiärminister Shimon Peres hade en tacksamhetsskuld till Rex Dakers familj. Jaha, varför det då? undrade hon och tänkte att hon hade råkat ut för en busringning.

Joans far, Rex Dakers, dog redan 1970 och min svärmor visste att han hade suttit i flera olika tyska fångläger under hela kriget. Han hade hållit upp moralen och disciplinen genom att ordna föreläsningar, sportevenemang och regelbundna gudstjänster för de australiska soldaterna.

Efter kriget visade många av dessa män sin tacksamhet och Dakers var en legend i Melbournes metodistförsamling. Men när Chemi Peres berättade för Joan att hennes far också hade räddat en jude och en nyzeeländsk soldats liv genom att fysiskt stoppa en tysk exekutionspluton, blev hon mycket förvånad. Rex hade aldrig nämnt ett ord om detta.

Yitzhak Perski dog 1982 men Shimon hade lovat honom att han skulle hitta den australiske prästen. Till slut lyckades han, sjuttio år efter incidenten ,med hjälp av Chemi och den australiska ambassaden i Canberra spåra Dakers familj i Melbourne.

Peres lyssnar verkligen

Chemi Peres tar ordet och berättar hela historien med alla dess sidospår som involverar ett flertal flyktförsök och heroiska insatser. Shimon inflikar lite försiktigt här och där medan han sitter tiillbakalutad i sin bekväma stol vid fönstret mot havet. Två damer håller ett skarpt öga på honom. Om han verkar för trött är jag rädd att de kommer att avbryta intervjun.

Chemi har efter tio minuter förkunnat allt han vet. Han är, som sagt, en framgångsrik och mycket upptagen affärsman och nästa möte väntar.
Peres två sekreterare vill egentligen avsluta konversationen här.

Men Shimon förstår uppenbarligen att jag inte har kommit hela vägen till Israel bara för att spela in en intervju med Chemi. Peres första sekreterare, tror jag, påpekar att han ska ta det lugnt och borde ta en paus innan nästa möte. Nej, jag förstår inte hebreiska men kan läsa kroppspråk. Sekreteraren får avslag och Shimon vänder sig mot mig. Hans röst är djup, han väger orden och talar långsammare än i alla de gamla intervjuerna man har sett.

När jag efteråt lyssnar tillbaka, märker jag att han sluddrar lite, men inte så farligt. Blicken är förtroendeingivande och han lyssnar verkligen, höjer lätt på ögonbrynen, när man talar. Det är inte svårt att förstå varför Shimon Peres var en så utomordentlig förhandlare.

För mig är det nu nästan obegripligt att majoriteten av israelerna verkligen hatade Shimon Peres för att han hade underhandlat med palestinierna. Han lyckades först vinna folkets respekt under sin presidentperiod (2007-2014). Statsbegravningen blev en mycket imponerande hyllning med närvarande statsöverhuvuden från hela världen.

När vi hade avslutat konversationen om den modige prästen Rex Dakers, Yitzhak Perski och den brittiske hjälten Charles Coward, fanns det ännu tid att tala om hur det kändes att bygga upp en helt ny nation “medels hårt kroppsarbete”, nästan mot alla odds.
Israel är ett land utan väsentliga naturresurser, påpekade Shimon Peres men han ansåg att dagens israeliska pionjäranda bygger på det mänskliga kapitalet och det var han mån om att förvalta.

På min egen hemsida finns resten av konversationen om pionjärandan i Israel när landet var ungt:

http://www.acge.net/interview-with-shimon-peres/

Mitt radioprogram i Dokumenterat ’Först ut i kriget och sist hem’ handlar om värden som kanske är gammalmodiga: civilkurage, självuppoffring och moralisk styrka. Vi förflyttar oss i tankarna till Australien, Egypten, Grekland, Tyskland och Palestina.
Ni får bla. höra Shimon Peres, hans son Chemi och min fru Lindyanne, som även agerade ljudtekniker.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje