Hoppa till huvudinnehåll

Sista resan med pappa

Tomas Janssson med sin pappa
Tomas Janssson med sin pappa Bild: Familjealbum / okänd fotograf tomas jansson

60 år efter att Tomas Janssons pappa tog tåget till kriget mot Sovjet, reser de tillsammans till de gamla frontlinjerna. De har aldrig pratat om kriget med varandra, och de har ingen aning om att det nu är sista chansen att på riktigt göra det.

För mig har det varit helt avgörande att ibland ha en journalistroll att gömma sig bakom.

Utan den hade jag aldrig vågat gå fram till rockgruppen U2s Bono för att prata med honom om den musik som betydde så mycket för mig på 1980-talet. Jag hade heller aldrig pratat med min egen pappa om hans krigsupplevelser. Det var som journalist som jag fick höra om hur han den 11 september 1941 tog sig från sydösterbottniska Yttermark till ett förberedande läger i Munsala. Hur han den 30 december 1941 åkte med tåg från Nykarleby mot kriget, en fyra dygn lång resa till Podporozje nordost om Onegasjön. Och hur han strax före krigsslutet undgick döden med ett hårsmån.

Det var inte så att jag i min barndom hade känt att han förträngde kriget. Tvärtom, jag kunde höra honom skämta om att det var tack vare kriget som han hade hittat sitt liv. Men det var en gång när jag och en studiekamrat pratade om våra pappor som jag insåg att jag faktiskt inte visste någonting alls. ”Var låg din pappa?”, frågade hon, och jag ”vadå var, han var väl vid fronten”. Hon kände till namn på orter där hennes pappa hade varit, jag visste ingenting. Söder eller norr om Ladoga? Ingen aning.

Det var något som vi aldrig hade talat om, kriget. Att han hade en krigsdagbok i hyllan kände jag inte ens till, den hade han aldrig nämnt för mig. Jag visste ingenting. Jag visste inte ens hur man skulle fråga, eller om jag ens ville fråga.

På 1990-talet började han åka på veteranresor till de gamla frontlinjerna. Varje år åkte han österut, och då jag kring millennieskiftet fick chansen att göra radiodokumentärer slängde jag fram idén att jag skulle följa med honom en gång. Som journalist.

Det gick något år, hans resor passade inte mina tidtabeller, kanske tvekade jag, tänkte att det var en dålig idé. Min far var ju omöjlig att regissera, var det någon som skulle ha rollen som regissör var det han, och vi hade ingen vana av ”djupa samtal”. Hur skulle jag ens kunna intervjua honom?

Men så fick jag ett sändningsdatum för ett dokumentärprogram som jag inte hade någon idé för, och när han skulle iväg på ännu en resa tänkte jag, okej, varför inte. I rollen som journalist skulle jag kanske få ett grepp också om min egen historia, varifrån jag kommer, detaljer som någonstans rimligtvis finns inskrivet också i mitt dna.

Då visste jag ingenting om att det var ”nu eller aldrig”. Att det skulle bli hans sista resa.

Resan österut

Det är tidig höst för 15 år sedan. Vi tar tåget till Jyväskylä, möter bussen som har startat i Österbotten, åker över gränsen, vidare längs Ladogas stränder fram till Aunus 300 kilometer nordost om St Petersburg där vi ska bo.

Jag känner mig som en utomjording i sällskapet. Alla andra har en relation till landskapen, också andra anhöriga som är med. Det är först nu när jag ser reserutten som jag inser var han tillbringade tre år av sitt liv, alla ortsnamn som betyder hela liv för de andra i bussen men som för mig inte betyder någonting alls.

Minnesplatta vid Tienhaara.
Tienhaara. Minnesplatta vid Tienhaara. Bild: Tomas Jansson/YLE tienhaara

Men jag är med. Upplever veteranmiddag med rysk eurodisco ur högtalarna. Ödsligheten i och runt Aunus. Små byar vid vägkanten med husen som ingen har gjort något med sedan Finland ännu var här. Veteraner som delar ut kläder till urfattiga bybor som trängs kring bussen. Jag ser lösa kor på sandvägar och väldiga högar med träklabbar och onyttjad odlingsmark och tanter som grinar med hackig tandrad. Allt är så fattigt och så långt borta fast det är så nära, som ett minne av hur allting en gång har sett ut hemma i Finland.

En dag under en utflykt söker han upp ett skogsparti. Mängden myggor är obeskrivbar. Han promenerar omkring en stund bland slitna träd, milt sagt i mitten av ingenting, och så pekar han, här låg de, skyttegravarna och korsuna där han bodde i nästan två år, från hösten 1942.

- Det var då jag kom på att beställa hermodskurser.

Pappa börjar berätta om hur han fördrev tiden under det såkallade ställningskrigets många månader. Hermods brevkurser, med hjälp av dem kunde man studera vad som helst.

- Hela 1943 läste jag, tyska och engelska. Men så tog kriget slut, så jag brukar säga att det var därför jag inte hann lära mej franska.

Det var speciellt. Min pappa skulle ju bli bonde. Det var hans öde. Han visste det, och han hatade det, så för honom kom kriget som en räddning.

Det låter vansinnigt, men så formulerade han det. Kriget satte upp och ner på allt, allt förutbestämt blev betydelselöst, alla kort blandades på nytt, och för honom öppnade kriget dörren till utbildning och ett helt annat liv.

Paul Jansson söker gamla frontlinjer.
Paul Jansson söker gamla frontlinjer i skogen. Paul Jansson söker gamla frontlinjer. Bild: Tomas Jansson aunus

- Men det var viktigt också för att, ja, jag blev ju inte galen, och jag börja aldrig dricka hembränt som många andra gjorde för att fördriva tiden. Så egentligen ska jag väl inte vara missnöjd med kriget eftersom jag också klara mej helskinnad ur det. För det var då jag märkte hur roligt det var att studera och läsa, och hur enkelt det var, i jämförelse med att såga stockar och gräva diken.

Men var du aldrig rädd?

- Nej jag räknade aldrig med att jag skulle stupa, för mej var problemet hur länge det skulle hålla på. Det är underligt, jag har funderat på det efteråt. Jag minns såna som hela tiden var ängsliga för att de skulle stupa, och de stupa nog också, för det mesta.

Journalistrollen

På något sätt är det en vansinnig situation.

Jag vet inte vad jag gör här, i Aunus. Jag har aldrig rest med pappa så här, och i flera dagar är jag bara sonen som blygt håller sig i bakgrunden när pappa, som alltid, är sitt underhållande sällskapliga nyktra jag tillsammans med alla dem som jag inte känner.

Paul Jansson träffar på en Aunusbo under en promenad.
Paul Jansson på Aunuspromenad. Paul Jansson träffar på en Aunusbo under en promenad. Bild: Tomas Jansson aunus

Sista dagen tar jag mod till mig, och bestämmer mig för att byta roll. Jag måste äntligen bli journalisten som kan ställa frågor och inte vänta på att den där sonen ska våga göra det, eller att pappa ska börja berätta. Om han inte har gjort det under mina första 40 levnadsår, varför skulle han plötsligt göra det nu?

Det är då jag frågar, om han aldrig var rädd, eller om han minns sin första riktiga strid.

Klart han minns. Fast han aldrig har talat om den med mig, fast han framför mig alltid har varit som om krigsupplevelserna inte längre existerade. Klart han minns. Vansinnet. Och det som han kallar för den vackraste döden.

1942. Våren närmar sig. De hade skidat långt in i skogen, placerats på en kulle där de bodde i tält. Till en början var de inringade, och fienden anföll.

- De bara rusa framåt och skrek, rakt mot maskingevären. Vi granatkastare låg då kanske en kilometer därifrån och hörde allt det där, skriken och maskingevären, samma sak upprepades i tre dagar, skrik och skrän och automatgevär. Till slut drog de sej tillbaka, det fanns väl tusen i livet och de grävde ner sej för försvar, men vi slog en ring runt dem och efter tre veckor gav de sej frivilligt.

- Då hade snön börjat smälta bort, och då fick de som första arbetsuppgift att begrava 14.000 kamrater som låg där i snön.

- Det där var det hemskaste jag såg, hur de låg där i lager på varandra, sönderskjutna och sönderrivna, jag var verkligen chockerad.

- Men det gick om på några dagar. Jag minns bara en vacker ryss som hade satt sej i snön, struphuvudet var bortrivet, det var det enda såret jag kunde se, han hade båtmössa, långt ljust blont hår, lockigt, kunde vara i 20-25årsåldern. Det var den vackraste döden som jag någonsin har sett.

- Det var den gången jag begrep att kriget är det vansinnigaste som finns. Men sen fick man lov att hålla på då.

Lokalväg i Aunus kring millennieskiftet
Bypromenad utanför Aunus sensommaren 2001. Lokalväg i Aunus kring millennieskiftet Bild: Tomas Jansson/YLE aunus

Den stora frågan

När vi redan har kommit hem vet jag att jag måste ställa frågan som har legat och väntat inom mig, från det att vi steg på tåget till Jyväskylä. Varför han aldrig hade berättat något om kriget för mig.

- Ja jag förstod att ni inte alls var intresserade, svarar han, som om det var något helt självklart.

- Din äldre bror i alla fall kom med kommentarer som inte var så uppmuntrade. Och då jag var lärare hörde jag pojkar som berätta om sina pappor som inte kunde tala om något annat än det där kriget. Så jag tänkte att, jag skall väl inte då.

- Och jag hade ju annat att göra efter kriget, jag ville studera och arbeta och det var mycket intressantare. Så jag hade glömt kriget då och var trött på att höra hur vi deltog i Hitlers krig. Inte hade vi något att göra med Hitler vi inte, vi måste ju strida för livet vi.

Men när freden till slut kom, visste du då alls vad du sku göra?

- Nej inte alls. De flesta var jordbrukare och börja gräva i jorden igen, men det hade jag bestämt mej för att inte göra. Jag tänkte möjligen fara till Amerika och bli en rik man där, men... Det öppna sej vägar av sej själv. Jag behövde inte anstränga mej mycket, jag bara hängde med, nu händer det och nu händer det och jag är med hela tiden. Det var kanske allt vad jag tänkte.

Nära döden

Ibland tänker jag fortfarande på hur mycket slumpen styr våra liv.

Som att jag faktiskt åkte med den gången, och inte sköt upp resan ännu en gång. Då hade vi aldrig rest tillsammans, då hade jag aldrig hört honom berätta själv. Det är något med minnet som hade slocknat om vi aldrig hade talat om det, en linje som inte hade förts vidare.

Eller kriget som ledde till att min far som den första i sin släkt inledde och avslutade universitetsstudier, en klassresa som också öppnade för de val som jag själv har gjort.

Slumpen, som också räddade min fars liv.

Det var den 20 juni 1944, ”samma dag som ryssarna tåga in i Viborg”, minns pappa. Jag måste kontrollera det senare, kan han verkligen minnas datumet? Ja, det stämmer. Klart han minns.

Och så fortsätter han berätta.

Tåglinjer 1944.
Tåglinjer i Karelen 1944. Elisenvaara ligger nere till vänster Tåglinjer 1944. Bild: Tomas Jansson/YLE Karelen

- Då var det vackert väder, torrt och soligt, vi kom till Aunusslätten där vi stanna för att simma. Vi fick lift med en lastbil, och så köpte man mjölk av ryska damer som stod vid vägkanten och bedrev affärer, ägg och mjölk, vi vandra vidare till Alavoinen där det fanns en järnvägsstation, och sen klev vi på ett tåg och åkte i finaste sommarväder längs Ladogas kust.

Pappa pekar på en karta som jag har med mig. Pitkäranta, Sordavala...

- Så kom vi till Elisenvaara. Det var där vi höll på att bli ihjälbombade.

Det handlade om någon minut, berättar han. De första bombflygen kom just och just för tidigt för min pappas tåg.

- Vi hade ett par hundra meter kvar till stationen då de första bomberna föll. Vårt tåg bromsa så hårt det gick och vi rann som ormar ner från vagnen i gräset och gömde oss. Och där såg man då hur flygeskadrarna kom och släppte sina bomber precis rakt på stationsområdet. Där var fyra tåg, ett med 400 karelska åldringar som skulle bort. De blev alla sönderbombade.

"Pappa, Aunus och jag"

I oktober för femton år sedan blir den sedan klar, radiodokumentären ”Pappa, Aunus och jag”. Våren därpå drabbas pappa av en hjärninfarkt som stoppar ytterligare resor till de gamla krigsskådeplatserna.

Då jag efter hans död går igenom mängden papper och böcker han lämnade efter sig, hittar jag tiotals tidningsurklipp med skrifter om hans krigsminnen. Den första artikeln är publicerad redan hösten 1984, sjutton år innan vår resa! Varför sände han aldrig den åt mig?

Då hittar jag också hans krigsdagbok, ett svart vaxdukshäfte vårdslöst intryckt mitt bland en mängd diktböcker som jag har bestämt mig för att slänga. Jag har brått, lägenheten ska tömmas, och det är rena slumpen att jag tar mig tid att titta efter vad det där häftet innehåller.

Så förs en linje vidare. Och vi hann i alla fall med vår resa. Sista resan.

Lyssna på radiodokumentären "Pappa, Aunus och jag".

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje