Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: En släktforskningshistoria med vingesus

Johanna Boholm.
Johanna Boholm är aktuell med sin andra bok, "Jag är Ellen". Johanna Boholm. Bild: Martin Nyberg Johanna Boholm

För tre år sedan debuterade Johanna Boholm med den lilla volymen Bygdebok som var en suggestiv berättelse om två systrar och en skugglik fadersgestalt i en kaotisk och skör värld av oförlösta minnen och en tilltagande upplevelse av overklighet.

I den nyutkomna boken Jag är Ellen rör vi oss också till en del i det förflutnas landskap. En ung kvinna vid namn Johanna deltar i en kurs i släktforskning för att ta reda på mer om sitt arv och sin släkthistoria – om de berättelser, de drömmar och de sprickor som kommit att genomsyra hennes liv.

Romanen inleds med ett slags skapelseberättelse där det gråbruna vattnet svallar runt en lerig holme. I mitten av holmen bygger fåglar ett bo av kvistar som de tätar med hö och löv.

I boet ligger ett övergivet ägg, och ur ägget strömmar ett liv som ”rör sig som en ringlande strimma morgonljus genom skuggiga sänkor, det söker sig ut i gläntor; det rinner ner i diket, över åkrarna, vägarna, det fyller samhället, kyrkbyn, och så: // har det gått hundra år.”

I Johanna Boholms poetiska text spelar äggen och fåglarna en central roll – som bild för livets ursprung liksom för ofruktsamhet. Som sinnebild för sådant som skaver och smärtar (vingar som trycker och ömmar bakom skulderbladet och blir till värkande bölder), för tidens gång och alltings flyktighet (fjädrar som lossnar och fladdrar iväg, fågelvingar som vill flykt och vingesus), för släktträd som slår rot där fåglar kan reda sig ett bo.

Pärmbild till Johanna Boholms roman "Jag är eLLEN".
Pärmbild till Johanna Boholms roman "Jag är eLLEN". Bild: Schildts & Söderströms förlag Johanna Boholm

En vindlande färd genom tid och rum

I Bygdebok växlade Johanna Boholm mellan olika tidsperspektiv - tidsplanen luckrades upp och gränserna för ett du och ett jag blev flytande.

Jag är Ellen är likaså en berättelse där tiden är rörlig och obegränsad, där alla decennier och avlagringar ryms i samma kropp, alla historier får plats i samma spröda och spräckliga ägg.

I berättelsens början lär vi känna stumma och skröpliga Ellen som sitter inklämd i en stol med värkande kropp och obrukbar hand. Likt en fågel burrar hon upp sig och känner hur det sköra skelettet inuti bröstkorgen minns en flykt, ”en snabb dykning ner i vårens första blommor, i mossa – ”.

Ellen är ett slags urtidsmoder, en gestalt som sägs hålla ihop tiden - men ägget i hennes hand är dött. Hon är den skadade Fågelmamman som inte kan (eller tillåts?) ruva sina ägg, som inte kan annat än drömma om sina ofödda längtansfåglar.

Över boksidorna singlar fjädrar och snöflingor, bitar av papper och tygrester likt minnen och spån från sekler tillbaka.

Under historiens gång flyter Johanna och Ellen ihop från ett vi till ett jag och berättelsen gör en vindlande färd genom tid och rum, kroppslighet och minnen - genom lager av smärta och sårigheter, genom år av längtan och en önskan att fly(ga).

Genom berättelsen vandrar också en skinande vit sidenhandske som blir ett slags budbärare från generation till generation.

På skogsvägen vandrar den sjungande Boholmsmannen fram i klumpiga stövlar och alltför tunga ytterkläder. Han är en gestalt som blir något perifer och gäckande – är han en avliden släkting? Vilken är hans koppling till Ellen och Johanna? Och vem är/var egentligen Ellen?

Oförlösta och obearbetade känslor

Johanna bär omkring på en väska fylld med fågelägg i olika storlekar och olika ljusa nyanser – är fågeläggen framtiden eller tillhör de det förgångna, är äggen liv i vardande eller förspillda liv?

Såsom kursledaren i släktforskning uttrycker det:

”Det kan komma underliga saker ur dina ägg: jag tänker mig något enögt, något vridet, stumt och sjukt, något kletigt och rinnande, frånstötande …”

Frågorna hopar sig – läker tiden alla sår, kan oförlösta och obearbetade känslor och erfarenheter gå i arv, och vad gör vi av alla minnen som ristats in i vårt kollektiva släktminne?

Johanna Boholms text undflyr alltför snäva tolkningar och bör inte fångas in i någon liten och nätt fågelbur. Den som ger sig texten hän blir däremot rikligt belönad.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje