Hoppa till huvudinnehåll

I Moskva avbröts visningen av Pojkarna av ett bombhot

En flicka med en svart luvtröja har en svartvit mask över ansiktet och håller i en brinnande fackla.
En flicka med en svart luvtröja har en svartvit mask över ansiktet och håller i en brinnande fackla. Bild: Oy KinoScreen Illusion ltd pojkarna,Girls Lost

Filmen om tre flickor som tack vare en magisk växt får prova på att leva som pojkar har väckt starka reaktioner – både positiva och negativa. På skalan ryms allt från full poängpott till bombhot.

Bella, Momo och Kim är fjorton år gamla och ständigt trakasserade i skolan. Tacksamt villebråd eftersom de inte är så bra på sport, inte är riktigt som de andra, inte passar in i mallen för hur flickor förväntas vara.

Men eftersom de trots allt är flickor får de vänja sig vid att bli kallade fulfittor och uppmanade att visa pattarna. Allt medan lärarna tycker att det är upp till dem själva att säga ifrån.

Så vad händer när denna trio kommer över en magisk växt som gör det möjligt för dem att förvandlas till pojkar?

Upplägget i Alexandra-Therse Keinings filmatisering av Jessica Schieferaus roman Pojkarna bäddar för diskussioner om genderfrågor och könsrollsmönster. När blir den egna kroppen ett fängelse och vilka egenskaper förknippas med flickor och pojkar?

Ett tema väl lämpat för en regissör som säger sig gilla utmaningar. Och en film som gjord för att i finländska sammanhang premiärvisas i samband med Kärlek & Anarki-festivalen i Helsingfors.

Bella, Kim och Momo sitter på golvet i ett växthus och planterar ett frö i en kruka.
Bella, Kim och Momo sitter på golvet i ett växthus och planterar ett frö i en kruka. Bild: Oy KinoScreen Illusion ltd louise nyvall,Girls Lost

Kropp och kärlek

När Alexandra-Therese Keining (född1976) slog igenom med filmen Hot Dog för fjorton år sedan var hon den yngsta kvinnliga filmregissören som någonsin debuterat i Sverige.

Sedan dess har hon bland annat väckt uppmärksamhet med Kyss mig (2011) – en film som snabbt utropades till en Fucking Åmål för vuxna.

Efter den kontaktade producenterna på Göta Film henne med erbjudandet om att filmatisera Pojkarna. En ungdomsroman som 2011 hade belönats med Augustpriset med motiveringen: En idéroman som strävar efter att upplösa språkets, växandets och verklighetens gränser. Om kroppen som slagfält och manligheten som drog.

- Jag hade inte läst romanen innan jag blev tillfrågad, men när jag väl gjorde det blev jag helt tagen. Den är så poetiskt och vackert skriven, en surrealistisk dröm på många vis. Det blev jag fascinerad av och kände mig samtidigt utmanad att försöka göra film av den.

- Jag känner att jag tagit mig mycket friheter genom att filtrera texten via mig, säger Keining och får mig att undra om hon minns någon bild som etsade sig fast hos henne under läsningen?

- Jag kommer att tänka på två scener – först och främst när Kim eller hen berättar att hen känner det som att hen har ett blixtlås i kroppen. Det är en stark metafor för att det finns en annan person i hennes kropp. Och så har vi scenen då Kim (när hon är pojke) badar tillsammans med Tony i bäcken.

- Texten har överhuvudtaget massor med undertoner och föder mängder av bilder, den framstår nästan som en bildkavalkad, säger regissören som själv debuterade som författare för två år sedan.

Närbild på filmregissören Alexandra-Therese Keining
Närbild på filmregissören Alexandra-Therese Keining Bild: Oy KinoScreen Illusion ltd pojkarna,Girls Lost,Alexandra-Therese Keining

Den magiska musiken

Scenen då flickorna genomgår den magiska metamorfos som gör dem till pojkar är oerhört stark i filmen – såväl visuellt som ljudmässigt och det är uppenbart att även musiken spelar en viktig roll.

Under besöket i Helsingfors har Keining med sig Sophia Ersson som stått för den biten.

- Vi började väldigt tidigt jobba med musiken – redan under castingen. Vi tog fram ljudbilden, experimenterade, bollade idéer och funderade på vad Pojkarna egentligen är för en film. Den ändrar ju karaktär efter hand och det är många stämningar som behöver byggas för att få fram det magiska.

Men hur vet man när man hittat rätt balans mellan bild och musik – när är det nog?

- Här fick ju musiken en stor roll, den blev nästan en egen karaktär i sig – om man jämför med andra filmer där musiken mest är små trudelutter som kommer då och då och som närmast är till för att förstärka eller berätta någons historia, skrattar Ersson.

- Jag filmar väldigt mycket dialoger och scener, vill ha så mycket material som möjligt att jobba med, men sedan sitter jag och skalar av och skalar av och skalar av, säger Keining som ändå håller med om att musiken spelar en större roll i Pojkarna än i någon av hennes tidigare produktioner.

Regissören Alexandra-Therese Keining och kompositören Sophia Ersson poserar.
Sophia Ersson och Alexandra-Therese Keining besökte Helsingfors i samband med Kärlek & Anarki-festivalen. Regissören Alexandra-Therese Keining och kompositören Sophia Ersson poserar. Bild: YLE / Silja Sahlgren-Fodstad sophia ersson, alexandra-therese keining

Motigt i Moskva

Musiken och magin må ha imponerat på många kritiker och festivalbesökare, men i Ryssland sågs filmen inte med blida ögon. En film som riktar sig till ungdomar med ett tema som uppmanar till ett utforskande av den egna sexuella identiteten uppfattas där som direkt lagstridig.

- Vi blev influgna för att visa och diskutera filmen på en festival och det var en fantastisk publik som hittat till det obskyra utrymme där filmen skulle visas. Arrangörerna måste hela tiden flytta ställe eftersom de visste att de skulle bli hotade. Efter 20 minuter kom mycket riktigt det första bombhotet och då måste alla evakueras. In kom bombhundar och poliser och sedan återupptogs visningen inte - det ansågs vara för farligt, berättar Keining.

- Visst var det otroligt obehagligt, men samtidigt var det en stark upplevelse att ha varit med om att göra en film som den här modiga festivalen ville ta in. Det är inte långt mellan Stockholm och Moskva, men väldigt långt när det gäller öppenheten kring sådana här frågor, konstaterar Ersson och Keining plockar upp tråden.

- Filmen gick upp allra först i Toronto och har sedan dess visats på många festivaler och det blir väldigt olika reaktioner beroende på vilket land man är i och vem som tittar. Vissa blir superprovocerade och tycker att man nog kan göra film om att bli vampyr eller superhjälte, men att det här med att byta kön eller vara i limbo någonstans mitt emellan är för mycket.

Emrik Öhlander poserar framför en spegel i filmen Pojkarna.
Emrik Öhlander poserar framför en spegel i filmen Pojkarna. Bild: Kinoscreen Illusion Oy pojkarna, emrik öhlander

Fucking Åmål - dubbelt upp?

När Keinings film Kyss mig hade premiär drogs det genast paralleller till Fucking Åmål och ironiskt nog gör man detsamma i samband med Pojkarna.

- Som filmskapare får man vara beredd på att folk runt en säger att "alla gör sådant här" och "det är hur lätt som helst att finanisera hbtq-filmer" - men i Sverige har vi faktiskt inte gjort en enda film om två huvudkaraktärer som är lesbiska sedan Kyss mig. Så jag tycker det är patetiskt att försöka upprätthålla bilden av att det görs sådana hela tiden, säger en påtagligt irriterad Keining

Personligen ser jag inte Pojkarna som en skildring av homosexualitet utan mera som en studie i en sökan efter den egna identitetens konturer. Och jag värjer jag något mot bilden av att flickorna i och med iklädandet av en manlig identitet plötsligt finner en nyvunnen kraft - som om självförtroende och styrka hörde hemma i den manliga sfären.

Och uppenbarligen har Keining inte heller velat spela primärt på frågan om vad som uppfattas som manligt respektive kvinnligt.

- Jag ville framhäva att kraften kommer ur att de antar en ny identitet snarare än att det handlar om just en manlig identitet. Boken bygger mera på att det är där styrkan ligger, men jag ville väldigt tidigt särskilja mellan flickornas upplevelser: Bella och Momo vill inte bli killar, men för Kim är det annorlunda. För mig var det viktigt att anspela på det, säger Keining som inför nästa film själv byter både genre och form.

En internationell satsning om en politisk skandal med en oscarsbelönad skådespelare i huvudrollen är under planering. Mer än så kan hon inte ännu avslöja. Och nervös är hon inte. Inte ännu.

- Just nu är det roligt, spännande och utmanande. Jag dras till projekt som ger mig de känslorna - jag måste känna att jag är beredd att leva med något i 5-6 år. Prestationsångesten har inte gripit tag i mig än – men den kommer nog!

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje