Hoppa till huvudinnehåll

Flera knivhuggningar i Åbo

Möt vinnaren av årets Svenska Yles litteraturpris

ann-luise bertell
ann-luise bertell Bild: Anna Dönsberg/Yle Ann-Luise Bertell

Vänd om min längtan är en Amerikaroman som trollbinder från början till slut. Där man kanske hade väntat sig en utvandrartrilogi bestående av tjocka tegelstenar vänder Ann-Luise Bertell fördomsfritt upp och ner på konventionerna. Hon skriver kort och koncist i berörande och hjärtskärande scener.

Bertell visar hur svek, våld och tystnad kan forma oss till någon eller något vi inte vill vara. Hon pekar på konsekvenserna av de beslut vi fattar i livet. Hur de präglar oss och hur de kan – obehandlat – prägla också kommande generationer. Och utan att blinka lägger Bertell in en själslig dimension som ger boken extra tyngd.

I Vänd om min längtan faller bitarna slutligen på plats, boken tar måhända slut – men berättelsen lever kvar.”

Så lyder prismotiveringen för årets vinnare av Svenska Yles litteraturpris Ann-Luise Bertell.

– Tack! Det är ett fint erkännande och jag är väldigt glad för att Magnus bestämde sig för den här boken.

Du är ju en mångsidig begåvning, skådespelare, regissör och författare. Hur viktigt är skrivandet?

– Det viktigaste. När människor frågar brukar jag svara att om jag skulle vara tvungen att välja så skulle jag välja skrivandet. Jag tycker att det är roligt att vara med andra, som när jag regisserar. Men det känns ändå som att mitt liv går och jag inte gör det jag borde göra på riktigt. Att jag slutade som teaterchef på Wasa Teater handlade mycket om att jag ville ha mera tid för mitt skrivande.

Vänd om min längtan heter romanen. Att vända om längtan är vad en av personerna kan. Hur kom du på en sådan egenskap?

– Jag försökte läsa in mig på början av 1900-talet och där mötte jag en beskrivning av det här. Jag slog ju ner på detta som en hök och frågade min pappa om han hade hört om detta. Jovisst, sa han och använde samma ord; längtan. Då tänkte jag att det här absolut är någonting som jag måste använda. För det är inte ett vanligt ord i Österbotten. När jag hittade det så tänkte jag att det här är ju precis vad det handlar om. Hur längtan driver huvudpersonen åt olika håll och hur hon hela tiden måste jobba med att vända om sin längtan.

– Jag har ju själv spelat Dollar-Hanna, Lars Sunds episka gestalt på Wasa Teater och funderat mycket på detta med Amerikaemigranter, men oftast så tycker jag att man inte tar med alla känslorna som det måste innebära. Det måste ju ha varit och är fortfarande jättejobbigt för de mänskor som råkar ut för det.

Du har tagit ramarna till historien från din mormor Maria Alinas liv. Var hon en gåta för dig?

– Det var hon ju nog kanske. Hon var väldigt utåtriktad och parant. På något sätt kändes det att hon inte riktig hörde hemma där i den här byn där hon bodde. Men hon berättade egentligen inte någonting om den här Canada-tiden. Jag brukade sitta där uppe på hennes vind där hon hade trunkarna. Och det är ju klart att hela den här viljan att berätta om det här kommer från min barndom, att jag inte visste så mycket om det. Min mamma och moster brukade tala om att hon inte berättade någonting. Det var liksom locket på och det är ju en hemlighet som gör att man blir ännu mer intresserad, så fungerar det. Den äldre generationen talar ju inte om saker som varit och gjort ont. Och just därför tycker jag att det är viktigt att man talar om sådant. Jag har känt det väldigt länge, att jag bär på den här berättelsen.

Det är en i många stycken en ganska svart och sorglig historia, även om där också finns djärva och kloka personer. Det finns också två våldsamma män här. Är det något vi också tiger om?

– Jo, naturligtvis. Vi vet ju hurdan statistik vi har i det här landet. Och det är någonting vi borde tala mera om. Jag vet ju inte om det var min mormors erfarenhet, men jag tror ju inte att det är så väldigt långt från sanningen, om vi säger så.

Denna Maria Alina skriver ett brev till sin dotter. Gäller det också för din mormor?

– Jo, det är en helt sann historia. Jag har kontaktat min moster som blev kvar där i Canada. Kanske jag har dramatiserat det lite, gjort henne yngre än hon var. Men samtidigt när jag själv blev mor började jag tänka på det här att hon faktiskt blev kvar där och att det inte var något vi gjorde en stor affär av. Det är ju jättemärkligt egentligen. Men hon har en uppfattning att hon haft ett bra liv. Fast inte vet jag om jag skulle vilja att den här boken blev översatt till engelska...

Det som också slog mig är att hela formen på din roman är ord som aldrig skulle formuleras. Det är en dement person som skriver ned sin historia. Och det som betecknar demens är ju att den kommer som en mur mellan individen och hennes tankar och mellan henne och hennes omvärld. Så den här berättelsen skulle vi aldrig kunna höra.

– Nej, du har rätt. Jag har ju inte egentligen tänkt på det. Jag vet inte hur det kommer att gå med det här häftet, skriver huvudpersonen, det får gå som det går. Det är en ganska stor del det här att hon försöker tala om sådant som hon aldrig har talat om. Det är det som är hela drivkraften i boken.

Det är det som är fiktionens makt, att man kan göra så här.

– Det tog mig många, många försök att komma fram till den här rösten och att det var på det här sättet den här boken skulle berättas. Men sen när jag insåg att det ska gå via den här gamla damen och hennes betraktelser bakåt så gav formen innehållet. När jag hittade den här rösten så förstod jag hur det skulle skrivas.

pärmen till ann-luise bertells bok vänd om min längtan
pärmen till ann-luise bertells bok vänd om min längtan Bild: Marginal Ann-Luise Bertell

En berättelse om det som fattas

I Vänd om min längtan skriver alltså en åldrande Maria Alina brev till Lidia som läsaren snart förstår är hennes dotter som hon inte sett på länge. Breven skriver hon eftersom hon är rädd för att hon ska lämna allt utan att någon ska få veta vem hon är. Berättelsen glider mellan olika plan. Ibland kommer J.R. Ewing på besök hos den gamla damen och ibland har hon glömt bort att korna ska mjölkas. Korna som förts till slakt för länge sen.

Hon har aldrig lärt sig använda fjärrkontrollen till den nya tv:n och känner att ingen behöver henne, att släktingarna inte bryr sig.

Om att bli osynlig

Skildringen av hur det var börjar med en tragedi när familjens häst skenar och åstadkommer fars död. Det är ett slag som kommer att prägla hela livet för flickan Maria. Trots att hennes mor gör vad hon kan, så leder det till att Maria och hennes bror Harald blir de barn ingen ser eller vill se. Mors nya man August bär på en ilska som går ut över hans närmaste. Det är en ilska som eldats under av bybornas förtal om den odugliga ungkarlen som bott med sin mamma i många år.

All denna tystnad och allt detta missunnsamma snarvlande lämnar spår i mänskorna. I små pojkar som växer upp till tystlåtna män som tar till flaskan eller låter vreden pyra. Ann-Luise Bertell skildrar skickligt nödens och vanmaktens arvssynd. Den som går från generation till generation om inte någon har tillräckligt med kärlek att stoppa det onda från att ärvas vidare.

Drömmen om ett nytt liv

För att överleva måste man hitta sin plats och för storebrodern Harald blir drömmen om Amerika det som får honom att resa sig från hugg och slag och ge sig iväg. Han planterar samma dröm hos Maria och när han skickar pengarna som gör det möjligt beger hon sig iväg.

Men det är inte lätt att lämna en liten kärleksfull bror ensam i det karga hemmet. Maria får lov att kämpa med sin längtan att skydda sin lillebror från allt ont i världen och sin längtan att själv forma sitt liv. Ett mycket smärtsamt val.

Att slitas itu

Livet i Canada blir som det blir, inte bara hårt slit och besvikelser, men ofta otryggt. Ett halvt liv senare återkommer Maria. Men den stora sorgen som nästan tar andan ur henne är att lämna en dotter kvar hos en man som inte ger henne ifrån sig. Alltid dessa barn som tvingas ta avsked av vuxna vars beteende de inte kan förstå.

För Maria blir det som om hon åkt ifrån och ödelagt delar av sina liv. Ingenting blir som tänkt varken här eller där även om allt till det yttre ser bra ut. Vänd om min längtan beskriver den ensamhet ordlösheten bygger mellan mänskor och hur smärtsamt det kan vara att klippa av sina rötter. Marias hemvårdare heter Ramy och är hemma från Somalia: ”hennes rötter har brustit. Jag kan se det i hennes ögon. Hon talar inte om det viktigaste.”

Vänd om min längtan är en bok full av sorg och insikten om vad kärlekslöshet och brist på empati gör med mänskor. Bertell skriver med en intensitet och ett språk som gör att berättelsen drar en vidare. Den åldrande Maria och barnen som tvingas sluta sig kring sin ensamhet dröjer kvar hos läsaren som en uppmaning att se sin egen och andras längtan, inte tvinga den att vända bort.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje