Hoppa till huvudinnehåll

Erlend Loe går igång på identitetskriser

Författaren Erlend Loe.
Författaren Erlend Loe besökte Helsingfors bokmässa. Författaren Erlend Loe. Bild: Yle/Eva Pursiainen Erlend Loe,erlend loe

Erlend Loe är känd för att med skärpt, svart humor skriva om udda typer som bryter normen. Idén till hans senaste bok kom från ett träd som växer utanför hans hus i Oslo. I det skulle man kunna sitta och kika in på familjens liv, utan att någon märker. Det gör romanens huvudperson, Andreas Doppler. Vi pratar om identitetskriser och att alla egentligen bara vill bli kramade i en mjuk soffa och höra att allt ska bli bra igen.

I 20 år har Erlend Loe varit ett namn. Han slog igenom med Naiv. Super år 1996 och har sedan dess skrivit en lång rad romaner och barnböcker, men också tv- och filmmanuskript. Hans senaste bok, Slutet på världen som vi känner den, kom ut i svensk översättning i höst.

Det är den tredje boken om Andreas Doppler - och sist vi hörde från honom hade han lämnat sitt välbärgade medelklassliv i en förort till Oslo och flyttat ut i skogen.

Hade du saknat Doppler?

- Ja, det hade jag egentligen. Jag hade inte tänkt skriva mer om honom, det kändes litet vulgärt och billigt att skriva flera böcker om samma huvudperson och att använda samma idé flera gånger. Men så fick jag en idé om hur boken kunde börja och då blev jag ivrig.

Att lämna allt och tro att livet stannar utan en själv

Andreas Doppler har tillbringat tre år i skogen, utanför civilisationen, med älgkalven Bongo som enda sällskap.

Hans starka känsla för att undvika förvirrande "människosignaler" har förbytts i ett minst lika starkt behov av att få tillbaka sin familj: Sin fru och sina tre barn som han bara lämnade. Han tänker att de måste ha saknat honom olidligt mycket. Att barnen måste ha fått problem, kanske med knark, på grund av avsaknaden av en far i huset, men nu skulle han komma tillbaka och familjen skulle bli ifrån sig av lycka.

Bokpärm: Slutet på världen som vi känner den av Erlend Loe.
Bokpärm: Slutet på världen som vi känner den av Erlend Loe. Bild: Alfabeta Förlag Erlend Loe

Naturligtvis går det ju inte som Doppler tänkt sig - det gör det sällan i Loes historier.

Doppler möts av ett hus som målats om, och inser att en annan man nu sover i hans säng och använder hans dusch i källaren efter sina löpturer. Då flyttar Doppler in i ett träd på bakgården, och därifrån håller han sin familj under uppsikt och smider ränker för hur han ska få den nye mannen ur huset.

- Det finns ett träd utanför mitt hus, jag kunde göra det och ingen skulle se mig, säger Erlend Loe.

Vi pratar om det naiva och självcentrerade med att lämna allt och föreställa sig att livet ska gå under utan en själv. Men livet tenderar att fortsätta sin gilla gång.

- Ur Dopplers perspektiv har han varit på en resa medan familjen bara har väntat på honom, han ser inte för sig att det har utvecklats i det huset i den familjen. Så tror jag det är när man är borta, man ser mest sin egen lilla värld. Jag har rest runt och varit borta och tänkt att nu blir det säkert jobbigt när jag kommer tillbaka, men livet går ju vidare. Följaktligen med den insikten att man kanske inte är så viktig för livets fortgång trots allt.

Humorn är ingen accessoar

Erlend Loe är känd för sin svarta, snillrika humor. Han säger att det inte är något han tar ur en verktygskasse bland andra ting, som ett litterärt grepp, utan berättelserna blir sådana eftersom han själv är sådan. Idéerna till böckerna kommer ofta från det han tycker är kul och absurt, från ett skevt sätt att se på världen.

- Det ger mig mer energi, jag tänker nästan aldrig psykologiskt när jag planerar en bok. Man kunde ju fråga sig vad som händer med en familj som mister sin far i tre år. Man kunde se på den familjens konstellationer på allvar. Men det har jag inget intresse av! Det får nån annan göra.

Identitetskris som inspirationskälla

Identitetskrisen intresserar Erlend Loe, som är 47 år gammal och märker att folk omkring honom krisar. De skiljer sig och gör tvära kast i tillvaron.

- Är det så här det blev? Hade jag inte större potential än så här? Är jag med rätt kvinna eller rätt man? Det är en utgångspunkt för många trista - men också fina - historier.


Det är en hårfin linje mellan att en sådan kris föranleder att man hyllas, eller att man tappar allt.

- Jag läser inte ofta damtidningar men på deras pärmbilder ser jag det ofta: Hon bröt med sitt tidigare liv, flyttade till Svalbard och blev snöskotermekaniker eller whatever. Det framställs som otroligt bra och ska vara inspirerande för oss alla, att så kan man göra. Men det finns ju andra sidor.

Vad säger hon om två år när det inte är roligt mer? Vad hände med hennes familj som hon lämnade?

Villkoren för filmatisering: Full koll eller massor med pengar

Erlend Loe berättar att han är en rastlös person som håller på med flera saker samtidigt - det är nästan som en hjärnskada, säger han, att inte kategoriskt kunna göra bara en sak åt gången. Förutom böcker skriver han manus för film och tv - snart kommer en serie han skrivit för NRK att kunna ses på HBO Nordic, Kampen för tillvaron heter den.

I en tidigare intervju har Loe sagt att han kategoriskt tackar nej till filmatiseringar av sina böcker. En film har hittills blivit av då regissören Petter Næss (Oscarsnominerade filmen Elling, 2001) först gjorde Loes första bok Blåst till pjäs på Oslo stadsteater, och sedan absolut ville filmatisera den.

Det hade varit dumt att tacka nej till det, tyckte Loe, men säger att han absolut inte ville ha något med manuskriptet att göra. Men, det var okej, bara för att det var Petter Næss.

- Om det ska göras fler filmer av mina böcker ska jag ha kontroll. Jag har själv skrivit manus på bland annat Doppler, men processerna är så långa. Så antingen full kontroll, eller ofattbart mycket pengar - amerikanskt mycket! Hade jag fått det hade jag tänkt okej, fuck it - blev det dåligt kunde jag säga att jag inte hade något att göra med det här, jag fick bara en hel massa pengar. Boken är fortfarande min, läs boken!

Mycket av det du skriver handlar också om att gå utanför normen. Varifrån kommer det tror du?

- Ja… då borde jag nästan gå i psykoanalys, säger Loe och skrattar.

Han berättar att han som barn haft perioder när han känt sig annorlunda, tidvis blev han mobbad.

- Inte tungt mobbad, men det var nog för att jag tänkt att "fuck det gänget, jag ska göra nåt för att de ska förstå att jag är bättre än dem"! Kanske det kommer därifrån, en tanke att beskriva någon som går motströms. De flesta karaktärerna i fiktion gör ju det.

De flesta av oss kanske tänker att man är litet utanför och så försöker man nå till den där normen, som egentligen är en schimär?

- Jo, alla vill vi nog bli kramade av någon i en mjuk soffa och höra att allt blir bra.