Hoppa till huvudinnehåll

Kents avskedsturné: “Det här är inte en recension, det här är en känsla”

Kent uppträder i Oslo.
Konfettin regnade också i Helsingfors. Kent uppträder i Oslo. Bild: (c) Pelle T Nilsson/Stella Pictures/All Over Press Kent (band),musik,strålkastare

Du har inte levt fullt ut före du tittat på Jocke Berg genom ett flor av tårar.

Den slutsatsen drar jag efter att ha hulkat mej igenom merparten av Kents avskedsgig i Helsingfors.

Det här är inte en spelning jag kan förhålla mej särskilt objektivt eller kritiskt till, det ska du genast ha klart för dej. För när bandet jag älskat sedan jag var femton (mer än hälften av mitt liv) spelar i min stad för sista gången någonsin, då är det något som leker med känslosträngarna redan innan första tonen tagits.

Jämlikhetens våg spelar

Sedan första gången jag tryckte rec/play på min kassettbandspelare när Kräm (så nära kan ingen gå) spelades på Trackslistan i P3 har Kent varit en självklar och ärlig del av mitt liv. Jag är också till viss del en kentsplainer, alltså jag vill gärna - i tid och otid - påpeka hur Kents tre första skivor är de bästa, och inget efter Isola (1997) egentligen betyder något.

Det hela är en total explosion av kärlek.

Men när Jocke, Sami, Markus och Martin stiger upp på arenans scen och drar igång 999 från albumet Jag är inte rädd för mörkret från 2012 är jag genast förhäxad. Det är det bästa jag någonsin hört.

Det håller också i sej genom hela spelningen, inte en enda gång suckar jag åt nyare material, jag älskar allt jämbördigt och jämlikt. Det hela är en total explosion av kärlek.

Jocke smeker mellangärdet

Eller ja, en låt sticker faktiskt ut över alla andra. Stoppa mig juni (lilla ego), som kommer in som andra låt, skickar iväg rysningar genom hela min kropp. Jag har aldrig hört den live tidigare och den känns som en smekning genom hela mej, en smekning både utvärtes och invärtes. Jocke Berg går in genom mina öron och gör svävande rörelser genom hela min kropp, slingrar sej tätt över mina lungor, känner snabbt på mitt hjärta och lägger sej sedan i mitt mellangärde som en varm ekorrunge.

Kent på scenen i Helsingfors.
Kent i Helsingfors 29.10.2016. Kent på scenen i Helsingfors. Bild: Yle/Cecilia Wikman konsert,Hartwall Arena

Under två och en halv timme betar hjältarna från Eskilstuna av mycket från den nyare delen av sin repertoar, men också äldre låtar som Innan allting tar slut (Isola, 1997), Musik non stop (Hagnesta Hill, 1999) och - tack gode Gud - 747 (Isola, 1997).

Jag har sett Kent många gånger i mitt liv, inte så många som jag kanske borde ha, men rätt många. Jag tror aldrig jag hört Jocke Berg prata så mycket som han gjorde under den här spelningen. Det vara bara två snack-sjok, men det var mer än någonsin tidigare.

När nästan två timmar av konserten var förbi pausade bandet och Jocke höll en liten historielektion i hur han träffat de olika medlemmarna i bandet, samtidigt berättade han för var och en av dem hur mycket han älskade dem.

Var det så här det skulle sluta?

Den här kärleksförklaringen var givetvis en fin gest, men förtrollningen bröts. Inte ens att det var just Utan dina andetag, en gammal favorit, som fortsatte efter hissatimmen fick tillbaka magin direkt.

Alla avslutningslåtarna fick vara med

Oroa er inte, den kom nog tillbaka, magin. När bandet avslutade giget - före de två encorena - med 747 kan vi säga att mina kinder var väldigt salta och blöta.

Under den första encoren lade sej en vanvettig sorg över mitt förstånd och det enda jag kunde tänka på var att jag ALDRIG kommer att se Kent live igen. Sen kom den, Mannen i den vita hatten (16 år senare), som de senaste åren har varit bandets avslutningslåt (tidigare var det 747) och det enda jag kunde göra var att stå helt stilla och nagla fast Jocke Berg med min blick medan jag andades syrefattigt.

Var det så här det skulle sluta? Var det här den sorg som skulle återvända till mej varje gång jag tänkte på Kent?

Som tur inte. För det blev en andra encore (nej, jag hade inte läst några recensioner från tidigare spelningar under turnén).

Klyschornas klyscha

När bandet, kören och alla musiker kommer tillbaka in på scenen är de alla klädda i vitt. De spelar Den sista sången (Då som nu för alltid, 2016) och på de enorma skärmarna bakom dem projiceras en barnkör.

Kent på scenen i Helsingfors.
Kent i Helsingfors 29.10.2016. Kent på scenen i Helsingfors. Bild: Yle/Cecilia Wikman Kent (band),musik

Jag brister ut i gapskratt för det är så roande och fint. Det är så Kent och jag är så rasande lycklig över att bandet faktiskt KAN driva med sej själva. De spelar verkligen på varje klyscha om sej själva och gör det till den grad att det ändå förblir lite oklart om det är på allvar eller inte.
Tack Kent. Tack för att ni funnits - och finns. Jag älskar er.

När jag vandrar mot lokaltåget från arenan griper en ny sorg min kropp. Den där som sätter sej i magen.

Den som troligen kommer att komma smygande varje gång jag klickar igång mina egna Kentfavoriter. Varje gång jag lyssnar på 747, Elvis, Kevlarsjäl, Gravitation kommer den att finnas med, men också tacksamheten att jag fått vara med om nästan hela Kents karriär. Tacksamheten att ha ett band som betyder så mycket, glädjen över att ha fått uppleva dem och den bitterljuva känslan i att det här, det är det här som nu är slutet.

Tack Kent. Tack för att ni funnits - och finns. Jag älskar er.

Nyligen publicerat - X3M