Hoppa till huvudinnehåll

Svenskfinlands mest gömda artist

Musikern Micke Allén sitter på en trappa som ung och röker.
Musikern Micke Allén. Musikern Micke Allén sitter på en trappa som ung och röker. Bild: Elin Hedman pr musiker

På våren 2016 får jag ett mejl av en av Sveriges finaste musiker, Tomas Andersson Wij, om hans eget ”sugarmanprojekt”, om en artist som knappt någon känner till, som aldrig spelats in men som har otroliga låtar. Inte minst en artist som Andersson Wij själv diggat sedan årtiondena i Stockholms religiösa musikscen och som människor nu borde höra.

Artisten heter Micke Allén och några månader senare, då jag lyssnar igenom det självbetitlade albumet, inser jag hur rätt Andersson Wij hade. Jag hör en artist som känns mogen, färdig, kreativ och mycket sympatisk.

Micke Alléns musik är melankolisk, ärlig, litterär, hoppfull och medryckande. Stränginstrumenten regnar toner.

Av någon anledning är det inte svårt att känna igen sig i den. Texterna anmäler sig direkt – de är inga hastverk, ingen utfyllnad, inga klichéer.

Det var ett hem och jag var lycklig där. Där fanns det kärlek, där fanns det trygghet. Men gården var för liten ...― Låttext av Micke Allén

Vem är då Micke Allén och ur vilket slag av liv reser sig sådana texter?

Uppväxten i pastorsfamilj i Sibbo

Allén växte upp i en pastorsfamilj i pingstkyrkan i Nickby i Sibbo dit han flyttade som liten från Kvevlax. Familjen spelade musik tillsammans som han fortfarande har kvar i blodet. Gud har han glidit ifrån.

- Det var min förbannade plikt, min uppgift att spela, minns Allén då jag ringer upp honom i hans hem i Helsingborg, men han minns inte om det var roligt att spela.

Familjen spelade på radio och i kyrkliga sammanhang. Som äldre kunde Micke Allén bjuda hem kompisar till kyrkan för att spela, det var en replokal med fin akustik, men i tonåren blev det ”mera komplicerat” att av plikt spela i olika kyrkliga sammanhang.

I slöjden byggde han en egen elgitarr och på sitt debutalbum spelar han olika stränginstrument, gitarr, mandolin med en folk-singersongwriterkänsla.

Jag frågar om de religiösa klangerna finns kvar i honom och han berättar att han en dag gick förbi en frikyrka och hörde sångerna söka sig ut ur byggnaden – och att han kände igen dem alla.

- Jag kunde nynna med i dem alla [läsarsångerna]. Att jag hade musiken kanske hindrade mig från att bli mobbad.

Att vara frikyrklig, ”betanist”, innebar att man stack ut på 1970-talet i Sibbo.

Mot Stockholm

Micke Allén stack från Sibbo i jakt på jobb och hamnade på ett tryckeri i Stockholm där han kom in i olika musikaliskt intressanta religiösa sammanhang med sitt Micke Allén band. Bandet turnerade och det var en fin tid.

Musiken då lät lite som den gör i dag, fortfarande på svenska och genom den uttryckte Allén tankar och känslor från sitt liv.

- Då jag kände mig mest kristen, då jag fortfarande hade min tro, skrev jag mest om tankar om Gud.

Men det blev mer angeläget att skriva om vardagliga saker, om samhället, om mänskliga relationen och allt mindre angeläget att skriva om religiösa frågor.

- Det var mig inte så nära längre och i takt med det tappade jag min publik, de förväntade sig en förkunnelse.

Micke Allén jobbade inte på att få en ny publik, den hade kommit av sig själv, av de religiösa sammanhangen, men han kom att sakna umgänget med musikerna och att spela live och få respons.

Han har fortsatt göra låtar och spelat in dem hemma, ensam och med vänner, under en väldigt lång tid. Men inte haft en publik på över tjugo år. Musiken har ändå alltid funnits där.

De svåra texterna

Allén har en mängd låtidéer i sin skrivbordslåda och berättar för mig att texterna tar tid för honom, att han kräver mycket av sina texter.

Alla tycker att han ser så ömklig ut där han tar sig uppför allén, med sin hund och alla är ju så förstående, i sitt oförstående, men han är nästan nöjd nu, med ensamhet, nästan höjd över tvivlet att det skulle vara nåt fel, i att vara nöjd med ensamhet…
― Låttext av Micke Allén

Micke Alléns texter är sällsynt bra i hur de beskriver människan, ”svaghet”, sårbarhet, känslor men också frågor om hem eller att bo och äga ett hus som byggts av en skomakare med tolv barn, för länge sedan.

Eller att vara nöjd men det man har, något som kan vara nog så svårt, som kan ta oss ett helt liv, tänker jag. På andra sidan telefonlinjen talar Allén gärna om de här sakerna.

- Jag kan skriva texter som låter som mig, ibland är det så, men det väsentliga är att de formas bra med musiken, att det uttrycker en tanke och känsla som går fram. Han berättar att albumet till stor del handlar om det egna livet.

- Det blir så till slut, säger Micke om att han nu albumdebuterar. Han är glad över att den debuten dröjt. Rösten låter bättre än på 90-talet, skrattar han och undrar över hur livet blivit om han gjort något då.

Drömde aldrig om skiva

Micke Allén har aldrig haft ambitionen att ge ut en skiva, man måste inte göra det, menar han. Musiken är äkta och viktig utan yttre attribut för bekräftelse.

Utan Tomas Andersson Wij skulle det heller aldrig ha blivit ett album. Bägge har bakgrund i Stockholms religiösa musikscen och Andersson Wij har ofta sjungit och berättat om musiken i sin kyrka, Ebeneserkyrkan, på stadsdelen Söder, men han är mycket yngre än Allén.

En annan skillnad är att Andersson Wij som nu producerat skivan själv gjort en framgångsrik karriär, givit ut skivor, gjort tv-program och otaliga konserter.

På väg hem från Roskildefestivalen för många år sedan kom en hjärtekrossad Andersson Wij förbi en då nyförälskad Micke Allén i Skåne. Han stannade kvar några dagar och de två blev närmare vänner och de började spela musik tillsammans ibland.

På skivan gör de också en låt tillsammans, men det var hos Allén som Andersson Wij spelade in några tidiga demor inför debuten Ebeneser. Texterna är centrala för Andersson Wij, vars skildringar av Sverige väckt mycket uppseende. Allén berättar att han själv också jobbar hårt med sina låttexter.

- Jag har varit förvånad över att vissa människor berörts så av mina texter – det är väldigt glädjande.

Att sjunga på svenska är att vara tvungen att leverera, det är naket, det förväntas betyda något.

Micke var tio år äldre och skrev fantastiska låtar, som skulle få stor betydelse för mig. Han var den som inspirerade mig att skala av mitt uttryck och göra texterna enklare.― Tomas Andersson Wij om Micke Allén

Historierna kan komma från olika livssammanhang – till exempel en skilsmässa 1988, och nu i efterhand tycker Allén att det här är bra för musiken. Det är inte ovanligt att som människa hitta sig i en viss situation i livet och konstatera att jaha, här är jag nu.

Hur är det att minnas ett liv?

Att återkomma till olika glädjeämnen och sorger från ett helt liv känns ändå inte jobbigt.

- Hade jag gått längre tillbaka hade det kanske varit jobbigare. Från mitten av 80-talet står jag för allt jag gjort, berättar Micke.

Gamla romanser spökar än, jag mumlar i sömnen i min säng. Min fru blir störd, mycket störd, hon säger att jag har ett problem, att jag vill ha allting kvar.― Låttext av Micke Allén

Musiken har inte rollen som självterapi i Micke Alléns fall. Då han nu uppträtt i Stockholm i och med skivan har han träffat gamla vänner och det har varit både nostalgiskt och roligt.

Låten ”I morgon” beskriver bakgrunden i Sibbo: "Jag var fångad i att alltid finns svaren på de frågor jag själv aldrig skulle ha ställt”.

- Jag är fortfarande allergisk mot suggestiva sammanhang, funderar Allén och nämner de massmöten han besökte som barn och likheterna med gigantiska masskonserter.

Musikern Micke Allén i svart hatt.Musikern Micke Allén sitter på en trappa som ung och röker.
Bild: Elin Hedman pr

Flockmänniskan och musikens goda ändamål

Vi talar om enorma mänskliga sammanhang, massrörelser där fakta och känslor inte går hand i hand, må det handla om rock, om kyrka eller samhälleliga rörelser, om politiska grupper i världen i dag. Men Allén ser ändå något värdefullt i de breda gemensamma musikaliska upplevelserna, hur de kan binda samman folk med något gott som mål.

- Om musiken används till något jag tycker är bra, jag kan bli glad över det.

Micke Allén berättar om hur han var med om en kväll där han spelade med musiker från Syrien som kommit till Skåne som flyktingar.

- Vi övade in fem arabiska låtar och en av dem vävdes ihop med ”Vem kan segla förutan vind”.

Den arabiskspråkiga musikern lärde sig texten på svenska och då låten gled över från ett språk till ett annat, från en traditionell låt till en annan, hände något speciellt i publiken som fick en enorm känslomässig upplevelse.

Att fly sitt land och att lämna det för arbete är olika saker, men hur ser då Micke Allén tillbaka på Sibbo?

På besök i de gamla hemtrakterna har han fått höra ett ”mene kotiin hurri” av folk som sett hans bil med svenska registerplåtar. Familjen bor inte kvar i Sibbo. Däremot besöker han ibland Finland, Söderkulla, Borgå och Helsingfors och skulle gärna spela i Finland också.

Glädjen i att få spela musik

Av albumet förväntar han sig ingen enorm succé, inte minst eftersom han var tveksam till att spela in något från första början.

Responsen har ändå varit bra och inspelningsprocessen och umgänget med trevliga människor är något som glädjer Allén. Trots att det kändes lite läbbigt att kasta in sig i offentligheten, så verkar Micke Allén nog mer än nästan nöjd över sitt beslut att göra det man enligt honom egentligen inte behöver göra som musiker, släppa musiken på skiva.

- Om det går hyfsat bra så kommer jag säkert att fortsätta, säger Micke Allén.

Till slut talar vi om ”baari”, om de barer som förr fanns i Finland, på den tiden som han ännu bodde här. Han minns dem med värme och i samma veva en gammal vänskap.

I någon slags exil bevaras det land man föddes i mera orört i människors minnen. Jag berättar att det Finland är så gott som borta nu men att man kan träffas på någon bar av den här typen om man reser omkring i landet.

Det finns många sätt att minnas och mycket att minnas från ett helt liv.

Musikern Micke Allén i svart klädsel och ser in i kameran.
Musikern Micke Allén i svart klädsel och ser in i kameran. Bild: Elin Hedman pr musiker

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje