Hoppa till huvudinnehåll

Anna var död i 13 minuter

Anna Alenius.
Anna Alenius. Anna Alenius. Bild: Yle/Parad Media anna alenius

En eftermiddag i februari för fem år sedan var tvåbarnsmamman Anna Alenius ensam hemma med sin fyraåring. Hennes man och sexåringen hade åkt på bio. För ovanlighetens skull höll Anna på att baka bullar och tidigare under dagen hade hon också skottat snö ute på gården eftersom det var snöoväder.

Den här eftermiddagen höll på att bli Annas sista. Utan förvarning fick hon en hjärtattack.

Nu, fem år senare, minns hon fortfarande inte händelseförloppet. Och tillsammans med sina närmaste har hon i efterhand fått pussla ihop händelserna under den här eftermiddagen bit för bit.

Ringde ambulans själv

– Jag minns ju inget själv av det som hände, men tydligen hade jag svimmat några gånger och mådde jättedåligt, så pass dåligt att jag själv förstod att ringa efter ambulans, berättar hon.

Det Anna drabbades av var en hjärtattack. Under de här olidliga minuterna som hjärtattacken pågick visade Anna också andra tydliga tecken på att hon förstått allvaret i det som höll på att hända och handlade helt enligt det.

– Vi bor i radhus, så jag såg också till att första hjälpen skulle kunna komma fram genom att öppna dörren, så de inte skulle behöva bryta sig in. Vi har också två hundar som jag låste in i ett rum.

Efteråt har Anna och hennes familj kommit fram till att det nog var hon som gjort allt detta för att underlätta sin egen räddning.

Ringde sin mamma

– Jag visste ju inte då vad det var jag hade, säger hon. Vi har ingen historia av hjärtproblem i släkten heller, men jag fattade allvaret och fick tydligen sedan tillåtelse att lägga på luren med nödcentralen för sedan ringde jag till min mamma, eftersom jag då inte kunde få tag på min man.

Mamman, som då befann sig ute på sommarstugan, förstod i sin tur att Anna var väldigt dålig, att läget var akut och samtalet slutade med att Anna kollapsade.

– Som tur var fick mamma tag på min fyraåring som var hemma med mig genom att ropa i telefonen, fortsätter hon. Och några minuter senare kom den första räddningsenheten på plats.

Den första enheten hittade Anna medvetslös, blå i ansiktet och med en svag puls. Det blev fort klart att det skulle behövas läkare på plats. Några minuter senare stannade Annas hjärta.

Hjärtstopp i tretton minuter

I retrospektiv ser Anna en stor fördel i att hon är bosatt i Helsingfors och att hjälpen kunde vara på plats så snabbt.

– Jag är också jättetacksam för att en av brandmännen som var först på plats tog hand om mitt barn och gick upp till övre våningen, bort från hela den här obehagliga situationen.

Återupplivningsförsöken var häftiga men efter tretton minuter började Annas hjärta slå igen.

Annas mamma, som närvarat per telefon när räddningsenheten anlände, fick sedan larma Annas svärföräldrar, som befann sig på närmare håll, med order om att så fort som möjligt i snöyran ta sig hem till Annas familj.

Gatan badade i blåljus

– Min man hade också fått ett meddelande på sin svarare medan han var på bio om att ta sig hem så fort som möjligt, och när han anlände i taxi möttes han av att hela vår gata badade i blåljus.

I det skedet som ambulanspersonalen fått igång hjärtat igen och kunnat stabilisera Annas läge hade redan både mannen och svärföräldrarna hunnit fram. Svärföräldrarna tog hand om barnen och hundarna och Anna kördes iväg i ambulans till Helsingfors universitetssjukhus. Hennes man fick åka med en efterföljande ambulans.

När man drabbas av en hjärtattack utsätts också hjärnan för stor påfrestning. Därför kyldes Annas kropp ner, för att ge hjärnan en chans att återhämta sig.

Hjärtfelet återkom

– Jag låg nedsövd i några dagar och trots flera undersökningar kunde läkarna inte hitta felet, eller vad det varit som lett till hjärtattacken. Men under det tredje dygnet fick jag samma hjärtfel på nytt, och i och med det hittade läkarna också orsaken.

Det visade sig vara ett medfött hjärtfel som helt enkelt aldrig upptäckts innan. Anna hade inte heller själv reagerat desto mer på att hennes puls ibland också i viloläge kunde höjas eftersom hon aldrig haft något bekymmer av det.

Det kallas WPW-syndrom, och betyder att hon hade en extra led i hjärtat som ledde till att elektriska impulser rörde sig på fel sätt i hjärtat.

– När jag har tittat i mina epikriser och papper från sjukhuset står det att jag var positiv och relativt pigg, trots att jag inte minns något av det här heller, men så fort jag var lite stabilare gjordes en titthålsoperation med laser. De gick in via ljumsken och rättade till hjärtfelet.

När allt konstaterats vara i ordning efter operationen fick Anna lämna sjukhuset några dagar senare. Då var själva defekten åtgärdad.

Lång psykisk återhämtning

Men i och med det började en psykisk återhämtning som skulle visa sig bli lång.

– När jag skrevs ut hade jag i något skede så pass mycket olika mediciner att det kändes som om jag skulle ha jobbat på ett apotek, jag hade väldigt många olika hjärtmediciner.

De första veckorna efter hjärtattacken var Anna trött och utmattad.

– Jag gjorde inte så mycket annat än sov till en början, berättar hon. Dessutom hade jag fruktansvärt ont. Återupplivningen var ingen försiktig behandling, i det skedet tänker man ju inte så mycket på hur revbenen mår.

Viktigt med psykologhjälp

Anna tog också emot all psykisk hjälp hon kunde få och har besökt flera psykologer efteråt.

– Det var så mycket som pågick i min hjärna hela tiden och det kändes som att jag med familjen och mina vänner måste kunna tala om andra saker än bara det här, säger hon. Därför var det jätteviktigt för mig att kunna tala med de här psykologerna, att ha en professionell människa där som bara lyssnade och ställde lite frågor.

Problem med minnet

Minnet är en sak som kan påverkas vid hjärtattacker och i Annas fall har hon stora minnesluckor från tiden på sjukhuset.

– Eftersom jag inte minns något alls av själva hjärtattacken eller av dagarna efteråt hade jag ett stort behov av att lägga ihop det här pusslet med vad som hade hänt, och flera vänner och bekanta fick läsa epikrisen för att ge sin syn på vad som hade hänt.

Också senare när Anna väl kommit hem visade det sig att hon hade lite problem med minnet och en del saker som varit självklara förut krävde lite träning.

– Att logga in på nätbanken var besvärligt. Och första gången jag satte mig bakom ratten igen visste jag inte på vilken sida av vägen jag skulle köra. Det gav mig lite panik, men jag var ensam i bilen så jag stannade, andades lugnt och tänkte igenom det hela och sedan mindes jag till slut. Men obehagligt vad det förstås.

Funderat på döden

I och med hjärtstoppet har Anna också varit tvungen att tänka en del på döden och hur hon själv förhåller sig till döden.

– Det är klart att alla dör någon gång och jag har själv alltid haft en ganska svart humor, säger hon.

Men det som varit svårast för Anna i det här sammanhanget är tanken på hennes barn, och det kände hon att hon kunde fastna vid.

– Men sedan hade jag en psykolog som frågade om jag inte tror att mina barn skulle klara av att jag dör. Och då började jag fundera närmare på det, och kom fram till att de nog säkert ändå skulle klara det. Många människor har ju varit med om mycket värre saker, som de också minns själva.

Mår bra nu

I dag mår Anna bra och nu känner hon sig okej med att tala mer öppet om det som hände henne.

Trots att det gått fem år sedan det här hände är det ändå bara Annas närmaste krets av familj och vänner som känner till att det här hände. Direkt efteråt kände Anna att hon själv var för sjuk för att prata om det som hänt.

– Det kändes så jobbigt att tala om det och jag vill inte ha de här snälla medlidande blickarna, så jag valde att jag behövde mer tid och utrymme för det, helt enkelt.

Lyckligt lottad

Hon konstaterar också att den här händelsen verkligen fått henne att inse lyckan av att bo i ett land och en stad med snabb och fungerande sjukvård och samtidigt uppskatta den lyckliga tillvaro hon har i dag, inte minst med tanke på sina närmaste.

– Utan det nätverk av familj, släkt och vänner som vi har hade jag inte klarat det. Mina föräldrar hjälpte mig dagligen med att laga mat och min mans arbetsplats kom till mötes så att han kunde sköta allt annat hemma. Jag diskade inte en kopp och tillredde inte en måltid under den här tiden, och de fixade det ändå.

Sedan det här hände för fem år sedan har familjen också utökats med ett barn till, något som Anna lite ser som en följd av av hjärtattacken och erfarenheterna kring den.

– Eftersom vi trots alla odds klarade det kändes det som att ett tredje barn också skulle vara välkommet, att vi skulle klara det också och så blev det, säger hon.

Trots att Anna hoppas att upplevelsen med hjärtattacken är något som de flesta inte ska tvingas uppleva inser hon att hon ändå fått med sig mycket på vägen just därför.

– Om jag har lärt mig något av det här så är det att hjälp finns att få, och när man blir erbjuden hjälp ska man ta emot. Men man måste också förstå att be om hjälp själv för att få saker att hända när man behöver det.

Anna Alenius är gäst i Efter Nio.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Hälsa