Hoppa till huvudinnehåll

Är du en sektledare, Akse Pettersson?

Ida Henrikson och Akse Pettersson
Ida Henrikson från kulturprogrammet Lasso intervjuar Akse Pettersson. Ida Henrikson och Akse Pettersson Bild: Yle Sekt

Akse Pettersson börjar bli lite av en kultförklarad figur inom teaterfinland. Hur passar han in i räckan av auktoritära manliga regissörer som hållit hov i vårt land? När blir hypen kring en regissör sekteristisk?

Samhörighet och gemenskap, men å andra sidan utanförskap och lynchmentalitet. Vem passar in, vem får inte vara med? Det är några av ledmotiven i regissören Akse Petterssons nya pjäs Noitavaino, ett samarbete mellan Teatteri Takomo och Klockriketeatern.

Processen har varit både svår och givande, som man kan tänka sej då två etablerade små teatrar samarbetar. Allt material i pjäsen har improviserats fram inom arbetsgruppen och det konstnärliga samarbetet har varit inspirerande, menar Pettersson. Mycket har handlat om likheter och skillnader.

akse pettersson
Regissören Akse Pettersson säger att teatervärlden på vissa plan påminner om en sekt. akse pettersson Bild: Yle akse pettersson

Inom teater finns en viss förväntad gemensam nämnare, eller åtminstone en förväntad gemensam värdegrund. Vissa kallar det en värdeliberal rödgrön bubbla. De antagna idealen speglas i pjäsen Noitavaino i glittrande såpbubblor som skådespelarna blåser ut över publiken.

Jag undrar hur mycket olikheter en teaterprocess egentligen tål.

- Mycket mindre än vad vi påstår. Det finns ett kraftigt behov att anpassa sej till varandra, säger Pettersson.

Han menar att det är mycket som bara antas vara lika. Även om teaterarbetare på vissa plan är ganska likadana, så är olikheterna åtminstone på ett individuellt plan oftast rätt stora.

Det har blivit extremt tydligt i arbetet med den här föreställningen. Vissa tror på änglar, andra är inbitna skeptiker. Röstar nån på högern? Ingen är väl sannfinländare?

Olikheterna, menar Pettersson, är något man oftast inte vill tänka på. Vi utgår från att teaterproffs och till stor del också publiken delar samma åsikter och värderingar. Men hur vet vi det om det inte finns utrymme att ifrågasätta den egna värdegrunden? Hur passar olika minoriteter in?

- Vi är inte så bra på att tåla åsikter eller sätt att vara som avviker från våra egna.

noitavaino
Pjäsen Noitavaino handlar om gemenskap och utanförskap. noitavaino Bild: Klockriketeatern / Laura Karén noitavaino

Är det finländska teaterfältet alltså en sekt?

- Ja och nej, säger Pettersson.

Ja, eftersom teatervärlden fyller flera av kännetecknen för en sekt: Det finns krav för att komma in, om man tänker på utbildningen. Mänskor sållas bort. Det är inte lätt att bli en del av dem som får göra teater.

Samtidigt är teatern ändå inte en renodlad sekt, eftersom det nånstans finns ett behov av att inte homogeniseras. Att hålla kvar friheten att tycka olika. Även om det inte alltid skulle aktualiseras, är en sådan strävan en viktig del av konstens grundväsen.

Om vi ändå spinner vidare på sektmetaforen, så finns det en historiskt stark tradition av auktoritära manliga regissörer, kultledare, inom finländsk teater.

Andriy Zholdak har nu senast skapat ett visst sätt att diskutera kring sej själv. Om man går lite längre bak i tiden talar vi om Jouko Turkka, Jari Halonen och Jussi Parviainen, eller varför inte de nya grupper som skapats kring olika regissörer.

Det behöver inte alltid vara en negativ grej, menar Pettersson. Flera av de här regissörena har gjort eller gör enligt honom “konstnärligt helt relevant teater”.

Ida Henrikson och Akse Pettersson
Akse Pettersson motsätter sej en mystifiering av kultförklarade regissörer. Ida Henrikson och Akse Pettersson Bild: Yle Sekt,ida henrikson

Också kring Pettersson och allt han gjort efter den hyllade produktioner Kaspar Hauser har det uppstått en slags kult. Är han själv en sektledare?

Pettersson skrattar.

- En hemskt liten kult isåfall! Om jag skulle påstå mej ha mera svar så kanske det skulle finnas mer sanning i det påståendet.

I Petterssons praktik som regissör ingår ett kraftigt ifrågasättande av sanningar, han hävdar att han inte besitter kunskap eller svar utöver åskådaren eller arbetsgruppen.

Det är speciellt mystifieringen för mystifieringens skull han motsätter sej. Det är den som ger upphov till ett sekteristiskt tänkade där sektledarens, alltså regissörens, attityd går ut på att han besitter nåt som de andra aldrig kan förstå, men kan få smaka på lite om de har tur.

- En sådan inställning upplever jag inte som speciellt ärlig, kanske lite narcissistisk.

Men, som konstnär är man trots allt också beroende av uppmärksamheten. Pettersson vill ändå försöka hålla sej i en position där han själv har mycket att lära sej.

- Jag vill inte ge svar. Helt enkelt av den orsaken att jag inte har dem.

Kulturprogrammet Lasso handlar den här veckan om sekter.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje