Hoppa till huvudinnehåll

The Beatles – de första arena-rockarna

En pressbild på The Beatles klädda i kostymer.
Utanför hotellen var det 1000-tals skrikande fans medan The Beatles satt instängda i ett hotellrum. En pressbild på The Beatles klädda i kostymer. Bild: Future film/Apple corps The Beatles,John Lennon,Paul McCartney,Ringo Starr,George Harrison

Sammanlagt har regissören Ron Howard plöjt igenom ca 100 timmar material av de 250 konserter som The Beatles gjorde under åren 1963 till 66 och jag måste medge att det är en imponerande dokumentär han har skapat. Utan att ens ha sett eller hört dem live skulle jag nog vilja förena mig med dem som säger att de var det bästa livebandet någonsin. Det ger den här filmen definitivt belägg för.

Man kunde tro att alla källare och vindsutrymmen redan var tömda på filmer och intervjuer då det gäller The Beatles men Howard har kunnat bevisa motsatsen. I alla fall har han gjort ett snyggt paket av redan existerande material och de få nygamla sekvenser som filmen bjuder på.

Både kvalitet och kvantitet

I stället har man satsat på att restaurera både ljud och bild så konserterna känns mer autentiska än någonsin tidigare. Och The Beatles var ett bra live band, kanske till och med det bästa som någonsin funnits. Det påståendet kunde jag tänka mig att skriva under efter att ha sett den här filmen.

Och på 2 timmar och 17 minuter lyckas Howard (Apollo 13, Frost/Nixon, A beautiful mind) få med det mesta och bästa som hände under de år då bandet bokstavligen konstant var på turné´ eller i Abbey Road studion. Här finns det legendariska uppträdandet i Ed Sullivans TV-show då USA bokstavligen stannade upp och konserten på Shea Stadium i New York år 1965.

Humoristiska Lennon

Filmen innehåller färska intervjuer med Paul McCartney och Ringo Starr och medan jag tittar på filmen börjar jag fundera på vad Lennon skulle ha sagt om hysterin och konserterna idag. Han var fortfarande aningen cynisk till de tidiga åren med The Beatles då han blev skjuten i New York 1980. Hans uttalanden är mest från 70-talet medan det finns nyare material med George Harrison som dog 2001.

Humorn flödar också i filmen och för det mesta är också Lennon som får en att skratta högt då han driver med de journalister som har gjort ett dåligt hemarbete. Speciellt i USA hade man svårt att hålla reda på vem som var vem. Det finns t.ex. en som tror att John heter Eric och man kan inte låta bli att skratta högt i slutet av den scenen. I filmen finns flera exempel på Lennons smarthet och snabba repliker.

Fans som tar avsked av The Beatles på Heathrow år 1964.
Alla var inte ledsna över att The Beatles åkte på turné till USA. På flygfältet var det också några som tog farväl med plakat med texten Beatles gör barberarna arbetslösa och Beatles är en orättvisa mot skalliga män. Fans som tar avsked av The Beatles på Heathrow år 1964. Bild: Future film/Apple corps The Beatles,London-Heathrow flygplats

Som i en Fellini film

Men det finns också allvar med och man kan uppleva hur hela deras turnéliv så småningom förvandlas till ett totalt kaos. Jag kommer ihåg en intervju som jag läste med Lennon där han jämförde deras första år på turné med Fellinis film Satyricon. De var ständigt jagade, alla kvinnor ville ha sex med dem och vart de än for så fanns det en hel hop med hangers-on som ville spegla sig i deras glans.

Och spelandet förvandlades så småningom nästan till en mardröm. Ljudåtergivningen på arenorna var gjord för en speaker på idrottsevenemang och de kunde knappt höra vad de sjöng.

De blev också tvungna att fly hals över huvud från Filippinerna för att de hade vågat tacka nej till ett möte med presidentfrun Imelda Marcos, som mest var känd för sin enorma kläd- och smyckessamling. Det uppfattades som en otrolig skymf och de fick fly i hemlighet från landet utan någon som helst poliseskort eller säkerhetspersonal.

Ett ensamt band

Enda sättet att överleva allt det här var de tillsammans stängde in sig i ett rum trots att de hade en hel våning till sitt förfogande på hotellen. Och ett av de centrala budskapen i filmen är nog att de lyckades komma ur det med förnuftet i behåll genom den stora vänskap som fanns i bandet.

Något som började splittras genast efter den sista konserten i Candlestick park i San Fransisco i augusti 1966. Och vilken tur att de satt punkt för turnéerna, annars hade de antagligen aldrig haft tid att göra mästerverk som Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band.

Hamburg lade grunden

Eight days a week – the touring years, är en utmärkt musikdokumentär som påminner oss om tider före autotuning och sequencers och bjuder i stället på genuin musikalitet och framförallt ett otroligt bra live-band.

Det här är en film som man skall se på bio om man inte har en otroligt stor skärm och bra ljudanläggning hemma. Men då går man miste om hela konserten från Shea stadium som man visar enbart på biograferna.

I tidigare dokumentärer har det ju ofta förekommit korta klipp från konserter men Howard tar här ut svängarna ordentligt och bjuder ofta på hela låtar. Vilket är unikt för musikdokumentärer där man ofta klipper sönder musiken i små beståndsdelar.

Och tiderna i de sjaskiga klubbarna i Hamburg, där de ibland spelade 10 timmar per dygn, var inte bortkastade. Det kan man uppleva då de river av klassiska rocklåtar. Där lades grunden till deras karisma och scenvana och framför allt bandets sammanhållning när the shit hit the fan som när Lennon sade att gruppen är just nu populärare än Jesus.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje