Hoppa till huvudinnehåll

Alf Rehn: Digitala infödingar är digitala idioter

Professor Alf Rehn.
Professor Alf Rehn. Alf Rehn,ett tudelat finland

Det fanns en tid då IT-problemen i hemmet löstes av familjens tonåring, som hade lärt sig om datorer i den hårda skolan, när Commodore 64 och Sinclair Spectrum var det som gällde. Det här var datorer som krävde att man satte sig in i hur de funkade. Inget "klicka här" på den tiden.

Men det börjar vara trettio år sedan den tiden. Saker och ting har förändrats. I dag räcker det med att du pekar på en ikon så får du det som du vill ha, nästan så fort du har packat upp din iPryl ur sin låda. Det här betyder att många står där med tummen mitt i handen när saker och ting börjar strula. Och vem ropar man på då? Tja, inte familjens tonåring i alla fall, om vi får tro Alf Rehn, professor i företagsekonomi vid Åbo Akademi.

- Det finns ett problematiskt antagande gällande ungdomen och det digitala, där vi ganska starkt romantiserar den tidigare. Det vill säga det finns en idé om att på grund av att ungdomen har vuxit upp med de digitala verktygen så är de automatiskt utmärkta användare som djupt förstår de samma.

- Men faktum är att många av de ”digitala ungdomarna” har vuxit upp med apparater som är så enkla att använda, så självklara, så lätta, att ungdomarna inte ens förstår vad det är som händer bakom de glatta glasytorna. Så ibland kan det mycket väl vara så att vi medelålders faktiskt förstår oss på IT bättre än de som har vuxit upp med den digitala tekniken.

Hälsningar från IT-stenåldern

Är det alltså så att vi medelålders står i tacksamhetsskuld till Bill Gates och de andra som gjorde de tidiga hemdatorerna så pass svåra att koppla ihop och använda – det följde ju en flera hundra sidor lång användarmanual med datorerna på den tiden, en som man mer eller mindre måste läsa för att ha en chans?

- Nog tror jag att det fanns någonting mycket bra i det faktum att vi som först lärde oss använda Sinclair Spectrum 48 K eller Commodore 64, eller för den delen Vic-20, vi måste ju lära oss att koda för att få saker och ting att fungera. Vi måste förstå hur saker och ting hängde ihop. Och vi som ännu kommer ihåg saker som de klassiska modemen och bulletin board systems, lärde oss att förstå internet på ett djupare plan än de som har lärt sig att man bara behöver klicka på en ikon och sedan funkar allt. Så visst, det finns ett pris som vi betalar för den extremt lättanvända tekniken av idag.

En iPhone.
En iPhone. Bild: Marcus Rosenlund smarttelefoner,informationsteknik

Och det här har sedan lett till att vi i medelåldern är hela familjens datastöd när det behövs. Hur är det hemma hos familjen Rehn, vilka är erfarenheterna när wifi-uppkopplingen strular?

- Hemma hos oss är det trådlösa någonting som mina barn utgår från att ska fungera, och när jag sedan förklarar att de kunde försöka med att starta om routern, då ser de på mig som ett par frågetecken och undrar vad fan en router är för någonting. Så visst är det ju så att de digitalt infödda samtidigt är digitala idioter.

Lär barnen om grunderna, inte bara att peka

Men vilka kan då konsekvenserna bli ifall att det har uppstått en klass av digitala nyhjälplösa? Vilken är världen som väntar dem i framtiden?

- Här finns ju den risken att vi börjar se distinkta klasskillnader där de så kallade digitalt hälplösa blir mer och mer beroende av en mindre och mindre grupp digitalt kunniga. Och det är därför som jag tycker att det är väldigt viktigt att man har ordentlig IT-undervisning i skolan, inte bara sådan där ”hej, lek och lär med Wikipedia” utan att man faktiskt går igenom vad det är som krävs för att ett nätverk ska fungera, att vilken är hårdvaran i en dator?

- Att lära sig bygga en dator är faktiskt ofta en mycket mera hjälpsamt än att lära sig skriva ett par rader kod. Men det här är ändå saker som inte brukar tas till vara för det är inte saker som låter lika ”digitalt”, det är liksom inte lika hippt och sexigt. Vilket nog kan i förlängningen leda till en hel del problematiska konsekvenser.

Demokratin i farozonen

Och de konsekvenserna kan bli dramatiska, inte bara för den enskilda individen som står där hjälplös, utan för själva demokratin, säger Alf Rehn.

- Nå, det har ju pratats lite grann om att i värsta fall skulle vi kunna se att en mindre grupp kodare och digitalt superkunniga faktiskt får definiera vår samhällskropp, åtminstone den digitala delen av den. Och vi ser ju redan att ett antal storföretag, Facebook, Google, Apple med flera, får dominera väldigt mycket av vår digitala sociala samvaro. Och det här är ju inte särskilt bra ur ett demokratiskt perspektiv. För om vi lämnar över en stor del av det publika samtalet till vad som tillåts till exempel av Facebooks filter, så givetvis finns här ju risker.

- Nu vet jag ju inte hur man ska lösa allt det här, och vi får ju acceptera att om folk frivilligt kastar sig in i Facebook som primär kommunikationskanal så måste det väl på något plan accepteras. Men vi behöver nog en samhällelig debatt om våra så kallade digitala overlords.

Baksidan av en ljudmixer.
Baksidan av en ljudmixer. Bild: Marcus Rosenlund teknik (apparater),informationsteknik

"Sant troende digitalister" vs. gnällare

Vem är det då som borde initiera den debatten? Tja, här borde humanisterna ta en betydligt aktivare roll än hittills, menar professor Rehn.

- Här måste man säga att vi har ju inte speciellt bra så att säga offentliga intellektuella vad gäller det digitala. Digitaliseringsdebatten så har ju långt fått definieras av ett antal så att säga ”sant troende” digitalister, medan personer från historia och humaniora, filosofi etcetera, mest har blivit ett slags gnällare på kanten om, som i stället för att produktivt diskutera möjligheterna i en ny sorts digitalisering, i stället mera pratar om ”den gamla goda tiden”.

- Så vad jag talar för är inte bara en kritik utan en bredare intellektuell debatt om hur vi ska göra nu när det digitaliserade inte går bort, men där vi ändå behöver någon sorts demokratisk kontroll.

Ja men farmor och farfar då?

Vi har hittills talat om den unga generationen och om vår egen generation, de medelålders, men hur är det med våra föräldrars generation, sextio-sjuttio-plussarna, får de sina digitala behov tillfredsställda och om inte, hur kunde vi hjälpa dem?

- Där är inte jag så särdeles pessimistisk, säger Rehn.

- Jag ser på min egen mor som nog glatt leker med sin pekplatta och som ju nog har tid och även intellektuell förmåga att klura ut det på egen hand. Jag är mera oroad för vår egen generation som mitt i all stress också ska försöka hinna hänga med i allehanda sociala medier etcetera.

- Jag har stor tilltro till sextio-sjuttioåringarnas förmåga att lära sig och att utnyttja sin tid till att så att säga ta ett nytt grepp, ett nygammalt grepp kring det digitala.

- Jag tror att idén om den digitalt helt okunniga mormorn och farbrorn där ute, den är nog till en del lite översittaraktig. Vi ska nog ha en tilltro till att de som byggde vårt land nog ska klara av Facebook också.

Åldern är inte det som avgör

Men är det så enkelt att man kan dela in de digitala färdigheterna enligt ålderskategorier? Nej, vi måste se på andra faktorer, säger Alf Rehn.

- Man måste komma ihåg att här även finns en socioekonomisk dimension. Fattiga barn har svårare att ta till sig det digitala och utvecklingen däromkring än medelklassens slynglar. Och när det gäller de så att säga digitala åldringarna så ska vi komma ihåg att en åldring som inte nödvändigtvis har råd med både mat och medicin kanske inte kastar sig ut på en tablettdator det första den gör.

- Så att även här ska vi nog komma ihåg att det ekonomiska och fattigdomen styr fortfarande mycket i vårt land.

Läs också

Vetenskap

Nyligen publicerat - Vetenskap