Hoppa till huvudinnehåll

Katarina och jakten på jämställdhet i arabvärlden

Katarina Blomqvist utanför KVINFO i Köpenhamn.
Katarina Blomqvist utanför KVINFO i Köpenhamn. Katarina Blomqvist utanför KVINFO i Köpenhamn. Bild: Tomas Jansson/YLE katarina blomqvist

I krigets Jemen sitter någon och jobbar på gradun i genusvetenskap. I Tunisien är nästan en tredjedel av parlamentets delegater kvinnor. I Marocko organiserar kvinnor sig inom lokala fackföreningar. Livet efter Arabvåren innehåller också ljusglimtar. Bakom framstegen finns många faktorer, en av dem är den danska organisationen KVINFO där Åbofödda Katarina Blomqvist leder det internationella arbetet i Nordafrika och Mellanöstern.

Det kan inte vara sant, tänker jag när jag hör Katarina Blomqvist berätta om satsningen i Jemen som hon har varit projektledare för. Att det mitt i kriget sitter någon som jobbar med en gradu i den danskstödda utbildningen i genusvetenskap.

För att höra henne berätta fler historier om sitt arbete med kvinnor i arabvärlden, reser jag till Köpenhamn och ringer på hos KVINFO. Här har Katarina jobbat i nästan 20 år efter att hon studerat litteraturvetenskap i Åbo och sedan flyttade till Köpenhamn för att fördjupa sig i genusforskning.

Varför var det intressant? Kvinnovetenskap och genusforskning?

- Ja men jag hade känt mej obekväm i de genusroller som fanns tillhands, att det fanns orättvisor som jag ville göra nånting åt. Jag minns redan i grundskolan hur jag och mina kompisar protestera mot att vi inte fick ha slöjd utan var tvungna att ha handarbete. Då gick vi till rektorn och protesterade, och fick faktiskt ha slöjd. Det var som en första feministisk seger.

- När jag kom till KVINFO jobba jag först med dansk kvinnohistoria och biblioteksutveckling, men när jag fick chansen att börja jobba mer internationellt så grep jag den.

Genusvinkling i Jemen

KVINFO är ett danskt centrum för genus, jämställdhet och mångfald, beläget nära Folketinget i centrum av Köpenhamn. Fasaden är urtråkig betong, men söker man sig bakom huset öppnar sig sköna vyer, en bred kanal, operan där någonstans till vänster på andra sidan vattnet, Kungliga biblioteket som granne med sina lockande terrasser där man gärna fördriver tiden när vädret tillåter.

Organisationen KVINFOs fasad
KVINFO-byggnadens fasad. Organisationen KVINFOs fasad Bild: Tomas Jansson/YLE KVINFO

Det var i samband med att KVINFO började arbeta också internationellt som Katarina var med om att sätta igång med projektet som i mina öron låter så totalt osannolikt: Genusstudier i Jemen, landet som Katarina kallar för ”det värsta landet att bo i som kvinna”.

- Vi var med om att bygga upp en masterutbildning i Gender development, utvecklingsstudier med genusvinkling för ett femtiotal studerande, och så hjälpte vi till med att utveckla ett forskningsbibliotek. Men nu har det blivit krig, biblioteket är där fortfarande, en del studerande också, men allt är väldigt skröpligt nu när bomberna faller.

Känns det inte hopplöst, att få igång ett projekt som fungerar osannolikt bra och så bombas det sönder?

- Jo visst känns det förfärligt, men man vill ju inte gråta över sitt eget lilla projekt när ett helt land och en befolkning far så väldigt illa.

- Flera av våra studeranden i Jemen har flytt, men en del bor fortfarande kvar. Och de första försöker nu faktiskt avsluta sina studier trots kaoset omkring dem.

Leder arbetet i Nordafrika och Mellanöstern

På KVINFO är Katarina chef för arbetet i Nordafrika och Mellanöstern, finansierat via det danska utrikesministeriets ”Det arabiska initiativet”-program som i ett tiotal år riktat in sig på demokratiseringsprocesser och jämställdhet. Så har Katarina varit med om både tiden före och efter den såkallade Arabvåren vintern 2011 då stora delar av den arabiska världen revolterade.

Det hände helt oväntat, berättar Katarina. Hösten innan revolterna besökte hon Kairo och fick från många håll höra hur säkert det var att Mubarak-eran skulle fortsätta.

- Några månader senare såg allting helt annorlunda ut.

Katarina berättar om euforin under revolutionen i Egypten, om hur ”folk trodde de kunde gå på vatten”, och hur det snabbt visade sig att det ändå inte var riktigt möjligt.

Men när jag ställer frågan om Katarina då, våren 2011, tänkte att någonting på riktigt höll på att förändras, med ett tonfall att allt väl ändå bara handlade om en parentes. Då protesterar hon.

- Jamen nånting förändrades ju nu och på riktigt! Många säger idag att revolutionen kanske misslyckades och att vi är tillbaka i militärdiktatur och patriarkat, och så är det kanske, men saker har förändrats ändå.

- Det är ju litet som att man är feminist, och att när man en gång på djupet har förstått och börjat se världen ur ett feministiskt perspektiv, då kan man inte lägga det ifrån sej. Och så tänker jag att det också måste vara för all dem som vuxit upp med Mubarak, när alla krafter släpptes lös, när man en gång har upplevt det kan man inte bara packa ihop och glömma det. Det finns alltid där som en livserfarenhet, att det är möjligt att förändra världen, att jag kan vara med och förändra världen.

- Det var fantastiskt att se all den kraft bland massa unga mänskor och aktivister och feminister som bildade nya nätverk och organisationer Och det som hände var att hela generationer av unga kvinnor, och män förstås, fick sitt politiska uppvaknande och började tro på att Change is possible, att man kan förändra världen. Och det kommer alltid att finnas i dem.

KVINFO-bok om jämställdhet i Mellanöstern och Nordafrika.
KVINFO-bok om jämställdhet i Mellanöstern och Nordafrika. KVINFO-bok om jämställdhet i Mellanöstern och Nordafrika. Bild: Tomas Jansson/YLE KVINFO

Men nu när en motreaktion är rådande, hur påverkar det ditt arbete i regionen?

- Ja det blir svårt för oss att samarbeta med organisationer eftersom vi utsätter dem för en risk bara genom att samarbeta med dem. Det är ett dilemma som vi diskuterar väldigt mycket, också med våra partners, vad kan vi göra tillsammans, är det en god idé att fortsätta samarbeta, och hur ska vi samarbeta för att minimera riskerna.

Vad säger de?

- Jamen de är ju tuffa och säger att, vi ger inte upp, om vi ger upp så dör vi och då har allt varit förgäves, så vi fortsätter och fortsätter och fortsätter.

Konferens i Kairo.
Konferens i Kairo. Katarina Blomqvist tredje från höger. Konferens i Kairo. Bild: KVINFO KVINFO

Program också för män

När man följer dagens debatter i Europa slås man av tanken att det kanske skulle vara lika viktigt att arbeta med muslimska män som med kvinnor?

- Ja det har du rätt i, säger Katarina och skrattar till.

- Klart det också är så att man aldrig uppnår jämställdhet om inte män också tycker det är en god idé, all den jämställdhet vi har uppnått i Finland och Danmark har ju varit i samarbete. Och vi jobbar med många män i våra program, det finns många män i Mellanöstern som gärna ser mera jämställdhet.

Faktum är att några män också har sökt sig till de redan omtalade genusstudierna i Jemen, något som med en västerländsk blick känns litet otippat.

- Lättast är det att arbeta med unga mänskor, och det finns många organisationer som vi samarbetar med som jobbar med att bearbeta åsikter på olika sätt, genom teater eller film, det finns en berömd organisation i Libanon som har ett träningsprogram som kombinerar fotboll med fair play och diskussioner om mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter och jämställdhet. Och på akademisk nivå är det en fullständigt mainstreamgrej att jämställdhet är nånting både för män och kvinnor.

- På den stora skalan finns det för all del ingen bred folklig diskussion om nya maskuliniteter i Mellanöstern, inte ännu. Men ett ställe där det kan dyka upp är faktiskt såpoperor som når en bred publik. Speciellt under ramadan ser man väldigt mycket på tv-serier som ofta handlar om kärlek och familjeintriger och skilsmässor, och det blir ju inget drama om det inte finns starka kvinnor som vill nånting och gör nånting, så tv-serierna är med och flyttar och rycker i genusfrågan i samhället.

Solskensexemplet Tunisien

Sedan 2011 har också mycket bra hänt, men som Katarina formulerar det: bra och dåliga saker händer parallellt.

- Ibland kan man ha ett lyckat projekt som kan flytta gränser inom ett litet område samtidigt som det är stora trender som sveper i annan riktning.

- Solskensexemplet på att det hela inte var förgäves är Tunisien. Där har man lyckats hålla fast vid en demokratisk utveckling, fått en ny författning som är både demokratisk och ur jämställdhetssynvinkel progressiv, och man har lyckats genomföra val.

I Tunisien, berättar Katarina, har man arbetat med att bearbeta de politiska partierna så att fler kvinnliga kandidater skulle ställas upp, och det har gett resultat. Idag är närapå en tredjedel av parlamentets delegater kvinnor.

Jag hör också historier om den 27-åriga kvinnan som blev borgmästare i en syrisk stad efter att den befriats från IS. Eller om Marocko där Katarina och KVINFO har varit med om att följa upp tillämpningen av en ny familjelag som bland annat gett kvinnor rätt till skilsmässa.

I Marocko har kvinnorörelsen radikalare krav än den i Danmark

Utvecklingen i Marocko har Katarina följt med i över tio år, det senaste projektet har handlat om en grupp fackföreningskvinnor som har etablerat sin egen organisation. Tillsammans med KVINFO har de tränat kvinnligt ledarskap, politisk aktivitet, hur man organiserar sig, och det har varit viktigt för kvinnorna som upplever att de inte blir hörda eller sedda och blir förbigångna i fackföreningarnas aktiviteter.

Katarina har med sig en inspelning från en workshop, och jag hör hur kvinnan som leder samtalet berättar om all ambition hon ser i deltagarnas ögon, och hur man nu ska försöka få fram all den ambitionen.

Det säger något om kvinnorörelsen i länder som Marocko, den attityd som mötet speglar. Det berättar också Katarina när jag frågar hur den skiljer sig från den nordiska.

- Det som slår mej och alla andra som träffar kvinnorörelsen i Marocko är att den är så mycket mer radikal och långtgående i sina krav än den nuvarande danska kvinnorörelsen, de har mycket mer spets i sina formuleringar av förtryck. Att män och kvinnor inte får samma lön är ekonomiskt våld om du frågar en marockansk feminist, och så skarpt brukar vi inte formulera det när vi klagar på att kvinnor tjänar mindre här.

Så, någonting har hänt, fast man idag får höra bara dåliga nyheter från regionen?

- Absolut! Människorna har gått igenom en process som har visat att förändring är möjlig, politisk förändring är möjlig, i Tunisien, i Egypten, i Jemen och Libyen och Syrien. Så ingen kan säga att förändring inte är möjlig.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje