Hoppa till huvudinnehåll

Kaj Arnö: Jag är en stolt tysk

Kaj Arnös tyska identiteteskort
Kaj Arnö blev tysk. Kaj Arnös tyska identiteteskort Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö

Det här är en kolumn av Kaj Arnö om det självklara i att vilja vara medborgare i det land man bor i - om man har möjligheten att välja det:

Kära dagbok. Idag blev jag tysk. Och det tog inte många timmar förrän jag blev påmind om vad som gav mig impulsen att skrida från principiell övertygelse till praktisk handling: På min väg ut ur Schengen frågade den tyske passpolisen mig och min likaledes tyske son: "Where do you want to go?". Våra finska pass förvandlade tilltalsspråket till engelska, ingen närvarandes modersmål.

"*Nach* Islamabad", svarade vi, för att klart markera våra språkliga preferenser. Det må vara irrationellt på gränsen till befängt, men så fasen heller att jag vill bli tilltalad på engelska i det land jag lever, som en annan utböling, universalfrämling!

Mitt nya medborgarskap är ändå inte primärt en protestreaktion mot utanförskap som härrör ur passpolisernas välmenta men i min mening fel tänkta språkval. Det är en officiell, byråkratiserad lojalitets-, sympati- och tillgivenhetsförklaring mot det land jag levt i de senaste tio åren av mitt liv.

Jag är en Wahldeutscher; jag har valt Tyskland, och Tyskland har erkänt mitt val. Och – innan mina fosterländska bröder och systrar sätter morgonteet i vrångstrupen – mitt samvete har tillåtit mig att göra detta val på grund av rådande europeisk lagstiftning som sedan något år tillbaka tillåter dubbelt medborgarskap.

Kaj Arnö i vit skjorta och med tyskt pass i handen som han håller upp.
Arnö med pass Kaj Arnö i vit skjorta och med tyskt pass i handen som han håller upp. Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö
Kaj Arnö ler utanför en statsbyggnad i München
Kaj Arnö Kaj Arnö ler utanför en statsbyggnad i München Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö

Fördelar med att vara tysk

Standardfrågan jag ställs, av både med-tyskar och med-finländare: Jahaja, så vad får du för fördelar då? Resande, boende, byråkrati, visum, inget av det banala blir enklare, då EU-pass redan givit rätt till det allra mesta. Det är mer av en principfråga.

Låt mig svara genom att delge vad jag angav som orsak i min ansökan:

Efter mer än tio levnadsår i Tyskland vill jag vara med och gestalta landet, som fullvärdig medborgare, med rösträtt, utan att för den skull ge upp min finlandssvenska identitet. Jag vill också vara världsmästare (fotbolls-, export-).

Tyskland har en levande satir (Der Postillon, heute-show, Die Anstalt), offentligt-rättslig television riktad till massorna (Tatort), genomtänkta tidningar (Die Zeit, Süddeutsche Zeitung), underhållande deckarförfattare (Robert Hültner, Nele Neuhaus), imponerande filosofförebilder (Kant, Nietzsche), öl, oktoberfest. Min tillgivenhet med dessa tyska skapelser vill jag besegla genom att bli tysk medborgare.

I Tyskland finns också Therme Erding, världens största bastuområde, med drygt 40 bastur. Härförleden satt jag i Keltensauna, en bastu med tvåhundra badgäster och en Bademeister som vajade en fem kvadratmeter stor fana för att sprida ångorna då han kastat bad med väldoft, kanske Finnische Birke. Ur högtalarna ljöd Carmina Burana av Carl Orff. Den människa av kvinna född, som inte i den situationen vill bli tysk medborgare, den är inte vid sinnens fulla bruk, minns jag att känslomänniskan i mig tänkte.

Samma känslomänniska känner stor uppskattning för vad Tyskland står för. Ett mänskligt ansikte. En kultur som av historien rentvagats på den arrogans varje folk med så stor numerär annars av naturliga skäl skulle utstråla.

Kaj Arnö för ett ölstop till munnen.
Kaj Arnö firar sin tyskhet med öl. Kaj Arnö för ett ölstop till munnen. Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö

Tyskland bättre än det mesta

Okej, det finns en storebrorsmentalitet, den starkes rätt och nedlåtande politiker också i Tyskland. Men en klar majoritet skrattar hjärtligt åt de nästvärsta utväxterna (av typ Horst Seehofer), som dessutom är gemytliga och inte direkt fientliga, ja rentav fryntliga. Javisst såg jag nyligen den främlingsfientliga rörelsen Pegidas demonstrationståg från vardagsrumsfönstret, men jämfört med Finland och Sverige är läget här betydligt mer under kontroll, för att inte tala om England, Frankrike och Italien (och USA eller Mellanöstern ska vi inte nämna i samma andetag).

Rent praktiskt får jag nu rösta i parlamentsval, på förbundsnivå eller i min delstat, Bayern. Jag får rösta på Mutti, för att tacka henne för visad råg i ryggen i en situation då Europa tagit emot miljoner av flyktingar. Eller så får jag rösta emot Mutti, jag får äntligen bli Wechselwähler, en sådan där som än röstar än på det ena partiet och än på det andra, och på så sätt kan påverka mera.

Här finns ett liberalt parti, vars grundtankar motsvarar mina, men vars praktiska politik de senaste tio åren inte riktigt motsvarat mina värderingar. Här finns ett i grund och botten sunt men något vilset socialdemokratiskt parti, som åtminstone på kommunal nivå i München redan tidigare fått min röst (kommunalt får man ju rösta). Också Die Linke har förvånansvärt kloka politiker (Gregor Gysi, Sahra Wagenknecht) med skarpa hjärnor.

Partiet AfD må anse sig vara ett alternativ för Tyskland; dock inte för mig. Jag tror jag ska börja med Die Grünen!

Kaj Arnö vid en tysk skylt som hälsar honom hjärtligt välkommen i landet.
Tyskland välkomnar sina nya medborgare. Kaj Arnö vid en tysk skylt som hälsar honom hjärtligt välkommen i landet. Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö

Helsingfors och sexualråd i Tyskland

Det Tyskland jag attraherats av försvarar de svaga, beaktar minoriteter. Stora pluspoäng av mig fick Tyskland för att min födelsestad officiellt angivits som "Helsingfors", inte "Helsinki". Min förklaring gick igenom (finska passet säger Helsingfors; det finns ju också Helsingforser Straße i Berlin). Jag behövde inte ens säga att svärfars pass anger Stettin som födelseort, även om en majoritet av ortens invånare av idag använder namnet Szczecin.

Stora pluspoäng ger jag Tyskland också för dess officiella hållning mot flyktingar, vilken syns i oväntade detaljer. Samma dag jag delgavs besked om mitt nya medborgarskap ingick i Die Zeit en flitigt läst artikel om sexualupplysning för flyktingar. Vem vet, kanske stackrarna kommit av sig under kriget därhemma, eller under sin traumatiska flykt, och behöver lite påminnelse?

"Sex är ett sätt att skaffa avkomma (och då måste det till penetration). Dessutom kan man via sex uttrycka kärlek, närhet, intimitet. Man kan lite variera på metoden och ställningen (man kan till exempel också sitta på huk). Sex brukar kännas skönt. Det är dessutom ett bra sätt att koppla av. Fast en sak ska ni veta: Här i landet är det förbjudet att stympa könsorganen på små flickebarn och gossebarn. Det förstör ju lusten med lusten.", ungefär så lyder det med teckningar illustrerade kärnbudskapet, värdigt ett RFSU från 1970- eller 1980-talet. Texten finns åtminstone på arabiska, farsi och pashtu. Eventuella Wahldeutsche av finlandssvensk etnicitet antas förmodligen veta detta redan på förhand.

Visst kan man göra sig lustig över broschyrens innehåll. Men är denna broschyr ett problem, kämpar Tyskland med lyxproblem.

Kaj Arnös tyskhetsintyg
Tyskhetsbeviset Kaj Arnös tyskhetsintyg Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö

Medborgarskap och analfabetism

Alla mina medbröder och -systrar i Einbürgerungs-processen är dock inte lika lyckligt lottade som jag. När jag hämtade min Einbürgerungsurkunde (intyg över tilldelat medborgarskap) hos migrationsverket i München, hörde jag samtalsfragment ur grannrummet: Analfabetism är ingen sjukdom. Ni måste lära er läsa innan vi kan bevilja er medborgerskap.

Beviljandet föregicks av språktest (eftersom jag aldrig gått i någon skola i Tyskland) och ett medborgarskapstest med 33 frågor, av vilka 17 måste besvaras rätt. Att jag fick bara 30 av 33 skäms jag för. Endel frågor var av naturen "Hur ofta får du slå din fru?". Processen tog ett knappt år, på grund av alla de intyg som behövs (ämbetsbevis, löneintyg, pensionsintyg, födelseattest, listan är lång). Nu är jag dock naturaliserad tysk, fullvärdig medborgare. Mina efterkommande, nuvarande och kommande, blir lika automatiskt tyska medborgare som de blir finska.

Kaj Arnö och överborgmästaren i München talar och skrattar tillsammans. Arnö håller en öl.
Kaj Arnö och Dieter Reiter i München. Kaj Arnö och överborgmästaren i München talar och skrattar tillsammans. Arnö håller en öl. Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö

Ceremoniellt fick jag träffa och skaka tass med överborgmästare Dieter Reiter den 9.5.2016, då vi Wahldeutsche firades i Altes Rathaus i München. Staten bjöd på Weißbier. Nationalsången sjöngs, inte som ett statligt-nationalistiskt påbud, utan för att tidigare festers Wahldeutsche bett om det. Jag hade redan läst upp den högtidliga ramsan, "Ich erkläre feierlich, dass ich das Grundgesetz und die Gesetze der Bundesrepublik Deutschland achten och alles unterlassen werde, was ihr schaden könnte.". Inget patetiskt, utan rationellt, etiskt, sekulärt.

Ett sådant land blir jag gärna medborgare i.

För Tyskland är sympatiskt. Som jag sade till min tvefosterländske son: Jag är i den lyckliga positionen att kunna vara stolt över mitt nya medborgarskap, i motsats till dem i vänkretsen som fått Förenta Staternas medborgerskap. Undertonen var givetvis humoristisk och provokativ, men i det dagspolitiska läget inte helt utan verklighetsförankring.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje