Hoppa till huvudinnehåll

Gungerd Wikholm: Cohens sånger var hjärtslag och piskrapp

Leonard Cohen lyfter på hatten
Leonard Cohen har tagit farväl. Leonard Cohen lyfter på hatten Bild: EPA / Marcel Antonisse Leonard Cohen

Leonard Cohen stod för revolt och fadersuppror men var samtidigt känslig och sensuell. Han berörde med alla sinnen, med kropp och själ.

Solljuset blev för starkt för mig i morse, den vita snön skar in i ögonen. En kontrast till den mörka nyheten att Leonard Cohen är död. Hans sånger och texter har följt mig sedan tonåren, ända sedan Suzanne i sången tog oss alla till den spännande floden. Det som serverades var gåtfull poesi. ”And you want to travel with her and you want to travel blind”…skrev Cohen.

Om sin egen resa genom livet skrev han i “The Book of Longing” (2006), att han tagit sig fram med åtrån som häst och melankolin som kärra. Och att han sjöng för att skapa sig själv, inte i första hand för en publik som skulle falla i beundran för honom.

Men oj, så vi föll, vi som gillade den hest viskande, texttäta, upproriska och medkännande lille mannen! Han tog aldrig stor plats för sig själv, så som Bob Dylan i sina krav på integritet. Nej, Cohen böjde ännu som 80-åring knä inför publiken där jag satt under en av hans konserter i Helsingfors.

Gungerd Wikholm
Gungerd Wikholm Gungerd Wikholm Bild: Yle/Anne Hämäläinen gungerd wikholm

Med hatten i hand

Hatten var hans starka attribut under de sista turnéåren och hans gest var att ta av den och buga sig. Det kändes väldigt äkta och ödmjukt, som om han själv satt i publiken också, samtidigt som han uppträdde på scenen.

Nästan häpet har han konstaterat, att han var en diktare och en sångare, fast han knappt fick till en melodi. Och sitt rykte som kvinnotjusare skrattade han åt på äldre dar. Det är en myt, sa han och tänkte mera på alla nätter han legat ensam.

Passion för livet

Men det var hans passion för livet självt, tror jag, sökandet, som höll honom i gång genom åren. Hans karriär var ju inte käpprak alls. Under många år gav han inte ut skivor, uppträdde inte. Nej, han vistades mest i ett zenkloster, och de dagliga rutinerna förde honom vidare i något som måste ha varit en verklig livskris. Men när han kom igen gav han ännu mer.

Han gav oss ”The holy and the broken Halleluja”, lärde oss att en lovsång aldrig kan vara totalt hel. Det är genom sprickorna som ljuset kommer in. Inuti det fullkomliga kan det bli för mörkt. Cohens sentens ”There´s a crack in everything, that`s how the light gets in” har varit motto för många författare efter att sången Anthem drog över världen.

Leonard Cohen på Montreux Jazz Festival 2013
Leonard Cohen på Montreux Jazz Festival 2013. Leonard Cohen på Montreux Jazz Festival 2013 Bild: EPA / Laurent Gillieron Leonard Cohen,Montreux Jazz Festival

Sista skivan ett avsked

Cohens humor var hjärtlig och självironisk ända in i det sista. I en intervju sa han, att han ändå inte tänker dö än. Jag har tänkt leva för evigt, skrattade han. Det var för bara ett par veckor sedan.

Det var också den nya skivan You Want It Darker som gav Cohen en aura av farväl. Ett avsked som förde tankarna till David Bowies sista skiva och hans död tidigare i år. Den svarta stjärnan lyser över dem båda nu.

Tillbaka till rötterna

Leonard Cohens sista skiva är paradoxal, som att vara arg och lycklig samtidigt. Han förnyar sig genom att gå tillbaka till sina judiska rötter: kören, som i allmänhet har bestått av kvinnor, har nu nästan helt bytts ut mot kören i Cohens barndoms synagoga i Montreal.

Han brottas ännu med att världen är ond, människor dödas och att det får ske om och om igen. Hans egna problem har varit tamt medelklassgrubbel jämfört med det, sjunger han.”A million candles burning for the help that never came”…

Så jag saknar honom! Ser honom ta av den grå hatten, buga sig och gå med ryggen före bort scenen. I dag skymmer det tidigt, trots att snön lyser vit och eftermidddagshimlen är ganska klar.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje