Hoppa till huvudinnehåll

Mari Lindman: Borde vi dela på jobben i samhället?

Filosofen Mari Lindman står vid en tegelvägg och ser mot kameran.
Filosofen Mari Lindman Filosofen Mari Lindman står vid en tegelvägg och ser mot kameran. Bild: Sebastian Bergholm/Yle mari lindman

Vi jagar drömjobben och går i väggen. Kanske borde vi se på arbetet med helt nya ögon, som något vi delar på och som leder oss närmare varandras vardag, skriver filosofen Mari Lindman.

Att vi tävlar om jobben är en självklarhet. Det behöver inte ens sägas ut. Klart vi tävlar om jobben. Ett oändligt antal tidningsartiklar går ut på att tipsa läsaren om hur hen ska göra ett vinnande intryck under arbetsintervjun. Stilen är ungefär den samma som i uppskruvade damtidningsreportage om hur du ska lyckas på dejten. Andra artiklar strör ut råd om hur vi ska hantera stressen i arbetslivet.

När jag läser de här knep&knåp-spalterna kan jag inte sluta tänka på den absurda värld vi lever i, där vägen till drömjobbet utmålas som ett ”nålsöga”, och vägen ut därifrån, efter burnouten, beskrivs med terapins omhändertagande språk.

Att dela på jobben

Jag och min kompis halkar ofta in på ett samtalsspår som handlar om arbetsdelning. Det låter ju hur mossigt som helst, kunde en tycka. Men det är ju det som det inte är. Att snacka om arbetsdelning är att tala om de mest grundläggande sakerna i vårt samhälle. Grundläggande på ett sätt som rör oss alla – vår vardag, hur vi lever våra liv varje dag.

Min kompis brukar poängtera en tänkvärd sak. Hen brukar säga att vissa, konstnärer och akademiker och vissa såkallade entreprenörer har privilegiet att ägna sig åt ”kreativa jobb”, och att detta på ett tvivelaktigt sätt idealiseras som en god form av specialisering där den kreativa inte störs av diverse pyssel.

Hen brukar prova på tanken att ett samhälle kunde se ut på ett annat sätt, och att det handlar om rättvisa: att vi solidariskt skulle kunna dela på basuppgifterna i samhället och att kreativitet inte skulle vara ett privilegium.

För mig har de här samtalen på ett långsamt och smygande sätt skakat om hur jag tänker. Framför allt är det här en provocerande tanke. De flesta kulturarbetare och akademiker jag känner vill inget hellre än att ägna sig åt det som de uppfattar som sina egentliga jobb, istället för stipendieansökningar, administrativt tjafs och annat som slukar tiden. Att få ägna sig åt ens riktiga jobb är för många det bästa som kan tänkas.

Helt begripligt så, i en situation där kärnverksamheten för många puttas åt sidan till förmån för sådant som i en eller annan mening trycker in ens jobb i en kvartalsekonomisk logik där resultat ska redovisas stup i kvarten.

Jaga på morgonen, kritisera på kvällen

Jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, kritisera på kvällen. Så tänkte sig gamla Karl Marx en god möjlighet som blinkar bortom kapitalismen. Hans idé om det goda samhället hänger ihop med en bild av den hela, integrerade människan där olika sidor och olika förmågor får plats, en idé som kan spåras tillbaka till romantikens filosofi.

Länge betraktade jag det här idealet om fiskandet och kritiserandet lite på avstånd, som dött idéhistoriskt gods som inte varit på tapeten sedan 68-rörelsens kritik av den endimensionella människan.

Men nu har jag slagits av radikaliteten i tanken om roterande bassysslor. Jag, liksom många andra, tvivlar på att de flesta i en ganska nära framtid kommer att ha ”jobb” på samma sätt som nu. I det läget är det viktigt att inte låsa tankarna. Att tänka fördomsfritt om arbete måste inte, som så ofta idag, begränsas till att drömma om en totalt avreglerad arbetsmarknad.

Just nu betraktas arbete framför allt som ett val: vi antas välja vad vi vill jobba med, och hur vi vill utforma våra liv. Den tanken är inte minst en stark ideologi, med tanke på att de jobb vi sist och slutligen har, eller inte har, ändå i ganska liten utsträckning är en fråga om att vi helt enkelt valt, och fått, utan mera vad som råkat finnas tillgängligt. Men ändå, hur osann den bilden än är, är den ett sätt att tänka som många delar.

Dela på jobben

Med min kompis diskuterar jag hur det skulle vara att leva i ett samhälle där livets största utmaning inte längre är att ”välja jobb” och slinka igenom drömjobbets nålsöga. Kanske utgångspunkten inte ens är att ”ha ett jobb”, utan där sysslor som svarar mot de behov som finns (vilka de är måste diskuteras) är något människor på ett rättvist sätt delar på.

Att dela på jobben är redan idag en tanke som ibland kommer på tal när det gäller att hitta lösningar för det som nu verkar vara en kronisk arbetslöshet. Det är en bra tanke, tycker jag. Tänk: sextimmars arbetsdag. Men kan vi till och med tänka oss något ännu mera genomgripande?

Kan vi tänka oss ett samhälle där det inte finns jobb (som folk måste konkurrera om) längre, men där det nog finns sysslor som måste skötas?

Själv upplever jag tanken både som skrämmande och som utmanande. Jag är opraktiskt lagt, är rädd för en mängd saker och situationer. Men så är det mycket jag inte introducerats i, eller tänkt att jag ändå inte kommer att behöva lära mig, att jag inte är tvungen.

Jobbar vi för enformigt?

Det som framstår som utopiskt i bemärkelsen bortom det vi kan föreställa oss säger en hel del om var vi är nu. Att ett samhälle med massor med aktivitet, men utan jobb, och också utan arbetslöshet, kan framstå som nästan omöjligt att tänka sig visar hur rotat lönearbetet är i våra liv som form för vardagen, sociala relationer och framtidsutsikter.

När ett system som bygger på lönearbete ännu var nytt och industrialiseringen bredde ut sig fanns det många som skrev om arbetsdelning. Dessa oroade sig påfallande ofta för hur människor i existentiell mening påverkas av att arbetet reduceras till att utföra en enkel serie rörelser.

Det är ganska anmärkningsvärt att både liberalisten Adam Smith och Karl Marx bekymrade sig för detta, även om det för den tidigare var självklart att arbetsdelning är en bra sak eftersom den leder till högre effektivitet. Inte bara socialister och liberala uttryckte oro gällande industrialismens arbetsdelning; också konservativa röster skrev om hur människor stympas av att spärras in i enahanda uppgifter.

Arbetsdelning kan tyckas vara en främmande fråga idag på en arbetsmarknad som ser olika ut, beroende på vart man tittar. Somliga jobb tycks bli komplexa och kunskapsintensiva, medan andra jobb förenklas och inriktas på en enda uppgift.

Hur det än är med det (akademiker grälar om huruvida arbete för de flesta blir mera inriktat på komplex kunskap) handlar det mesta nu om att skapa jobb, skapa jobb.

Alltså: arbetsdelning tycks vara en icke-fråga, utom kanske som en fråga om ”gränssnitt”, nämligen hur företag samarbetar, hur arbetsdelningen ser ut mellan olika (under)leverantörer – eller kanske hur arbete förs över på kunden, som när du måste skruva ihop en möbel själv, eller själv scanna in dina varor i kassan.

Mest av allt är arbetsdelning idag ett uttryck för den globala kapitalismens stora rörelser. I ett land satsas allt på exploaterande av en viss naturresurs, ett annat kämpar om att behålla ett multinationellt företags fabriker, medan ett tredje försöker hålla uppe sitt välstånd genom tjänste-ekonomi.

Vem gör jobben som "ingen vill göra"?

Diskussionen om arbetsdelning – jag menar: hur i väldigt bred mening organiserar vårt samhälle, våra gemensamma angelägenheter – lever ett undangömt liv, men i vissa situationer tenderar detta att envist komma på tal.

Intressant nog brukar vilda visioner om ett samhälle som inte längre skulle bygga på tvånget att förtjäna sitt uppehälle genom lönearbete bemötas med frågan om vem som i så fall tar hand om skitjobben, om de jobb ingen vill göra, om de jobb som varken kreativa eller roliga.

Det slår mig gång på gång hur envis bilden av ”jobben som ingen vill göra” (där en massa olika beskrivningar av jobb flyger förbi) är. Det stämmer ju faktiskt inte riktigt att vi framför allt tänker på arbete som val. Tanken om ”jobben som måste göras” är minst lika framträdande, om än ofta grumlig.

Det är som om samhället är indelat i två, jobben som vi väljer och jobben som måste göras ändå, för att allt ska fungera. De här jobben ses ibland som ”en inkörsport”, en inkörsport för något bättre, mera kreativt, med mera status och pengar.

Ingen vill riktigt gå in på vilka de här jobben är, eller vad det innebär att någon utför vad som betraktas som ”dåliga” eller ”enkla” jobb. Det som är hemskt med den tanken är inte bara det outtalade förakt som riktas mot en stor mängd människor.

Det som också är slående är att det som är grundläggande behov – säg, vård – räknas som en börda som ska behandlas effektivt och rationellt (ofta i en krympande offentlig sektor), eller leda till vinstbringande jobb som ska rädda en krisande ekonomi.

En radikal idé?

En radikal tanke att vädra: tänk om det inte längre skulle finnas några jobb i den form det finns nu, men att det lokalt skulle finnas en form av civiltjänstgöring som sträcker sig över många år av livet där alla skulle delta i exempelvis förädling av råvaror, vårdarbete, sophantering, städning och produktion av mat.

Vilket inte hindrar att expertis och specialisering också skulle finnas.

En sådan civiltjänstgöring skulle inte alls behöva betyda att det vi delar på är sysslor ingen vill göra. Tvärt om: att vi alla blir delaktiga i att vårda, städa, producera mat skulle göra att vi lär känna vår närmiljö och blir delaktiga i varandras liv. Att städa, vårda, producera mat och sköta transport och färdmedel är inte skitjobb.

Att det börjat betraktas så har med dåliga arbetsvillkor, skraltiga löner och konstiga värderingar att göra. Som den feministiska författaren Nina Björk skriver på ett ställe om städning: sådana erfarenheter lär oss något viktigt om mänskligt liv.

Kanske utbrister någon att tanken om att dela på sysslor i ett samhälle bortom lönearbete är en tanke som ligger farligt nära totalitarismen, ett samhälle som styr människors hela liv, ett samhälle som bygger på tvång och en total vision som människor måste klämmas in i. Men varför skulle det behöva vara så?

Att dela på sysslor som behövs kunde ske genom ständig förhandling, omprövning, närdemokrati – som en strävan till jämställdhet. Detta skulle inte heller alls innebära att samhället delas upp i bassysslor som värderas, och att exempelvis konst och vetenskap förvandlas till onödig ”lyx”.

Tvärtom skulle jag säga att det är vårt eget samhälle som rör sig med en såsig uppdelning mellan det som måste göras (som alltför ofta anses för dyrt för att göra ordentligt) och sådant som endast är en ”guldkant”, som några få priviligierade ägnar sig åt.

Att prova att tänka på hur samhället skulle se ut om många centrala sysslor skulle rotera mellan människor är en nyttig tankeövning, hur främmande den än kan te sig, eftersom den ligger så långt det vi har nu, ett tillstånd där väldigt många är rädda för att de inte behövs, inte har en plats i en gemenskap, inte har något att bidra med.

Det skulle vara att svänga den nuvarande ordningen, där behov hela tiden måste skapas, för att ekonomin ska kunna växa.

Frågan är alltså hur ett samhälle skulle se ut, där basbehoven kommer först.

Text: Mari Lindman, filosof bosatt i Åbo.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje