Hoppa till huvudinnehåll

Tält i Kalahari istället för studielya i Helsingfors

Michelle  Gustafsson i Botswana, ökenlandskap, sitter på knä och klappar en antilop
Michelle Gustafsson i Botswana, ökenlandskap, sitter på knä och klappar en antilop Bild: Privat michelle gustafsson,antiloper,Botswana,naturskydd,Karis

Karisbon Michelle Gustafsson har den här hösten tillbringat en månad på ett naturreservat i Botswana. En månad som har varit en verklig ögonöppnare vad gäller naturskydd.

Det som skulle bli biologistudier i Helsingfors blev i stället ett äventyr i Kalaharis öken i Botswana. Michelle ångrar inte att hon tackade nej till studieplats.

I våras blev Michelle Gustafsson student och bara en kort tid därefter deltog hon i inträdesförhören till Helsingfors universitet. I Michelles framtidsplaner fanns att studera biologi och hon lyckades också knipa en eftertraktad studieplats, men så kom tvivlen.

- Är det verkligen det här jag vill studera, funderade Michelle.

I stället för att studera biologi på universitet blev det studier i naturskydd i Botswana. Michelle beslöt sig helt enkelt för att ta ett sabbatsår.

I slutet av augusti (2016) packade Michelle Gustafsson sin kappsäck för att ensam ta flyget till Botswana i Afrika.

Akta dig för lurendrejeri

- Första blicken och intrycket när jag steg av flygplanet var att ”wow, är jag faktiskt här nu?” Jag var stolt över att jag faktiskt hade vågat ta steget.

Redan som barn tyckte Michelle om att titta på naturdokumentärer i tv och hon har alltid intresserat sig för natur- och djurskydd. I tv:n pratades det också om volontärer som bodde på naturreservat och det var kanske här fröet såddes.

Det är nu eller aldrig, tänkte Michelle i somras och började leta på nätet efter ett lämpligt land och ställe. Det finns många organisationer som ordnar så kallade volontärsresor, men det gäller också att passa sig.

- Finns det bilder på människor som klappar lejon ska varningsklockorna börja ringa. Då är det nog inte fråga om ett naturreservat med vilda djur. Då är det fråga om att lura turister eller volontärer på pengar och djurungar som tas från sina föräldrar.

Michelle fastnade för Modisa wildlife project i Botswana på gränsen till Kalahari. Enligt Michelle har Modisa fått bra feedback av tidigare frivilligarbetare och det var också det som avgjorde att Michelle valde just det här stället.

Första finländaren på Modisa

Så himla glamoröst är det inte att jobba som volontär på ett naturskyddsområde. Det handlar om att städa och mata djur, mycket av jobbet är fysiskt ganska ansträngande, men Michelle trivdes.

Hon blev kompis med många andra frivilligarbetare från olika delar av världen. Åldern på volontärerna varierar från unga studerande till 75-åriga pensionärer. Michelle är den första och hittills enda finländaren som varit på Modisa Wildlife så hon fick berätta en hel del om sitt hemland och naturligtvis också om våra ibland snörika vintrar.

- Här var det 40 grader varmt och man kunde inte jobba på eftermiddagen. I stället läste jag böcker och vilade.

Prassel utanför tältduken

Michelle och de övriga volontärerna bodde i tält. Mitt på natten kunde Michelle vakna av att det gick djur utanför tältet, men hon säger att hon inte blev rädd en enda gång. Mestadels var det fråga om eland, ett slidhornsdjur eller antilop som är mycket vanlig på området.

Det var också de här djuren som Michelle kom närmast i kontakt med eftersom det sällskap som driver Modisa hittade en skadad eland under en av många rutinmässiga rundturer i naturreservatet. På området fanns också lejon, men naturreservatets policy var att enbart ta hand om sjuka eller skadade djur.

Det som diskuterades en hel del under den månad Michelle Gustafsson tillbringade i Botswana var natur- och djurskydd. Tiden i Botswana blev en slags ögonöppnare för Michelle.

Invånarna i Botwana livnär sig mest på boskapsskötsel. Lejonen är därför en stor fiende och inte speciellt omtyckt av boskapsskötarna. Det är tillåtet att skjuta lejon för att försvara sin boskap.

- Det var en hård sanning att få höra att vår köttkonsumtion gör att lejonen blir skjutna. Det mesta av köttet exporteras så det är också på vårt ansvar här i Europa att försöka göra något åt situationen.

Enligt Michelle är det väldigt lätt för en europé att voja och oja sig över att lejonen skjuts bort och att det skulle vara en enkel lösning att se till att lejonen får föröka sig ifred.

- Men när man kommer dit och får höra boskapsfarmarna berätta hur lejonen inte enbart äter upp boskap, deras inkomstkälla, utan också smyger runt i byarna där det leker små barn, ja då blir det genast svårare att komma med motargument.

Traditioner möter nutid

- Min bild på naturskydd förändrades. Det var en ögonöppnare. Vi behöver lejonen. Men de skjuts bort efterhand. Det betyder i sin tur att hjortdjuren, antiloperna förökar sig i snabb takt. Antiloperna i sin tur konkurrerar om samma betesmarker som boskapsfarmarnas djur.

Michelle pratar om gamla traditioner men också om långsam, trög byråkrati som försvårar alla processer kring natur- och djurskydd.

Månaden på Modisa i Botswana gick däremot snabbt. Nu är Michelle Gustafsson tillbaka i Karis. Om det blir studier i biologi i höst är ännu oklart, men Michelle säger att hon vill jobba med djur och med naturskydd.

Michelle Gustafsson sitter i en soffa i sitt hem. Tavlor och bordslampa i bakgrunden. Kväll
Michelle Gustafsson sitter i en soffa i sitt hem. Tavlor och bordslampa i bakgrunden. Kväll Bild: Yle/ Tiina Grönroos karis,Botswana,naturskydd,sabbatsår

Som bäst jobbar Michelle på ett daghem i Karis, men sabbatsåret i resandets tecken fortsätter. Om bara några veckor åker hon iväg på nästa resa, det blir då en rundtur på cirka två månader i Asien.

Läs också

Natur

Nyligen publicerat - Natur