Hoppa till huvudinnehåll

Höstens skörd av bilderböcker överraskar glatt

uppslag ur boken Vildare, värre, Smilodon
Jenny Lucanders illustration till Vildare, värre Smilodon uppslag ur boken Vildare, värre, Smilodon Bild: jenny Lucander minna lindeberg

Den finlandssvenska bilderboken både roar, oroar och tröstar. Här fem fina förslag.

Vildare, värre, Smilodon

Minna Lindebergs och Jenny Lucanders samarbete med Vildare, värre, Smilodon har resulterat i en alldeles förunderlig bilderbok!

Minna Lindberg har även i tidigare böcker behandlat ämnet utanförskap och de vuxnas ansvar. Lindeberg ger människor djurs egenskaper och ibland även utseende. Ibland kan det djuriska vara både hotfullt och oroande. I Pappa Född lejon har hela familjen djuregenskaper, bland dem en ung kille vars ursprungsdjur är gepard. Honom ska lillebror räv som skrämmer nästyngsta systern hare, inte bråka med för då kan det bli riktigt farligt.

I I en grop i Kalahari lär de milda grisslingarna de blodtörstiga honungsgrävlingarna att ta hänsyn till andra. Honungsgrävlingar är bland de blodtörstigaste djur som finns.

I Lo, fridlyst är Lo en bråkig kille/lo som hamnar på kant med dagispersonalen. De andra barnen är rädda för att han ska äta upp dem och retar honom till att bråka. En rådig uggledam lugnar ner situationen. För lugn är det som alla parter behöver.

uppslag ur boken Vildare, värre, Smilodon
uppslag ur boken Vildare, värre, Smilodon Bild: Jenny Lucander minna lindeberg

I Vildare, värre, Smilodon har Minna Lindeberg träffat mitt i prick i sin berättelse om det vilda barnet som inte passar in och som får skulden och förväntas vara besvärligt.

”- Hon är alltid sån där, säger dom andra”

Berättelsen skildras av flickan Annok Sarris bästa vän, Karin Bergström. Hon som deltar i leken, men som inte går över gränsen och som inte heller kan försvara sin vän när leken går överstyr.

Även här har djuren sin uppgift. Men istället för att den vilda flickan skulle skildras som en Smilodon (ett knivtandat förhistoriskt kattdjur) så finns detta makt- och totemdjur där som en sorts identifiering. Den här inre fantasin ger en poetisk dimension.

Själv får Karin höra att hon är en vandrande pinne, någon som är nästan osynlig tills hon fäller ut sina vingar och flyger upp.

Annok Sarri hämtas bort från dagiset och flyttar till Karigasniemi. Namnet Annok syftar på författaren Annok Sarri Nordrå som, enligt Nordisk kvinnolitteraturhistoria, i sina böcker håller fast vid att assimilering är enda alternativet för de samer som lämnat fjällfolkens liv.

Minna Lindebergs berättelser kan sägas vrida och vända på frågan om barns assimilering till vuxenlivet. Hur balansera sin djuriska livsenergi så att den ryms inom vuxenlivets ramar? Om ramarna är för snäva – hur gör man då?

Och sist och slutligen handlar Vildare, värre, Smilodon om att ingenting någonsin försvinner helt och hållet, inte ens vänskap på avstånd.

Fantastiska bilder

Och Jenny Lucanders underfundiga och mångbottnade bilder gör boken till ett veritabelt konstverk. Jag håller helt med Mia Österlund som i sin recension (Hbl 20.10.2016) skrev att Vildare, värre, Smilodon bryter ny mark. Illustrationerna är detaljerade och överraskande.

Lucander upphäver rumsuppfattningen och behåller barnperspektivet. Allt är möjligt, väggarna försvinner och övergår i färgfält som kan innehålla både precisa detaljer och naturtrogna hänvisningar. Lucanders bilder tillåter verkligen Lindebergs text att blomma ut.

Den vuxna läsaren kan glädja sig åt små detaljer som tillför ytterligare dimension åt personerna. Som att Karins mamma läser feministtidningen Astra, äter Chiafrön och köper sin mat i Lidl. Hon har ljusrött eller grönt hår, löst hängande byxor och en t-skjorta med texten ”gorgeous”.

Alla linjer svänger hit och dit med den klara kontur som kunde sägas vara Jenny Lucanders varumärke. Lägg till en underbar färgvärld och välavvägd kollageteknik i detaljerna så har ni en bilderbok som är något långt utöver det vanliga. Den tål att tittas på om och om igen.

Pärmen till Djur som ingen sett utom vi
Pärmen till Djur som ingen sett utom vi Bild: Förlaget Ulf Stark,Linda Bondestam

Hemliga djur

Ulf Starks och Linda Bondestams samarbete har resulterat i bilderboken Djur som ingen sett, utom vi. Den är i år nominerad för Augustpriset i kategorin Årets bästa barn- och ungdomsbok och Linda Bondestam belönades med Vanessapriset på Helsingfors Bokmässa för sin oefterhärmliga stil, sin färgglädje och sin visuella berättarbegåvning.

Allt detta kommer fram i Djur som ingen sett, utom vi. Det är berättelsen om tjugoåtta djur som vi verkligen inte visste fanns. I finurliga verser skaldar Ulf Stark om bland andra Eskalopen som är ensam, men inte lika ensam som Enstöringen som vill slippa allt. Här finns också Kakakerna som alla har samma smak och alltid gör samma sak.

Ulf Stark är ju svensk men han har tacknämligt noterat det i huvudsak finlandssvenska djuret Hoppeligen. Versen till detta djur låter då här:

”Kvällssolen brinner
Snart har den brunnit ut
Då gör Hoppeligen
grå och nöjd
ett sista hopp till slut.
Den hoppar opp
i himlens höjd,
skrattar och försvinner.”

Här hittar man också en finstämd hyllig till minnet av Stella Parland, den gudabenådade ordekvilibristen. Det djuret, som var helt unikt, hette Fågel Fri och sjöng så vackert: ”Anarki!”

Stämningarna skiftar på varje uppslag och det är lätt att föreställa sig hur roligt det skulle vara att läsa dessa verser högt för ett litet barn. Varje djur har helt olika gestalt. Ibland är det dominerande på sidan och ibland får man leta efter det lilla kryp som versen beskriver. Linda Bondestams illustrationer är collage inspirerade och färgsprakande. Till synes enkla, men ändå mångbottnade.

uppslag ur boken Burman
uppslag ur boken Burman Bild: Anna Härmälä anna härmälä

Om smärtan att släppa taget

Anna Härmälas Burman handlar om en hamster som sörjer sin gammelmor Glitterina. På besök i sin gammelmormors tomma hem har han svårt att avstå från de saker som är en länk till henne. På hamstrars vis bär han dem med sig. Men när man har kinderna fulla kan man inte leka eller ens tala. De saker Burman fångat ur sitt liv med gammelmormor håller honom nu fången.

Ett cirkussällskap som förlorat tillhörigheter förlöser honom. När han vågar vara generös behöver han inte längre sakerna för att minnas sin kära vän. De får däremot nytt liv i kvällens föreställning.

Det är en mycket sympatisk liten berättelse om sorg och glädjen i nya vänner. Anna Härmäläs naivistiska illustrationer har en mild färgskala och många fina små detaljer.

pärmen till Allt är precis som vanligt
pärmen till Allt är precis som vanligt Bild: Schildts & Söderströms maija hurme

Om jag inte längre fanns

I Kristina Murray Brodins och Maija Hurmes bok Allt är precis som vanligt ställer ett barn den fråga som alla barn i något skede har ställt sig. Vad skulle mina föräldrar göra om jag plötsligt försvann. Skulle de sörja då? Hur mycket?

Det här barnet får som svar ”Ja, då blir vi ledsnast i världen” och ”Ja, då blir vi ledsna så vi dör.” Men barnet känner att trots att de svarar så, så har de ingen tid för barnet.

Och så, som i en dröm blir barnet osynligt och tyst. Maija Hurme har illustrerat detta genom att barnet står som en skuggvarelse i en bubbla. Hen sitter brevid när föräldrarna börjar ringa runt för att höra vart barnet kan ha tagit vägen.

Föräldrarna blir olyckligare och olyckligare och till slut börjar jag tycka att det är ett ganska grymt litet barn vi har att göra med. Men barn kan ju vara grymma och hur ska man veta hur de vuxna tänker om man inte tar reda på.

När barnet sedan återkommer är förtvivlan glömd och tacksamheten påtaglig. Allt detta är illustrerat i en varm och känslig stil. Maija Hurmes bilder är lätta att känna igen på sina milda färger och mjuka linjer. Miljöerna är vardagliga och igenkännbara.

Det här är en bok det kan vara bra att ta på allvar och diskutera när den är läst. För trots att det kanske kan verka så, så är allting verkligen inte som vanligt när någon man älskar försvinner.

teckning av fröken Frigga Krikonqvist
teckning av fröken Frigga Krikonqvist Bild: Marginal lotta moring

Bubblande , babblande bokstäver

Alla barn förtjänar en egen bok med bokstavsverser. I Lotta Morings Fröken Frigga Krikonqvist med illustrationer av Emma Rönnholm börjar inte alla ord på samma bokstav utan verserna får leva ett lite friare liv. Det ger också mera liv åt dem när bokstaven det gäller kan finnas mitt i ordet.

Det är en boks som är gjord för att läsas högt. Vissa verser är inte så högtidliga, utan mera grötrimsaktiga med påhittade ord som bumliga limpor och kastrulla.

Emma Rönnholms bilder söker ännu sin stil. De olika uppslagen kan skilja sig ganska mycket till sin stämning. Det ger ett lite oroligt intryck, men ackompanjerar versernas glimten i ögat attityd.

Humorn är påtaglig, liksom det goda humöret, eller vad sägs om följande vers kring bokstaven J:

”Jag gillar:
juni och ljusgrönt och jämfotahopp
vajande björkar och svalkande dopp
kojor och kajor och blå papegojor
lejon och örnar och kramgoa björnar
katter som mjauar och småbarn som jollrar
men INTE vuxna som jamsar och pjollrar!”

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje