Hoppa till huvudinnehåll

Robson vill bli den bästa hjärnskadepatienten i världen

Bild på Robson Lindberg.
Robson Lindberg kan inte ge upp. Han ska bli bättre än han någonsin varit. Nästan duger inte. Bild på Robson Lindberg. Bild: Yle/Kalle Ranta hjärnskada,hjärnskador

Den 18 februari 2016 förändrades Robson Lindbergs liv. Han tacklades under en hockeymatch och det som bara skulle vara en vanlig hjärnskakning utvecklades till något mycket mer.

Robson Lindberg har alltid älskat sporter av olika slag. Han har kört motocross, seglat och deltagit i triathlontävlingen Ironman. Och så har han spelat ishockey. De hårda sporterna har tidigare orsakat honom närmare tio hjärnskakningar, så när han i februari fick beskedet att han fått ännu en hjärnskakning bet han ihop och tänkte att allt det obehagliga han kände snart skulle gå om.

- Den första instinkten är bara att kämpa vidare, och det gjorde jag, säger han.

Led av minnesförlust

Robson kommer inte ihåg något från kvällen det hände och inte heller dagarna efter tacklingen. Hans lagkamrater har berättat att det handlade om en axel mot axel-tackling och att den andra killen var mycket större än Robson själv.

- Det var en ren tackling och jag landade på bakhuvudet. Skulle jag kunnat så hade jag stigit upp och gratulerat honom för det var nog den bästa tacklingen jag fått hittills, men jag hade lite annat program på gång. Jag var nämligen medvetslös, säger Robson.

Allt som hänt i januari var suddigt.

Robson har ett litet minne från den kvällen, och det är från ambulansen. Där vaknar han upp och får panik över att han är fastspänd. Men han har inte varit medvetslös så länge som han själv tror.

- Lagkamraterna sade att jag var medvetslös i ungefär tre minuter och att jag inte kom ihåg något alls när jag vaknade. Allt som hänt i januari var suddigt. Jag hade varit på en långresa i slutet av månaden men den kom jag inte ihåg, berättar han.

Hjärnskakning som så många gånger förr

På sjukhuset konstaterar läkarna att Robson lider av hjärnskakning. Han röntgas och får åka hem. Hans mamma hämtar honom och hon vet hur man ska göra eftersom hon gjort det många gånger förr. Det viktigaste är att Robson inte sover ensam och att hon väcker honom en gång under natten. Natten går bra men dagarna efteråt märker Robson att hon tittar konstigt på honom. Han vet varför.

- Jag skulle äta frukost men kunde inte träffa munnen, varken med vattenglaset eller skeden, berättar han.

Han kände sig yr och hade ingen koll på koordinationen. Läkarna ringde och ville att han skulle komma tillbaka till sjukhuset eftersom de hittat en liten blödning mellan hjärnhalvorna. Han undersöktes men skickades sedan hem igen eftersom allt såg ut att vara under kontroll.

Turist i sin egen kropp

De följande veckorna försöker Robson leva som om allt är normalt, men det är det verkligen inte. Han känner sig som en turist i sin egen kropp. Han är oerhört trött, vinglig och mår illa. Dessutom är han väldigt ljud- och ljuskänslig.

Robson Lindberg som cyklar på en motionscykel på gymmet.
Robson har alltid varit sportig av sig men två veckor efter hjärnskakningen mådde han så dåligt att han knappt kunde gå. Robson Lindberg som cyklar på en motionscykel på gymmet. Bild: Privat robson lindberg

Två veckor efter tacklingen klarar han inte av det längre och ringer till polikliniken för hjärnskador. De hänvisar honom till Tölö sjukhus. Först en månad senare får han besöka polikliniken för hjärnskador, och där visar det sig att Robson haft åtta hjärnblödningar som lett till en allvarligare hjärnskada kallad traumatic brain injury (TBI).

- Jag blev lättad när jag fick diagnosen. Jag tror att vi alla som spelat ishockey, eller kanske män över huvudtaget, bara vill kämpa på och inte medge att något är fel. Men i mitt fall borde jag nog lyssnat mera på mig själv.

Kunde inte längre skriva

Hjärnskadan har gjort att saker som Robson tidigare tagit för givet nu är mycket svårare att utföra. Ett tag kunde han inte skriva. Han kunde läsa och ta in meningar, men när de skulle ut igen på pappret var det som om hjärnan sade stopp. Nu kan han skriva igen och försöker göra det ofta för att träna upp sina färdigheter.

Robson Lindberg i en gymnastiksal där han håller i en hockeyklubba.
Robson tränar hand-öga-koordination på gymmet. Robson Lindberg i en gymnastiksal där han håller i en hockeyklubba. Bild: Privat robson lindberg

Robson kan inte längre vistas i miljöer där det är mycket oljud. Ett större café måste han lämna efter en halvtimme eftersom han får ont. Han bär också specialglasögon med färgade linser.

- Ibland kan bara ett ljud eller något annat trigga upp symptomen. Det känns som om knivar trycks in i ögonen och öronen, som om ljudet och ljuset kommer in ofiltrerat, säger Robson.

Han har också problem med balanssinnet och har ofta svårt att orientera sig.

- Jag pratar också mycket mer långsamt, det har jag inte gjort förr. Min ena kollega sa att nu kanske någon också förstår vad jag säger.

En intressant upplevelse

Vi frågar hur det känns att vara tvungen att lära sig så många saker på nytt, och Robson beskriver det med ett ord: intressant.

- Det är en intressant upplevelse. Jag tror att allt händer för en orsak, inte på något religiöst sätt eller så, men det här handlar väl om att jag ska bevisa för mig själv hur stark jag egentligen är.

Jag litar inte riktigt på mig själv.

Robson har med sig ett häfte under intervjun, och det häftet bär han ofta med sig.

- Jag litar inte riktigt på mig själv. Jag skriver ner mycket, till exempel vad jag ville prata om i dag. Jag skriver också upp en hel del för att jobba upp minnet och uppehålla skrivkunskapen.

Ett avgörande ögonblick

Robson skriver även om sin hjärnskada på bloggen 8mmSQUAD och där berättar han om ögonblicket när han bestämde sig för att ta tag i sin situation och gå vidare. Det var under påsken tidigare i år.

Han hade firat den hemma med familjen, men eftersom han inte längre klarar av att delta i högljudda diskussioner med flera människor samtidigt var det en svår upplevelse. Trots att han var tillsammans med sin familj kände han sig enormt ensam. När han kom hem till sin lägenhet bröt han ihop.

- Jag kände allt men samtidigt ingenting. Jag var tvungen att inse att jag kanske aldrig mera blir samma människa som jag var.

Robson 2.0 föddes

Robson satt och grät i duschen fyra kvällar i rad tills han äntligen accepterade vem han nu var. Han var nu Robson 2.0, och han skulle klara av det här nya livet. Sammanbrotten fortsätter ändå dyka upp med jämna mellanrum, och Robson tror det beror på den stora förändringen som skett i hans huvud.

- Vid en hjärnskakning så rör sig hjärnan inne i huvudet. Det som hänt mig är att hjärnhalvorna dessutom sinsemellan har rört sig. Det är otroligt tungt att som 30-åring inse att den person du varit i hela ditt liv – glad, full av energi, lite rapp i käften, bra på sport … att det finns en stor chans att du aldrig kan vara den personen på nytt.

Robson Lindberg som springer på tävlingen Ironman i Tahko år 2015.
Robson har bestämt sig. Han ska kunna sporta igen, som här på Ironman i Tahko 2015. Robson Lindberg som springer på tävlingen Ironman i Tahko år 2015. Bild: Finntriathlon robson lindberg

Trots att Robson ibland tvivlar har han bestämt sig: har han en gång kunnat träna upp alla de här förmågorna ska han kunna göra det igen.

- Min kämparanda har inte försvunnit någonstans. Det ska åtminstone inte hänga på att jag inte försökt. Delvis kämpar jag också mot klockan. Jag har tre år på mig att bli av med de symptom jag har nu eftersom läkaren säger att de symptom som blir kvar efter det är där för att stanna.

Hjärnskada ofta en osynlig sjukdom

Robson tycker vi borde prata mer om hjärnskador eftersom det många gånger är en osynlig sjukdom.

- Min egen uppfattning om hjärnskador innan det här hände mig, var att hjärnskador alltid fullt immobiliserar en människa. För att vara helt ärlig trodde jag det var så att man bara satt hemma utan att kunna röra sig, men jag kunde gå och tala så det syntes inte utåt på mig.

Många tar allt för lätt på hjärnskakningar, men får man flera stycken kan följderna bli ödesdigra.

- Jag är inte här för att skrämma någon. Jag kommer absolut att spela ishockey igen och hårdheter hör till sporten. Men man ska också våga sätta upp handen och säga till när allt inte känns helt rätt.

Fler borde få information

Robson riktar inte kritik mot läkarna som inte såg hur allvarligt skadad han var, och han är heller inte kritisk till ishockey som sport. Den är bra som den är, men fler borde få information om vad en hjärnskakning kan ställa till med.

- Jag tog kontakt med en person som jobbat mycket med sådant här och gjorde en så kallad SCAT, alltså sport concussion assesment tool, som innehöll frågor där man skulle utvärdera hur man mår. Då märkte jag hur konstiga och banala de här symptomen kan vara.

Robson Lindberg i en gymnastiksal där han gör en gymnastisk övning.
Robson gör rehabiliteringsövningar på polikliniken för hjärnskador. Robson Lindberg i en gymnastiksal där han gör en gymnastisk övning. Bild: Anna Linberg robson lindberg

Blanketten innehöll frågor som kunde fungerat som varningssignaler för Robson under de där första två veckorna när han inte visste vad som var fel.

- Jag kände att eftersom det här är de kriterier de sätter framför toppidrottare, så då är det inte bara fel på mig, utan då är det jag känner något legitimt.

Robson tror att många ignorerar symptomen och försöker leva på som vanligt – precis som han gjorde.

- Jag klassas som en medelsvårt hjärnskadad patient, och det är en sak som jag aldrig trodde skulle hända mig. Jag har spelat ishockey i fem år och kört motocross och snöskoter … och jag bar ju hjälm. Så jag tror att om fler talar om det på rätt sätt så tas det mera på allvar.

Det hjälper inte att deppa

Robson berättar att man inte vet så mycket om TBI, som han är drabbad av, men att forskningen går framåt och att det är det viktigaste. Och det enda han kan jag göra just nu är att orka ta sig igenom det.

- Jag kan inte gå till affären och köpa en ny kropp. Jag vägrar lägga mig ner och ge upp, jag kan inte ge upp. När jag under påsken satt på badrumsgolvet och för fjärde kvällen i rad grät ögonen ur mig, så insåg jag att det inte hjälper att vara deppig, så varför inte le? Det är ändå det jag alltid har gjort.

Nyligen publicerat - X3M