Hoppa till huvudinnehåll

Allting är relativt, också månen

Fullmånen.
Fullmånen. Bild: Marcus Rosenlund månen,Fullmåne,Supermåne

Det sägs att den innevarande supermånen är den största supermånen sedan 1948. Jag är av annan åsikt. Den är den största supermånen någonsin. För begreppet ”supermåne” existerade inte 1948.

Termen supermåne uppfanns 1979 av den amerikanska astrologen Richard Nolle. Observera: astrologen, inte astronomen. ”Supermåne” är alltså inte en vetenskaplig term. Termen som används i vetenskapliga sammanhang är perigeum-syzygy (medges, det låter inte alls lika sexigt).

Men av någon orsak föredrar jag ändå supermåne om alternativet är en annan amerikansk term för det hela: ”Mega Beaver Moon”, megabävermånen, alltså en lite häftigare version än den gamla vanliga novemberfullmånen, bävermånen, som inträffar vid den tiden då indianerna brukade lägga ut bäverfällorna innan kärret frös igen.

En godtycklig siffra

Richard Nolle definierade helt godtyckligt supermånen som ”en nymåne eller fullmåne som inträffar då månen är som närmast eller nära (inom 90 procent av) sitt närmaste avstånd till jorden i en viss bana (perigeum)”. Vaddå ”inom 90 procent av sitt närmaste avstånd till jorden”? Den här siffran är alltså någonting som Nolle drog ur hatten.

Hur som helst: vad som avses med supermåne eller perigeum-syzygy är en fullmåne eller nymåne som infaller då månen ligger som närmast jorden i sin bana. Ordet syzygy kommer från grekiskan och beskriver en situation där tre himlakroppar ställer upp sig på rad, i det här fallet då jorden, månen och solen.

Månens bana är med andra ord oval eller elliptisk (med varierande ellipticitet), och dess närmaste möjliga punkt (perigeum) ligger på ett avstånd av 356 355 kilometer från jorden medan avståndet till den mest avlägsna möjliga punkten (apogeum) är 406 725 kilometer.

Och de här punkterna passerar den varje månad under sin färd runt jorden: med ungefär två veckors mellanrum varierar alltså månens avstånd från jorden med mellan 34 000 och 50 000 kilometer.

Då den råkar vara full när den kommer extra nära, under en supermåne, ser månen ut att vara 14 procent större än under apogeum då den ligger som längst borta. Dess ljusstyrka är då omkring 30 procent större.

Super-supermånen

Men den här supermånen är ju den mesta supermånen på en hel generation, den måste ju vara riktigt speciell då, eller? Tja, den nu aktuella super-supermånen ligger alltså på 356 532 kilometers avstånd från jorden, vilket kan jämföras med 1948 års supermåne då avståndet var 356 460 kilometer. 1948 års supermåne var alltså mer än hundra kilometer mer ”super” än den nu aktuella.

Nästa super-supermåne inträffar den 26 november 2034, och då är avståndet 356 472 kilometer. Också då mera super än nu alltså. Men okej, vi snackar om en skillnad i avstånd på 0,02%.

Supermånar inträffar alltså i genomsnitt två-tre gånger per år (nästa gång är den 14 december), och den maximala avståndsskillnaden mellan dem brukar ligga på omkring 500 kilometer, eller 0,14%. Om man vill tro sig känna skillnaden, och tycker att man sover extra super-dåligt nu i natt, så då får man väl tycka så.

Men en sak är åtminstone säker: det är fullständigt omöjligt att med blotta ögat se skillnaden på den här ”super-supermånen” och en ”vanlig supermåne”.

ESO:s teleskop (VLT) i Paranal, Chile.
ESO:s teleskop (VLT) i Paranal, Chile. Bild: ESO eso

Vem har hört talas om mikromåne?

Motsatsen till perigeum-syzygy eller supermåne är förresten apogeum-syzygy eller mikromåne, en fullmåne som inträffar då månen ligger längst borta i sin bana. Fast vem har ens hört talas om ”mikromåne”? Nå, som sagt, innan 1979 hade ingen hört talas om termen ”supermåne” heller.

Richard Nolle, ”supermånens pappa”, trodde sig förresten också veta att supermånen för med sig diverse naturkatastrofer, eftersom månens dragningskraft just då är ovanligt stark. Kraftiga jordbävningar och tsunamis inträffar sannolikare i samband med supermånar, menade Nolle. För det här finns det absolut inget stöd inom vetenskapen.

Månens dragningskraft är förvisso lite större än under en ”normal” supermåne, men den enda konkreta, bevisliga skillnaden är att tidvattnet kan stiga några centimeter högre än normalt. Några kopplingar till ökningar i den seismiska aktiviteten finns däremot inte, som sagt.

Månen ÄR ganska super

Men som sammanfattning: supermåne, ett smart nyord eller en irriterande vidskeplighetsterm? Tja, personligen så anser jag ju att vår måne är ganska super så varför inte ge den lite extra credits då och då.

Vår måne är ju rätt så speciell, den är en av de största månarna i solsystemet, och allra störst om man räknar i förhållande till sin moderplanet. Bara Pluto har en fetare måne (Charon) än jorden i förhållande till sin egen storlek (Charons storlek är mer än hälften av Plutos medan vår månes storlek motsvarar 27% av jordens). Och apropå Pluto så är vår måne ju större än hela den f.d. planeten.

Så visst förtjänar gamla Luna lite beundran och superlativ. Och dessutom, om en smart marknadsföringsterm som ”supermåne” har den följden att fler människor går ut i friska luften och tittar upp mot skyn, så är den väl inte helt fel.

Läs också

Vetenskap

Nyligen publicerat - Vetenskap